Igår var jag ute och svingade min bägare (eller snarare vinglas) med allas vår Anders på 19 Glas. Förutom väldigt trevligt sällskap fick jag en chans att lära mig en smula om vin, vilket verkligen kan behövas. Anders skriver väldigt bra om kvällen här.

Jag brukar presentera mig själv som vinanalfabet, och det är en titel jag bär med resignerad stolthet. Jag tycker i princip att allt vin är gott (minus svavelosande madam blancher och defekta flaskor), och det inbjuder ju inte direkt till förkovran. Om ett sextiokronorsvin smakar trevligt, varför då skaffa dyrare vanor? Så brukar jag resonera med mig själv.

Men hej och tjena vad man kan bedra sig… Jag smakade igår det helt sinnessjuka Chateau d’Arlay Macvin Rouge som jag inte kunde få nog av. Jag -som fått fått för mig att jag inte gillar söta viner alls – satt och i princip slickade i mig ett vin som mest såg ut som rabarbersaftsoppa och doftade mycket finkelmärkligt: lite som den där hiskeliga brygden på blandsaft och snabbjäst mina tonåriga ölandsvänner brukade brygga…  Men det smakade helt gudomligt! Finns det någon bloggläsare som ska turista i Jura-bergen kräver jag att ni smugglar hem ett par flaskor – annars får ni inte fortsätta läsa bloggen! Jag har nämligen inte råd att gå till 19 Glas för min dagliga fix.

Hur som helst, underbar kväll, charmerande sällskap och helt okej mat. Godast var forellrommen med Nils Oskars maltvodka. Sämst var att confit-ankskinnet inte var ordentligt krispat. Men sådant förlåter man gärna när vinet var så fantastiskt och ymnigt flödande.

Men jag lovar att jag var rätt trött i morse. Delvis av vinet, men mest på grund av att jag kom i säng ungefär tre timmar för sent. Fast jag fick komplimanger för att jag såg så oförskämt fräsch ut i morse, så kanske är vin verkligen ett skönhetselixir?

De senaste dagarna har Magnus och jag gått omkring med riddade däsor och snörvlat. Jag har snittat på 40-talet nysningar om dagen och ur mina fickor väller pappersnäsdukar och toapappersbitar jag ryckt åt mig av bara farten. Den gamla hederliga vårvinterförkylningen har satt klorna i hela Ekerö: alla våra äldre sitter och halvsover i kantstötta fotöljer under lager av filtar och på kontoret gråter samordnarna taggtråd eftersom halva personalstyrkan tycks ha sjukanmält sig i någon slags flashmob-aktion (och den andra halvan är på kompetensutveckling).

Och så har vi det där med förkylningsmaten… Vad vill man egentligen äta? Svaret blir alltid ”någonting med senap” om Magnus får välja och ”något grytaktigt” om man frågar mig.

Korvgryta med senap och rotfrukter

Receptmakare: Margit Richert

Portioner: 4

Tid: 30 minuter

Det här är så enkelt att det är nästan skamligt. Men gott blir det och alldeles utmärkt vardagsmat som inte genererar en massa jobbig disk. På bilden har vi klickat på lite tjockyoghurt, men det var överkurs.

• 6 små potatisar (250 g)
• 2 morötter (100 g)
• 1 klyfta vitkål (250 g)
• 1 purjolök
• 350 g god kokkorv
• 8 dl vatten
• 1 1/2 pod fond du chef grönsak eller kyckling eller 1 1/2 grönsaksbuljongtärning utan e-nummer
• 1/2 dl grovkornig söt senap
• 2 lagerblad
• 1 tsk timjan
• 1 msk dijonsenap
• salt och svartpeppar efter smak

1. Skala potatis och morot. Skär potatisen i bitar och moroten i tunna slantar. Skär vitkålen i bitar. Ansa och strimla purjolöken ganska tjockt. Dela korvarna i fyra bitar vardera.
2. Koka upp potatis, morot, vitkål, vatten, grönsaksbuljong, lagerblad och timjan. Koka långsamt under lock 20 minuter eller tills grönsakerna är mjuka. Blanda i korv och purjo och låt puttra ytterligare fem minuter. Rör ned dijonsenapen, smaka av med salt och svartpeppar och ät.

