Jag vaknade till utvidgad signalspaning, omänskliga utvisningar, gripanden på obefintliga grunder, nedmontering av rättstatens grundvalar i USA, och den vanliga jävla skiten i form av ond bråd död, finansiell kollaps, neofascism, våld och allmän djävulskap.

Jag är ändå tacksam över att jag fortfarande blir arg varje gång snaran dras åt kring människors frihet. Heligt förbannad, till och med. Alternativet är ju en sorgsen resignation, ett ryck på axlarna och den klena trösten att det drabbar i alla fall inte mig. Inte den här gången heller.

Men all denna ilska utan egentligt utlopp tär och river hål i själen. Att raserigråta över världens skevhet klockan elva på morgonen är inte nyttigt i längden. Jag borde hugga ved, eller springa tills bröstet sprängs eller gå och sparka hårt och länge på en vägg. Nästan vad som helst vore bättre än den här känslan av maktlöshet: Över att de folkvalda sviker folket för maktinnehavet och det goda samförståndets skull, över att partierna övergett principer och visioner för röstmaximering. Över att det inte finns ett enda parti som man kan engagera sig i utan att samtidigt sälja sin liberalism allt för billigt.

Så jag gör potatissoppa. Oststinn, varm, kolhydrattröst med salt bacon och knapriga krutonger. En liten stunds respit.

Potatissoppa med grevé, bacon och krutonger

Receptmakare: Margit Richert

Portioner: 2

Tid: 20 minuter

Enkel, mättande och trösterik mat.

• 350 g mjölig potatis i tärningar
• 5 dl vatten
• 1 pod kycklingbuljong
• 1 msk rostad lök (gärna kinesisk scharlottenlök – finns i kinabutikerna)
• 1 tsk worchestershiresås
• 1 tsk torkad timjan
• 1 1/2 dl finriven lagrad grevé
• salt, nymalen svartpeppar
• till garnering:
• 70 g bacon, knaperstekt
• krutonger av något trevligt bröd, stekta i baconflottet
• 1 salladslök, finstrimlad

1. Koka potatisen riktigt mjuk tillsammans med alla ingredienser utom osten och garneringen.
2. Mixa soppan någorlunda slät och rör ned osten så att den löser sig. Låt inte koka efter detta, då blir osten trådig. Smaka av med salt och svartpeppar.
3. Häll upp i soppskålar och garnera med bacon, krutonger och lök.

Framtiden. Denna best som ömsom lockar, ömsom skrämmer. En dimhöljd koloss på lerfötter som vi knyter våra förhoppningar och farhågor till. Inget pockar så på vårt kontrollbehov som detta, samtidigt som våra erfarenheter viskar till oss att det är lönlöst: Det är de små besluten som i backspegeln visar sig livsavgörande. Om du tagit till höger i korsingen. Om du inte gått på den där festen. Om bussen varit försenad. Om du hade hunnit med flyget. Hur annorlunda allt kunnat bli.

Hur livet vecklar ut sig vet det bara självt, att försöka påverka det är som att vika en intrikat origamifigur med inte mer riktlinjer än att ”gör nåt snyggt”. Osäkerheten är visserligen mer ett löfte än ett hot, men likväl får den mig ibland att längta efter något att greppa: Ett hem, en hamn, en mening, ett mål.

Så jag fumlar med mina papperslappar och söker min trygghet där jag alltid funnit den: I maten. Kolhydrater och fett har en sällsynt förmåga att lindra den existensiella ångest vi får dras med lite till mans.

Lösningen så? Soppa. Alltid soppa. Det finns något i denna flytande värme som utsöndrar lindring. En invärtes kram. Kroppen och själen tinar inifrån och ut.

Och igår när vintern stack sitt frostnupna tryne i mellangärdet och hela min framtids lösa konturer tornade upp sig som ett åskmoln över mig var behovet av tröst större än på länge.

Jag fann den i texmexklassikern tortillasoppa. Kolhydratmustig, tomatsyrlig soppa med chilihetta och spispepparpust. Fetlen avocado, spröda tortillachips, trådig ost och sval gräddfil. Söt krispig majs, mjöligt dova bönor. Syrlig parfym från koriander och lime och det där kruchiga bettet av salladslök. Flytande fredagsmys på en måndag.

