Ojojojojoj! Jag har gjort egen pancetta och den smakar helt fantastiskt!

Jag har knappt nämnt pancettan i bloggen eftersom jag har varit helt övertygad om att solbergasidfläsket jag först torrsaltade och sedan låtit torka upphängt i kylen skulle bli en flopp. Jag vet att en del missledda själar ser mig som någon slags matgud, men tro mig, vägen till upphöjd matbloggerska kantas av en jävla massa slängda fastbrända kastruller, vidbrända stekar och sönderkokt potatis. Så hur skulle jag kunna lyckas med något så avancerat som lufttorkat sidfläsk?

Men jag muttrade peppar, peppar, ta i trä och gned in en bit färskt sidfläsk med fänkål, svartpeppar, salt, en gnutta salpeter och en massa andra kryddor jag glömt såhär en månad efteråt (det här receptet typ), och lät det torrsalta en vecka och lite till. Tråd träddes genom överdelen av fläsket, avancerade scoutknopar knöts.

Sen riggade vi en anordning i kylen där fläsket kunde hänga fritt och torka, vilket innebar att Magnus inte längre kunde bunkra fil i den nedersta hyllan. Han äter numera  knäckebröd till frukost.

Jag har snott en bit ofärdig pancetta för två veckor sedan då jag lagade coq au vin och insåg att jag inte köpt den rimmade sidfläsk som receptet föreskrev. Det var bara att ta värstingsaxen och klippa en bit rakt av. Vi dog inte av botulism då, så risken är nog rätt liten att det sker i kväll med tanke på att köttet var torrt och ljuvligt redan då. Nu har jag smakat ännu en bit och hjälp! det smakade ju jättegott! Den råa, lite skarpa grissmaken har ersatts av en len och umamispäckad lufttorkad smak. Koncentrerad gris.

(Vad vi ska göra med pancettan? Den ska bara vara med lite vid sidan om den vildsvinskarré jag inhandlade idag, det skriver jag mer om i morgon när jag vet att det blev gott.)

Under tiden vill jag att ni svarar på frågan varför lufttorkad gris luktar så underbart friskt. Det finns inget facit, jag är bara genuint nyfiken.

Här kommer lite pizzainspiration från tidigare i veckan. Funkar både som småplock som bakfyllepizza med klass.

Mogna (men ej övermogna) päron kvartas och skärs sedan i snygg solfjäderform, det vill säga tunna längsgående snitt som går nästan hela vägen. Eller slarvstrimla om du inte behöver imponera på någon. Låt päronen marinera i en skvätt balsamvinäger blandat med lite honung i 10 minuter.

Ta ut små minipizzor med ett dricksglas ur tunt kavlad pizzadeg, pensla degen med olivolja och lägg en päronbit på varje. Smula över lite blåmögelost. Grädda i 225 grader tills pizzorna fått fin färg.

En sak som alltid fascinerat mig med USA är alla deras dippsåser. Seven layer dip, clam dip, hot corn dip och så vidare ad nauseum. Kanske inte så konstigt i en matkultur som tycks vara så besatt av snacking. Men som infödd i ett land där dippsåserna heter saker som holiday, ostbågsdipp och bearnaise och nästan alltid kommer från en påse är det med en viss avundsjuka jag betraktar de amerikanska dipperna. Tänk bara: ett chips behöver inte bara vara ett chips. Det kan vara ett medium för att föra smakrika, fantasifulla röror av alla de slag till munnen. Chips och dipp kan vara en måltid som innefattar hela kostcirkeln!

Att de amerikanska dipperna visserligen ofta består av några blandade konservburkar, färdigriven ost och krossade kex har inte varit tillräckligt för att förta lockelsen, även om jag för det mesta lyckats hålla den i schack. Men när jag stötte på Ina Gartens pan-fried onion dip på Food Network visste jag att slaget var förlorat. Den här dippen måste jag bara laga.  Och eftersom den inte innehöll något konstigt, speciellt onyttigt (majonnäs räknas inte – den smörjer kroppen invändigt!) eller krångligt kändes det riktigt bra. Att det var vrålgott säger väl sig självt.