Igår åt vi tunnbrödsrullar till middag eftersom vi båda längtade efter enkel, lite flottig mat. Men jag vore väl inte matbloggare om jag inte omedelbart krånglade till allt en smula med ett krångligt, men fantastiskt mos, hemgjord räksallad och kinesisk friterad schalottenlök. Egentligen hade jag väl velat stoppa min egen kokkorv och baka mitt eget tunnbröd också, men tiden räckte inte till.

Inspirerad av underbara Peters betongmoln drog jag fram ett gammalt potatismosess ur rockärmen. Genom att baka helt vanliga mjöliga potatisar i ungefär 2 timmar på 175 grader får man ett extremt fluffigt och rätt så torrt innandöme. Potatisarna gröps sedan ur och på hälls smält smör och sjudande mjölk i en lagom mängd så att man får ett mos. Lagom i det här fallet är rätt mycket: potatisen har förlorat så mycket vätska att den girigt sväljer rikliga mängder. (Smör/mjölkbalansen får samvetet avgöra, men med tanke på hur onyttigt potatismos är kan man gott unna sig lite extra fett.) Salt och svartpeppar på det. Det blir ett väldigt krämigt och vrålgott mos som passar till allt.

Och det bästa av allt är att de urgröpta skalen fungerar fantastiskt som en ovanligt lunch dagen efter! Jag blandade skalen med en kall, strimlad kycklingfilé, d’elidas, lite creme fraiche och mycket svartpeppar. Riven ost ovanpå. Gratineras tills osten fått fin färg.

Och räksalladen då? Det var bara majonnäs (kavlis ekologiska) blandat med lite paprikapulver, hackad persilja och ständigt denna d’elidas. Övriga stjärnor i gårdagens middag var Guldgrytans kokkorv från Lidl, vanligt tunnbröd,kinesisk friterad schalottenlök, ketchup, grovhackad heminlagd ättiksgurka och skånsk grovkornig senap.

Att bilden blev så överdrivet ful beror dels på att tunnbrödsrullar inte är fotogeniska, men mest av allt på att potatismosen mjukar upp tunnbrödet om anrättningen får ligga. Vi premierar smak över estetik varje dag i veckan och högg därför in efter att ett pliktskyldigt foto hade knäppts.

Det har varit en vacker vårvinterdag här på Ekerö med takdropp, blöta skor och en bländande sol. Titta noga på bilden ovan, för till höger skymtar Asknäs kyrka. Om några månader kommer man kunna köpa pinfärsk sparris oförskämt billigt från den kringliggande gården. Det är helt omöjligt att tro när man ser ut över nejden.

Förra försommaren (maj?) åt Magnus och jag sparris dagligen i två veckor: råa, stekta, kokta, friterade och ångade. Vi ämnar upprepa bedriften eftersom sparris, näst efter nässelsoppa är det jag ser fram emot mest nu när dagarna äntligen blir längre.

Vad längtar ni efter mest med våren?

Uttrycket ”livslångt lärande” må vara slitet på gränsen till kliché, men det är ändå min devis. Nästan dagligen har jag ynnesten att få säga ”jaha, då har jag lärt mig något nytt idag!”. Är det inte fantastiskt?

Delvis har lärandet att göra med att jag läser så mycket. Sätt mig i ett kalt rum och lämna mig ens fem minuter så har jag dragit upp en bok eller två ur min ständigt överfulla tygkasse. Märkligt nog var det först förra veckan jag kopplade ihop mitt permanenta, centimeterstora lårblåmärke med att den där tygkasseboken låg och slog mot benet för varje steg. Det är dock ett pris jag gärna betalar för att släcka min omåttliga kunskapstörst.

Men snäppet bättre än böcker är faktiskt de möten med livs levande människor som mitt arbete tvingar mig till. Och idag har jag lärt mig om Finland under andra världskriget, om Adelsö vid förra seklets mitt och framför allt har jag förkovrat mig i tulpaner med hjälp av en trädgårdsmästare och matlagningsfantast som av en lycklig händelse råkar vara gift med en av dem vi vårdar.