Efter en sked började livsandarna vakna. Efter en skål vågade jag se framtiden med tillförsikt igen.

Tortillasoppa

Receptmakare: Margit Richert

Portioner: 3-4

Tid: 40 minuter

Ofta görs den här soppan med kyckling, men eftersom jag vägrar industriuppfödd kyckling kommer här en (nästan) vegetarisk variant.

• 1 paket majstortillas (8 stycken)
• olivolja
• 1 gul lök
• 2 klyftor vitlök
• 1 spansk peppar
• 1 tsk spiskummin
• 1 tsk anchochilipulver
• 1 tsk oregano (gärna mexikansk)
• 1 burk hela tomater
• 7 1/2 dl kycklingbuljong
• till servering (till exempel):
• de stekta tortillachipsen
• svarta bönor
• majskorn
• korianderblad
• gräddfil
• riven ost
• strimlad salladslök
• grovhackad avocado

1. Strimla hälften av tortillan och stek den vackert gyllene i olivolja. Låt rinna av på hushållspapper och lägg åt sidan så länge. Skär resten av tortillan i fyrkantiga bitar.
2. Hacka lök, vitlök och chili och fräs allt i en stor kastrull i en gnutta olivolja tills löken blivit genomskinlig. Tillsätt spiskummin och låt fräsa ytterligare någon minut.
3. Tillsätt chilipulver, oregano, den skurna (ej den friterade alltså!) tortillan, tomater och kycklingbuljong.
4. Låt soppan koka upp och sjud sedan under lock i 20 minuter. Mixa soppan någorlunda slät och servera med tillbehören.

Foto: Hanna Asp

Häromdagen svängde jag förbi allas vår Andreas för lite barnpassning som sedan urartade till en middag på brynt kronhjortshjärta med svampkräm. Andreas hade snott idén från Rolfs kök. Jag snodde idén vidare emedan jag fick med mig en liten älgkalvsrostbiff hem (och ett älghjärta som ska ätas i helgen!).

Jag har faktiskt inget exakt recept här, men jag tror att ni kan leka fram er till något liknande utifrån beskrivningen nedan.

Älgkalvrostbiffen skars i skivor och bankades ut lätt för att sedan få marinera i dijonsenap, salt och olivolja. Några blandade nävar svamp smörfrästes ihop med lite gul lök och fick sedan puttra ihop med en rejäl skvätt grädde och några stänk citron. Salt, rejält med svartpeppar och zzzssschh! allt mixades slätt.

Sallad och olivoljestekta krutonger på hönökaka (fö alldeles fantastiskt krutongbröd – meddelas endast på detta vis.) på en tallrik. Köttet torkades av och stektes hastigt i mycket het panna och lades oppanpå. Överst svampkräm och lite kapris.

Jag skulle kunna skriva mängder, men ibland kan faktiskt ett recept få tala för sig självt. Fattar ni inte är ni antingen vegetarianer eller saknar humor och i bägge fall är det synd om er.

Baconkola

Receptmakare: Margit Richert, Ärligt stulet och bearbetat härifrån

Portioner: tillräckligt för att täppa till käften på ett helt knattelag

Tid: 1 timme

Sötsalt gräddkola med små knapriga, rökiga baconbitar som krasar mellan tänderna. Gudomligt. Helt gudomligt.

Och köp för guds skull en sockertermometer och tramsa inte med kulprov och sånt lafs. Ni kommer tacka mig.

• 1 1/2 paket bacon (ca 210 g)
• 1 dl strösocker
• 1 dl farinsocker
• 2 dl ljus sirap
• 1/2 dl lönnsirap
• 1+1 dl vispgrädde
• 75 g smör
• 4 cl whisky

1. Stek baconet riktigt, riktigt knaprigt och hacka det pyttigt. Spara stekflottet.
2. Lägg alla ingredienser (inklusive stekflottet) utom 1 dl vispgrädde i en tjockbottnad kastrull.
3. Låt allt koka på medelvärme och rör om då och då.
4. När smeten nått 115 grader häller du i den sista decilitern grädde och låter allt koka tills temperaturen är 118 grader.
5. Häll ut smeten på bakplåtspapper och ställ kallt. Klipp i lagom bitar med oljad sax.
6. Proppa käften full och NJUT.