Dipp på karamelliserad lök

Receptmakare: Margit Richert med inspiration från INA Garten)

Portioner: 4 st normala snacksätare

Tid: 40 minuter

Jag har ändrat en hel del från orginalreceptet, men så här tycker jag att det blev allra godast. Servera dippen rumstempererad för bästa konsistens och smak.

• 2 stora gula lökar
• 2 vitlöksklyftor
• 3 msk olivolja
• 1 msk balsamvinäger
• 1 tsk worchestershiresås
• några stänk tabasco eller d’elidas
• 1/2 tsk timjan
• 100 g färskost av philadelfiatyp
• 1 dl majonäs
• 1 dl gräddfil
• salt och svartpeppar efter smak

1. Finhacka lök och vitlök och stek långsamt under omrörning i olivoljan tills löken karamelliseras, ca 20-30 minuter. Tillsätt balsamvinäger, worchestershiresås, tabasco och timjan och stek vidare tills all vätska kokat in. Låt lökfräset svalna.
2. Blanda färskost, majonnäs och gräddfil till en jämn röra. Vänd ned löken. Smaka av med salt och peppar. Servera rumstempererad.

Det svåraste med att göra egen getfärskost är att få tag på getmjölk*. Resten går nästan av sig själv.

Hetta upp mjölken tills den nästan kokar, rör i pressad citron(1 citron per liter mjölk). Låt svalna. Häll i silduk eller ren kökshandduk och låt rinna av under natten. Spara vasslen- den bakar du bröd på när andan faller på.

Vi smaksatte osten med salt, rosmarin och en gnutta vitlök. Honung och olivolja ringlades oppanpå för en sötfet smakbrytning. Riktigt, riktigt gott på en skiva knådfritt bröd.

*Getmjölk av märket Amalattea börjar komma mer och mer i butikerna nu. På Konsum har de funnits ett tag, men nu börjar även en del ICA-butiker ta in det. Det är svindyrt, räkna med att få ge 25 kr för en halvliter och av den halvlitern blir det inte mycket ost. Men ändå – hur kul är det inte att kunna skryta om att man gör egen getfärskost? Det låter ju betydligt svårare än det är…

”De är verkligen inte något speciellt” har jag försökt intala mig själv samtidigt som jag har sett min hand röra sig mot munnen med ännu en vackert gul kexpinne. Ungefär samma sak sa Magnus när han kom hem och provsmakade en. Sedan åt han raskt tio på raken.

Jag har ju visserligen sagt att jag skulle ta det lugnt nu under min lediga vecka, men kom igen, gick ni på den lätta?

Av födsel och ohejdad vana har jag svårt att ta det lugnt annat än när jag är riktigt, riktigt bakis. Och då är det nöd snarare än lust som får mig att ligga stilla och göra ingenting. Och eftersom jag idag var pigg, nyter och nykter satte jag förstås igång med matlagning i ett rasande tempo: jag har bakat knådfritt bröd, gjort färskost på den där getmjölken och lagat en förunderligt god dipp på karamelliserad lök. Jag satte en pizzadeg på getvasslen och av den har jag kavlat minipizzor med balsamicomarinerade päron och blåmögelost och pyttecalzone med ajvar, bacon och turkisk vitost. Det var ren avkoppling, heders!

Och så dessutom då de beroendeframkallande morotskexsticksen eller vad det nu ska kallas som jag hittade på den här bloggen. Jag vet inte varför jag inte kan sluta äta dem, men någonting speciellt är det faktiskt med dem.

Morotspinnar med ost

Receptmakare: MArgit Richert (Bearbetning och översättning till svenska) , Via Foodtale från Honey på Den här Webbplatsen som är på Malaysiska eller vad?

Portioner: många

Tid: 45 minuter

I orginalreceptet specifieras inte vilken sorts ost det ska vara i, men bäst blir det med någon smakrik sort. Vi tog extralagrad grevé, men parmesan blir nog ännu bättre. Den här satsen är dubblerad eftersom det är lika bra att göra en stor sats direkt. Den kommer garanterat att gå åt och annars håller kexen länge i en lufttät burk.