Hade ni någon aning om att färska, späda tulpanblad (de gröna alltså) smakar nästan exakt som råa sockerärter? Det hade inte jag. En lite pepprigare eftersmak livar upp gommen och för tankarna till en köttigare kusin till ruccolan. Nästa gång ni hittar era tulpaner nedgnagna till roten ska ni inte vara så snabba att döma rådjuren, för det kan lika gärna vara jag som gjort en raid mot villakvarteren. Redan innan dagens lektion i tulpaners ätlighet har jag haft närmst tvångsmässiga dagdrömmar om att få sätta tänderna i en saftig tulpanstjälk, men jag har alltid intalat mig att det skulle smaka lite jolmigt småbeskt. Nu vet jag bättre.

Och visste ni att det är löjligt enkelt och näranog idiotsäkert att driva upp sina egna snitttulpaner? Ta en balkonglåda och fyll med jord någon gång under hösten. Gnöla ned tätt, tätt med tulpaner (50 st per låda går ned) och låt dem stå kallt men ej frysa (en källare är idealisk). Ta in dem i värmen någon gång efter jul och vänta två veckor. Sen bör du ha färdiga, obesprutade tulpaner som går alldeles utmärkt att antingen äta eller beundra.

I morgon kan ni få en bild på de fantastiska, nästan sidenglänsande lila tulpaner vars blad jag fick smaka idag.

Magnus låter meddela att stångkorven var riktigt, riktigt god. Välbalanserad, mustig och lagom kryddig. Som en blandning av grynkôrv och pölsa och perfekt med ett par ägg och rejält med rödbetor. Nu kan vi äntligen börja fördela korven bland vänner och bekanta, även om Magnus morrar lite om att korven gör sig alldeles utmärkt i vår frys.

Just nu sitter Magnus och äter en stor tallrik kimchi, trots att den inte är klar än. Den bubblar smått, men det går sakta med jäsningen. Fortsätter min käre man att äta kimchi i den här takten vete katten vem som hinner först till botten, han eller mjölksyran. Och igår köpte Magnus i alla fall ett halvkilo koreanska chiliflingor på eget bevåg eftersom han planerar att mjölksyra kort sagt allt i skafferiet. Hans storslagna planer hejas så klart på av mig.

Bilden tagen med kackig mobilkamera på Magnus arbetsplats.

Hörrni, idag blir det inget bloggat. Och antagligen inte i morgon heller. Jag har åtagit mig åtta dagars sträckarbete och redan nu (dag två) är jag riktigt trött eftersom jag har någon slags förkylningsliknande infektion som inte helt vill gå ur kroppen.

Ikväll läser jag en biografi över Ulrike Meinhof och äter färdigfrysta kimchi mandu (köpta innan vi gjorde egen kimchi) till middag. God natt!

Det tog inte lång tid innan Fuschia nämnde polska rökta ostar i gårdagens fototävling. Och Ola, Pär och Adam hakade på det spåret, även om de mer fantasifulla gissningarna (knogmacka?! Tvål?) var väldigt roliga att läsa! Vinnare blir alla och ingen alls eftersom prispottsosten är högst uppäten.

Men osten i fråga heter i alla fall oscypek och är som sagt både polsk och rökt. Den tillverkas i Tatrabergen som ligger som en kil mellan Polen och Slovakien.  Man gör gör den på opastöriserad fårmjölk med eller utan tillsats av komjölk som pressas i speciella träformar och sedan röks. Resultatet blir en knirkigt rökig ost som påminner mycket om halloumi i konsistensen. Smaken är rökig, om någon missat det.

Men vad gör jag då med två obskyra oscypekostar i min ägo? Jag ju har nämnt min polska kompis Julita förr, hon som lärt mig laga kopytka, pierogi och julbarszcz och massa andra polska delikatesser. Eftersom hon skulle till Polen för några veckor sedan frågade hon mig om det var något särskilt jag ville ha i matväg.