Igår kändes det som hela höstens olyckor kommit ikapp mig: Skilsmässa, framtidsvillrådighet, prestationsångest, krav på mig själv jag inte kan leva upp till, novembermörkret. Allt sammanstrålade till en mörk punkt någonstans i halsgropen: Ett skräckslaget raseri och en stark sorg som klöste sig genom kroppen med iskalla sylvassa klor.

Jag kollapsade i en liten hög på badrumsgolvet och bara grät, grät, grät snorhulkande och fult, helt okontrollerat på ett sätt som till och med skrämde mig själv. Men det var så mycket som behövde spolas ur mig, så mycket rutten tång och bleknad drivved som samlats i trassliga härvor.

Det finns många sätt att handskas med ångest. Jag valde matlagning som min lindring. Händerna får arbeta, hjärnan är upptagen med att prövande studsa smakkombinationer mot varandra. Dessutom ville jag ge mig själv något snällt, trösterikt till frukost för att ha något att se fram emot. Vita kolhydrater, smör, grädde, löksötma och frisk salvia. Något som kunde få mig att gå upp i stället för att ligga förlamad av min egen panik.

Det fungerade. Jag vaknade urlakat ledsen, men inte längre skräckslagen. Det som var nattsvart igår var idag uttvättat grått med fransiga kanter. Det blir bättre.

Brödpudding med chorizo, salvia och karamelliserad lök

Receptmakare: Margit Richert

Portioner: 4

Tid: över natten

Tröst i en ugnsform. Använd ett gott, hembakt bröd helst. Annars bra köpebröd,

• 350 g vitt storporigt bröd
• 2 gula lökar
• smör
• 75 g chorizo av den lufttorkade sorten
• 3 dl finriven lagrad grevé
• 1 msk finstrimlad salvia
• 2 dl mjölk
• 2 dl grädde
• 4 ägg
• salt, svartpeppar

1. Skär brödet i kuber, ca 2×2 centimeter och smörj en ugnsform.
2. Strimla löken och stek den långsamt mjuk och ljust brun i smör.
3. Strimla chorizon.
4. Vispa samman mjölk, grädde och ägg och smaka av med salt och svartpeppar.
5. Blanda bröd, chorizo, lök, salvia och gräddblandningen med hälften av osten. Lägg allt i formen och strö över resten av osten.
6. Skjutsa in formen i kylen och låt stå tills morgonen efter.
7. Grädda brödpuddingen i 175 grader i 40 minuter. Låt stå 5 minuter innan du hugger in på den, så håller den ihop bättre.

I somras lekte jag programledare på Köksradion på Kulturfestivalen. En spännande upplevelse på mer än ett sätt. Eftersom programmet blott var en halvtimme och dessutom direktsänt och eftersom kokplattorna till gaffatejpsmännens stora förtvivlan alltsomoftast orsakade någon slags elektrisk kollaps som släckte hela scenen… Ja, ni förstår. Begränsningar. Dagens tema var eld och gästen var Alexander Rybak.

Enter den lilla köksbrännaren och en bit salmalax lätt rullad i socker. Svårare än så behöver det inte vara. Bara att bränna på i direktsändning. Effektfullt och enkelt. Pyromanen i mig jublade.

Ej med i min beräkning var den nyfikenhet med vilken Alexande Rybak bestämde sig för att studera själva tillagningen. Sockret fräste, brännaren väste och plötsligt insåg jag att en piggögd nuna hovrade väldigt nära den ganska kraftiga lågan. Jag styrde undan brännaren, ansiktet följde efter. Samtidigt som jag småpratade lugnt om tillagningen – direktsändning är direktsändning – skenade hjärtat av tanken på vad en mobb stjärnögda tonårstjejer skulle kunna göra med mig om jag så mycket som krökte ett hår på denne kerub till fiddlare. Jag har läst Lilla Stjärna.