• 120 g finriven morot (1 mkt stor eller 2 mindre)
• 4 msk smakrik finriven ost
• 200 g vetemjöl
• 1/2 tsk bakpulver
• 3-4 msk neutral olja
• salt och svartpeppar

1. Sätt ugnen på 200 grader. Blanda morot och ost. Sikta ned mjöl och bakpulver och blanda i oljan till en fast men smidig deg. Tillsätt mer olja om degen är för torr. Låt vila 15 minuter.
2. Kavla ut degen till en tjocklek på ungefär 2 mm. Salta och peppra väl och kavla försiktigt in kryddorna i degens ytterlager. Skär tunna remsor, ungefär 10 cm långa och 2-3 mm breda. Lägg på bakplåtspapperstäckta plåtar och grädda i 15-2o minuter eller tills kexpinnarna fått fin färg och är torra.

Magnus och jag har ett par gånger under de fyra åren vi varit tillsammans pratat om bruna bönor och fläsk. Som det äckligt lyckliga par vi är tycker vi förstås likadant: skiten går inte att äta! Som född och uppvuxen på ön där de odlas har jag väl härmed outat mig själv som Ölandsförrädare, men det må så vara. Kanske har det att göra med att lukten hängde tung redan i ottan på Åkerboskolan de dagar bruna bönor stod på lunchmenyn, eller kanske det har att göra med att fläsket var sladdrigt och kallt redan innan man hunnit sätta sig vid bordet. Jag vet inte, men äckliga minnen för det med sig i alla fall.

Vid en ytlig anblick är det ju ganska konstigt att jag nu gör en outtake på den klassiska husmanskosten, men jag ser det här högst modifierade – för att inte säga transformerade – receptet som mitt eget sätt att försonas med mina traumatiska upplevelser. Vem vet, kanske jag till och med vågar använda riktiga bruna bönor i framtiden?

En liten intressant parantes är att jag använde mig av Zetas ekologiska bönblandning som innehåller stora vita bönor, kikärter och kidneybönor. De sistnämnda visade sig smittat de andra i sällskapet med en färg som påminde om – just det – bruna bönor. Det visste jag faktiskt inte innan jag bestämde mig för rätten.

Hur som helst blev det väldigt gott om än ganska långt från orginalet.

Blandade bönor med fläsk

Receptmakare: Margit Richert

Portioner: 2 portioner och en lunchlåda

Tid: 30 minuter

Syrligt och betydligt trevligare än skolbespisningens muggiga bruna bönor. För extra god smak man man låta den saltade fläsksvålen sjuda en halvtimme i det vatten man sen tillsätter i bönröran. Minska då på grönsaksfonden.

• 2 paket Zetas ekologiska blandade bönor (eller 500 g blandade, kokta bönor)
• 1 liten purjolök
• 1/2 paprika
• 2 vitlöksklyftor
• 1 spansk peppar
• 2 msk olivolja
• 1 msk maizena
• 1 dl vatten (eller fläsksvålsavkok, se ingressen)
• 1/2 klutt fond du chef grönsaksfond
• 2 msk honung
• några stänk d’elidas eller tabasco
• saften av 2 lime
• till servering:
• stekt rimmat fläsk

1. Skölj av bönorna i ett durkslag och låt dem rinna av. Strimla purjon och tärna paprikan smått. Finhacka vitlök och spansk peppar. Fräs allting några minuter i olivoljan.
2. Rör samman maizena och vatten och häll ned det i grönsaksfräset tillsammans med grönsaksfonden. Blanda ned bönorna och låt sjuda 5 minuter. Smaka av med honung, lime och stark sås. Servera med stekt fläsk.

Ni får förlåta mitt klena bloggande den senaste tiden, men det har varit för mycket arbete och på tok för lite sömn för min del. Igår var jag så jäkla trött, deprimerad och förvirrad att jag helt allvarligt trodde att ett tokanfall av restless legs var första symptomen på MS. Skratta inte, jag var så jäkla livrädd att jag till och med hann med att planera exakt när i sjukdomsförloppet jag skulle ta livet av mig och hur det skulle ske (tro mig, arbetar man som jag med en del MS-sjuka upparbetar man en sund och helt naturlig skräck för sjukdomen).