Varpå jag gick hem och googlade polska delikatesser. Jag fastnade så klart för just oscypek – i min värld är vackert formgiven och kraftigt rökt ost det närmsta kan kan komma himmelriket. Men när jag med knackigt polskt uttal (det utalas typ å-zy-peck) bad om osten skakade hon bara på huvudet och förklarade att eftersom hon kom från Gdansk-trakten vore det som att be en Lulebo att köpa med sig spettekaka.

Men i söndags kom Julita tillbaka från Polen och utropade glatt att någon större makt måste älska mig!  Det visade sig att hennes mammas  kompis just kommit hem från en veckas semester i Tatrabergen och vad hade hon köpt med sig om inte oscypek? Julita hade i sin tur tiggt till sig ett par och fraktat hem dem i handväskan trots att hon luktat valborgsmässoeld på flyget.

Men hur äter man då sin oscypek? Antingen skivar man osten i tunna skivor och glufsar direkt som de är, eller så steker man osten i skivor, eventuellt med panering. Tranbärssås eller lingonsylt till, rekommenderar Julita. Själv brukar hon äta dem rätt upp och ned med en kopp kaffe. Så våffelgissningen var mindre långsökt än man skulle kunna tro.

(Och vad jag hade på mig? Fleecemorgonrocken gissade hazelnut rätt på, men dessutom hade jag röda långkalsonger, Magnus tofflor och en tung broderad sjal från Rawalpindi, Pakistan på mig. Vår tvättmaskin är väldigt trasig och hemmaklädseln blir därefter).

Varje gång jag kör en tävling på bloggen förundras jag över hur kunniga läsare jag har. Jag tror aldrig det gått mer än några timmar innan rätt svar lätt och ledigt presenterats av någon klok person.

Men ha – nu har jag er! Det här kommer ni aldrig gissa. Säkert inte på fem timmar i alla fall. Det här är obskyrt! Eller så tror jag bara det, eftersom jag själv inte visste om den här produktens existens innan… innan vad då? Och hur har jag fått tag på den? Och framför allt, vad ÄR det? Se där något att grunna på!

Och ni som kan svara på allt ovan får bonusfrågan: vad har jag på mig när jag skriver det här? Se där en fråga till och med den bäste skulle gå bet på…

Långt mycket bättre på att köpa frukt än att äta upp den ser jag mig nödgad att baka upp den i stället. Men eftersom jag är bra mycket sämre på att äta kakor än på att baka dem förädlar jag bara problemet. Som tur är har både Magnus och mina arbetskamrater fått sötad tand av mina bakverk.

I ett anfall av dåligt samvete över min obefintliga fruktkonsumtion köpte jag en ananas på ICA. När jag väl betalat för den insåg jag att det var höjden av klimatidioti att köpa en långväga frukt som jag antagligen inte ens kommer äta upp, så det dåliga samvetet mildrades inte nämnvärt. Men jag tröstar mig med att mina arbetskamrater kommer att bli överlyckliga över den här pajen.

Ananaspaj med lime och kokos

Receptmakare: Margit Richert

Portioner: en stor paj

Tid: 1 1/2 timme

En blandning av key lime pie, ananastarte och kokostoppar typ. Lite rom hade varit gott i smeten, men det hade jag inte hemma.

• pajdegen:
• 125 g smör
• 3 dl vetemjöl
• 1 msk socker
• 1 ägg
• fyllning:
• 1 burk kondenserad mjölk
• saft och skal av en lime
• 1 1/2 dl kokosflingor
• ev 1 msk rom
• 2 ägg
• 3/4 färsk ananas, rensad och skuren i skivor (eller en stor burk ananasringar i juice)

1. Sätt ugnen på 200 grader. Skär smöret i små kuber. Blanda mjöl och socker. Nyp ihop smöret med mjölblandningen till en smulig deg. Blanda ned ägget och tryck ut degen i en stor pajform. Nagga botten och ställ kallt en kvart medan ugnen värms.
2. Blanda kondenserad mjök med lime, kokos och rom om du har det hemma. Blanda ned äggen ett i taget. Häll smeten i pajskalet.
3. Fördela ananasbitarna överst. Grädda i nedre delen av ugnen i 50 minuter.