Så jag gjorde vad varenda ansvarsfull människa skulle gjort när man har båda händer upptagna med att elda lax: Jag skiftade diskret min vikt, tog sats och trampade till med min oxblodsröda tiocentimetersklack. Hårt. Om ni någonsin sett in i de anklagande ögonen på en tillrättavisad cocker spaniel-valp förstår ni vilken blick som mötte min. Men det fungerade.

Vad Rybak tyckte om laxen? Mycket god.

Kremerad lax

Receptmakare: Margit Richert

Portioner: 2

Tid: 5 minuter

Bra lax är det viktigaste i det här receptet. Salmalax är faktiskt det enda som duger om du inte är en grizzlybjörn i Alaska under laxvandringen.

• 300 g salmalax (back loin är bäs för det här receptet)
• 3 msk socker
• till servering:
• ljus soja
• strimlad salladslök
• rostade sesamfrön

1. Klappa in laxbiten i socker runt om. Lägg den på ett eldfast underlag (INTE plastskärbräda med andra ord).
2. Ta fram en köksbrännare och bränn på laxen runt om så att den får fin färg (laxen på bilden är inte representativ av den enkla anledningen att jag just den gången experimenterade med att rulla även i sesamfrön – de fick färg fortare än sockret.)
3. Skiva upp laxen någorlunda tunt. Toppa med rostade sesamfrön, drissla över soja och strö över salladslök.

Idag klockan 12 äntrade jag scenen på Mitt Kök-mässan och mottog Matbloggspriset. Jag fick inget veta förrän igår och hade fram tills mejlet damp ned inte en tanke på att jag skulle kunna vara den utvalda. En gång i tiden hoppades jag, men nu? Med så många fantastiska matbloggar i omlopp – de flesta av dem både snyggare och mer hungriga än denna – hade jag sedan länge gett upp hoppet.

Därför är äran ännu desto större nu. Efter en tung höst med många motgångar känns det extra fantastiskt att få motta detta pris. Jag kan inte konkurrera med snygga bilder – mina darriga händer och mitt begränsade tålamod kombinerat med något som närmast kan kallas visuell idioti hindrar detta. Mina recept pendlar mellan det milt groteska till det fullkomligt oätliga och är ofta evighetslånga och fulla av konstiga ingredienser.

Det enda jag jag har är min entusiasm och det här nästan maniska drivet som kan få mig att gå upp klockan fyra på morgonen för att koka buljong eller släpa en grovstyckad get i en svart sopsäck på tunnelbanan från Skärholmen.

Och jag har mina ord, mitt älskade språk som jag vänder och vrider i dessa mina rader. Orden som är en sådan viktig del i min identitet. Att bli belönad för detta är det finaste jag kan tänka mig. Epitetet matbloggspoet må vara vackrare än jag förtjänar, men jag bär det ändå. Med stolthet.

Slutligen ett stort tack. Tack till er som läser, kommenterar och driver mig framåt. Tack till er som ger mig uppslag och idéer, ni som hejar på när det går trögt, håller in mina hästar när jag skenar, ni som rättar mig när jag gör fel och fyller i mina kunskapsluckor när jag ger mig ut i den gastronomiska vildmarken.

Tack till Magnus som under många år var mitt stöd och främste uppätare av bloggmaten. Tack till mor och far och farbror Bengt utan vilka mitt matintresse kanske aldrig hade väckts. Tack till Anders Öhman, Isobel Hadley-Kamptz, Lisa Förare Winbladh, Anna Billing och Peter Jägerbro för ständig inspiration och värdefull vänskap över bloggränserna.

Äggula, schalottenlök, senap, pepparrot, kapris, selleriblad, ketchup, saltgurka, flingsalt och svartpeppar. Ej med på bild: Ännu en äggula, majonnäsad med några matskedar gräsig olivolja.

En oemotståndlig vattenpöl för en gummistövel ligger framför mig och det är först när det grumliga vattnets svallvågor redan letat sig in mellan mina tår som jag inser att det sedan länge gått hål i dessa mina ingångna avtal med lantlivet.

Det är tidig morgon och luften är mättad av dimma. Mälarens närhet känns mera i kappans glipor mot bar hud än den syns bortom sjöängen. Gruset krasar och stöveln kippar. Även om solen gått upp känns dagen ännu långt borta. Fåren bräker åt lammen som ännu inte slaktats, baggen brölar, stallkatterna avvaktar vid vägkanten.