Men nog om min hypokondri nu. Jag har sovit tio timmar i natt och så sakteliga börjat beta av min sömnskuld och hela veckan ut är jag dessutom ledig om inget oförutsett händer. Alltså ska jag blogga, laga mat och bara lata mig. Ljuva himmel!

Idag ska ni få ännu ett av de här recepten som hängt med i min repertoar ända sedan jag tog mina första stapplande matlagningssteg. Från början är det hämtat ur Cranks gamla lustiga kokbok (den från sjuttiotalet som rekommenderar carob i stället för choklad och vill att man ska ha b-jäst i allt?) som jag fick av min första pojkvän M:s storasyster. Jag har den fortfarande kvar, även om jag sällan tittar i den.

I boken finns i alla fall en, om jag minns rätt, en armenisk soppa med röda linser och torkade aprikoser som jag ständigt lagade som tonårsvegetarian med. Dels för att den var god, men mest för att den var enkel. Och lustigt nog har den hängt med mig i alla år och alla faser av mitt liv, även om den genom någon slags hjärnans visklek blivit allt mindre lik orginalet. Men det har den bara blivit godare av: numera är det en tjock, nästan grytliknande sak med gröna linser, en lätt chiliton och en klick yoghurt ovanpå.

Låt er inte luras av den ser ut som något bara en mor kan älska, det här är faktiskt riktigt gott!

Linssoppa med aprikos

Receptmakare: Margit Richert

Portioner: 4 hungriga

Tid: 50 minuter

Sötsyrligt, mustigt och mättande. Blötlägger man linserna några timmar innan går kokningen fortare, men det är absolut inte nödvändigt.

• 1 stor gul lök
• 2 vitlöksklyftor
• 1 spansk peppar
• 1 stor morot
• 2 stjälkar selleri
• 2 msk olivolja
• 1 1/2 msk tomatpuré
• 2 tsk spiskummin
• 3 1/2 dl gröna linser
• 11/2 dl hackade torkade aprikoser.
• 1 1/2 l vatten
• 2 kluttar fond du chef grönsak
• 2 tsk torkad timjan
• salt, svartpeppar
• ca 3 msk pressad citron
• till servering:
• hackad persilja eller timjan
• tjockyoghurt

1. Hacka lök, vitlök och chili fint. Skär morot och selleri i små kuber. Fräs alltsammans på medelvärme i olivoljan tills löken är genomskinlig och allt doftar gott.
2. Tillsätt tomatpuré och spiskummin, rör om och låt fräsa ytterliga några minuter. Tillsätt linser, aprikos, vatten, grönsaksfond och timjan.
3. Låt koka 40-50 minuter eller tills linserna är helt mjuka och lite mosiga. Späd med mer vatten om det blir alldeles för tjockt.
4. Smaka av med salt, svartpeppar och citronsaft. Servera med en klick tjockyoghurt och strö över finhackad persilja eller några rankor färsk timjan.

Jag är inte bättre än att jag kan ändra mig, och hörninini, jag har hittat ett godare recept på filippinsk adobo än det jag tidigare bloggat. Jag läste femtioelva recept i den austral-filipiska matbloggsringen Kulinarya Cooking Club, och efter den läsningen satte jag ihop en ny och smarrigare variant av mitt första försök.

Den här gången blev det mindre vinäger, mer socker och ljus soja i stället för mörk. Det blev risvinäger i stället för vanlig vitvinsvinäger och kycklinglår och färskt solbergasidfläsk istället för karré och kycklingklubbor.

Och helvete vad gott det blev! Magnus bild fångar ganska bra den klibbigt lyckliga känslan av adobo. Vanligt fulraffinierat socker är en underskattad ingrediens i dessa lchf-tider.

Pork & chicken adobo

Receptmakare: MArgit Richert

Portioner: 4 vrålhungriga

Tid: 1 timme

Det är alltid roligt med exotisk mat som går att laga hemma utan en massa specialingredienser. Det här är en sådan rätt. Risvinäger finns på alla ICA-butiker utom de pytteminsta och ljus soja likaså.

• 600 g färskt sidfläsk (eller i nödfall fläskkarré)
• 4 kycklinglår
• 6 krossade vitlöksklyftor
• 1 stor gul lök, strimald
• 1/2 dl risvinäger (eller vitvinsvinäger)
• 6 msk ljus soja
• 1/2 dl socker
• 8 vitpepparkorn
• 2 lagerblad
• vatten
• neutral olja till stekning
• 2 tsk maizena

1. Skär sidfläsket i 1,5 x 1,5 cm-stora bitar. Lägg dem i en kastrull tillsammans med kycklinglåren. Tillsätt vitlök, lök, vinäger, soja, vitpeppar och lagerblad. Fyll på med så mycket vatten att det precis täcker köttet.
2. Låt koka upp och sjud sedan i 40 minuter. Sila av köttet (spara buljongen!),
3. Låt buljongen koka samman i ca 10 minuter. Tillsätt maizenan utrörd i lite vatten och låt sjuda 5 minuter tills såsen tjocknat.
4. Hetta upp oljan i en stor stekpannan. Stek kyckling och fläsk till det blivit vackert brynt, blanda med såsen och servera tillsammans med ris.

Ibland står stjärnkonstellationerna och kylskåpsfynden så rätt att man kan få till världens godaste helgbrunch utan att ens anstränga sig nämnvärt. Det här är vad vi åt:

Ett lagom pocherat ägg. Lagom för min del skiljer sig från receptens på det viset att jag vill att gulan ska ha stelnat bara lite, lite. Längst ut ska det gå en liten koagulerad linje på ungefär 2 millimeter. Resten av gulan ska vara rinnig och god. Men för mycket rinnig gula gör att jag mår lätt illa. Det är någonting i smaken som jag uppfattar som obehagligt bittert och lite klistrigt.

En halv krakowkorv. Den kommer från Lidl och är lätt den godaste billighetskorv jag vet. Den är fint rökig, mycket köttig och perfekt kryddad. Ni kan rynka på näsan om ni vill, men jag vet att ni glufsar den i hemlighet.

Ett paket vanlig svennebacon från Scan. Jag tycker inte att den är bra. Den fastnar i pannan, läcker mjölkig saltlake vid stekningen och är alldeles för tunn. Men till och med dålig bacon är riktigt gott.

En varm smörgås på ragù och grevé. Magnus plockade fram en låda ragù bolognese häromdagen som han skulle ha till lunch och en hel del sås blev över. Jag bredde den på smörat, hembakat rostbröd och hyvlade över lite grevé. Sen gratinerades det. Resultatet blev ljuvligt i all sin enkelhet.

En sallad på grön och gul paprika, rödlök, stjälkselleri och turkisk vitost. Jag hade inte alls tänkt ha något så nyttigt som sallad till frukost, men när jag fick en twitterfråga om dagens frukost av Rebecca (som själv ätit surdegsbröd med nyttigheter och skulle iväg och träna) slog det mig att korv och ägg inte lät så nyttigt. Så jag ljög och sa korv och paprikasallad. Men sedan kom jag på att det skulle vara riktigt gott med en sallad till allt det köttiga och helt plötsligt hade lögnen blivit sann.

Sedan heinz chilisås på det och lite graveleijs grova senap. Nu behöver vi inte äta igen förrän till middagen då det vankas (ett försök på) char siu bao.

I morgon är jag ledig och kan blogga hela dagen, men fram tills dess får ni två vackra pausbilder från Magnus.

Vem eller vad det är som har gått mot skogen vet vi inte eftersom Magnus inte stannade och kollade spåren utan tvärtom fick rusa till bussen efter att ha knäppt den här bilden. Men här har vi både älg, rådjur, vildsvin, räv och också några lodjur – jodå, vi har till och med sett spår av dem förra vintern.

Magnus fick ta färjan över till Adelsö för att hämta vår bil som idag har genomgått ett välbehövligt kamremsbyte. Så här såg det ut på Munsösidan. Notera sjöröken och den lätt förvridna solen. Ett par alkisar ville väldigt gärna köpa Magnus bilder, men det föll på att de varken hade pengar, fast adress eller någon batteridriven skrivare i fickan.

Det är onekligen vackert här ute. Men det är ännu vackrare på sommaren.