Lätt haltande letar jag mig ned till ladan. Regeln är kall i oktoberfukten och kondensen lämnar en metallisk lukt på mina fingrar. Inne i dunklet anas en värme från fjordhästarna som fnyser i ett hörn. De kalla äpplena jag kramat i fickan når sina mottagare och för en stund är det mitt universum: Knaprande mular, strävt tagel och en dov doft från barndomen.

Jag sjasar bort tuppen när jag går in till hönsen. Hönorna bligar blygt och pendlar nackarna i takt med en inre musik när jag närmar mig deras reden.

Hönsen värper klent så här års men två vita elipser lyser bland halmen och träcket. En för varje hand. Solvarma stenar mot huden. Ornäsbjörken har lagt sin gula händer i gräset på vägen hem.

I hallen ställer jag gummistövlarna på tork och hasar mig in i tofflorna. Äggen kokar jag perfekta: lös gula, fast vita. En kopp att knäcka ned dem i, en klick smör och salt. Rostat bröd att doppa med. Kaffe. Ute ligger dimman kvar.

Nu pågår en höststorm som får markisen att piska sig själv när regnet dunsar i tunga, klumpiga sjok över köksfönstret. Löven lossnar i varma flarn och kastas runt, runt i trädgården. Själv har jag knähöga estniska yllestrumpor och tre lager koftor om livet.

Borta är de loja sommardagar då en titt på termometern framkallade suckar och smöret smälte i solen. Ingen ljummen öl på sjön, inga glittrande abborrar på kroken, inga tomater kvar på plantan. Solen går ned tidigare än vad man någonsin kommer vänja sig vid och fåglarna kurar tysta i träden på morgonen. Bara kajornas ungdomsligister drar skränande runt i byn där de knäcker grenar och håller hov för oss uppgivna. Doften är fuktig jord och rostande metall, regnvåta kläder, förmultnande löv, jäsande äpplen.

Av jord är de komna och det här är deras tid: Svällande lökar, persiljerotens parfym, söta morötter och kålrotens fadda tunga smak. Mjölig potatis i sträv jutesäck. Jordkällaren min far murade doftade alltid så.

Hav av rödgul trumpetsvamp och trattkantareller som sträcker sig genom björnmossans stjärnor, stalldoften av en älg som nyss var där, ett kärr där gummistövlarna får klafsa lyckligt. Fuktiga knän och flinka händer, en korg fylld över sina breddar. Och så den dästa färden hem mot köksbordets tidningspapper.

Jag älskar hösten.

Palsternackssoppa med getost, rödgul trumpetsvamp och kapris

Receptmakare: Margit Richert

Portioner: 4

Tid: 40 minuter

Olika varianter på den här soppan återkommer alltid i mitt liv. Testa den även på rotselleri och äpple. Cesi peyniri är en turkisk vitost av getmjölk som man ofta hittar i burk på till exempel Citygross, men det går bra med chevre också.

• 2 stora nävar torkad rödgul trumpet
• 1 stor gul lök
• 2 vitlöksklyftor
• smör till stekning
• 500 g palsternacka
• 4-6 dl mjölk
• 1 grönsaksbuljongtärning/pod av bra sort
• 100 g cesi peyniri eller annan mild getost
• salt
• 3 msk kapris

1. Blötlägg svampen i ljummet vatten och låt stå tills den är mjuk.
2. Finhacka lök och vitlök och fräs den genomskinlig i en klick smör.
3. Skala och tärna palsternackan. Fräs även den mjuk utan att den tar färg i smör. Det kan verka som ett onödigt steg, men något händer med rotfruktssmaken om man först fräser dem: den blir mjukare, mer aromatisk och tja, bättre.
4. Lägg lökfräset, palsternackan och grönsaksbuljongen i en kastrull. Slå på blötläggningsvattnet från svampen och mjölken (börja med den mindre mängden).
5. Sjud palsternackorna riktigt mjuka, tillsätt getosten och mixa allt slät. Späd med mjölk till lagom tjocklek.
6. Fräs svampen och kaprisen i smör och toppa soppan med detta.