Bilden är dålig, men det struntar jag i.

Jag blir riktigt upplivad av ett rejält ösregn. I alla fall om det betyder att jag slipper cykla och i stället blir skjutsad till jobbet av min ledige man. Hade jag fått cykla hade det nog varit annat ljud i skällan.

Och ioväder betyder soppa! Mysig, varm och mustig soppa som värmer inifrån och ut. Eftersom jag alltid varit en sådan där som inte lever i nuet går jag hela vintern och längtar efter mangold och färskpotatis och hela sommaren och längtar efter mustiga grytor och soppa med varma mackor.

Så idag, äntligen läge för riktig varm mat, inget jävla salladslafs! Jag lagade sålunda  en helt fenomenal tomatsoppa på flera kilo bifftomater som räddats från det oförstående köket på Kurön av deras trädgårdsmästare, tillika make till den dam jag hjälper. Enorma, saftiga bestar med mycket kött. Jag rostade dem i stora bitar i ugn tillsammans med klyftad lök, en halverad röd paprika och rejält med hela vitlöksklyftor. Allt mixades, passerades genom en sil – SÅ JÄVLA JOBBIGT, gör inte om det! – och reddes av med en smula grädde. Koncentrerad kycklingfond, några sardeller, en gnutta chili, oregano, svartpeppar, finskuren basilika var enda smaksättarna som behövdes för att det skulle bli en alldeles gudomlig soppa. Jag skojar inte, det var den bästa tomatsoppan jag någonsin gjort. Marco Pierre White hade berömt den om han haft vägarna förbi.

Som ett tilltugg gjorde jag muffins med parmesan, oliver och lufttorkad skinka, och det är här någonstans som allt blev väldigt konstigt. Muffinsen blev fullkomligt gudomliga de med. Riktigt, riktigt goda, så smaskiga att min kinesiska arbetskamrat T – som till en början var oerhört skeptisk (för att inte säga förfärad) över allt jag hävde ned i bunken – utnämnde det till det bästa bröd hon någonsin ätit när hon kom in i köket och tjuvsmakade.

Vi högg så klart in på muffins medan soppan svalnade till ättemperatur. Och sedan smakade jag en sked perfekt, avsvalnad, ljuvlig… Vafan nu’rå? Soppan smakade ingenting. Ingenting! Surt vatten med ett litet chilisting på slutet var min upplevelse av den fantastiska soppan.

Men efter halva sopptallriken kom sakta smaken tillbaka, sked för sked. Och då smakade den lika underbart som förr. Muffinsen dödade helt enkelt de subtila tomataromerna på ett sätt jag aldrig varit med om tidigare, jag menar tomatsoppa är ju en rätt smakkraftig anrättning. Det var en riktigt bisarr upplevelse, och den tycker jag att ni ska ta lärdom av.

Med detta sagt, det var verkligen överjävligt goda muffins. Baka dem och ät rätt upp och ned, utan inblandning av tomatsoppa så blir det bra, ska ni se.

Mördarmuffins med parmesan och oliv

Receptmakare: Margit Richert

Portioner: 16 st

Tid: 30 minuter

Riktigt smakrika muffins som är allra godast ljumma.

• 3 dl vetemjöl
• 1 dl grahamsmjöl
• 2 tsk bakpulver
• lite grovmalen svartpeppar
• 2 dl finriven parmesan
• 12 urkärnade och hackade kalamataoliver
• 2 msk finskuren basilika
• 2 msk finhackad persilja
• 1 dl olivolja
• 3 1/2 dl naturell yoghurt 3% fett
• 2 ägg
• 8 skivor lufttorkad skinka

1. Sätt ugnen på 225 grader. Smörj och bröa en muffinsplåt.
2. Blanda mjöl, bakpulver, svartpeppar, parmesan, oliver och örtkryddor. Rör ned olivoljan.
3. Rör snabbt ned yoghurten och äggen och rör bara så pass att du får en jämn smet. Häll i muffinsformarna.
4. Tryck ned 1/2 skiva lufttorkad skinka i mitten av varje muffins. Grädda i 15 minuter i mitten av ugnen.

Mitt nya kök. Inte modernt direkt, men jävlar vad stort jämfört med mitt gamla.

Nu har vi flyttat! Eller i alla fall till femtio procent. Mycket återstår ännu att flytta över från gamla hemmet och en del väntar vi på att få köpa loss. Det fenomenalt vackra köksbordet, gjort av gamla byggnadsställningar, till exempel.

Men igår när vi flyttade in insåg vi snabbt att den förra hyresgästen inte flyttstädat något vidare. Jag brukar inte vara kinkig av mig och har definitivt inte bacillskräck, men köket var verkligen under all kritik. Det var den där sortens ingrodda, fettiga smuts som blir när man inte torkat av köksluckorna på flera år. Och i skåpen såg man resterna av spilld mat. Spisfläktens filter var fullt av fett, ugnen var skitig – eller är! jag ska städa ur den idag – i ett skåp låg fula kastruller. Inte det man vill se när man är på väg att flytta in och damen i fråga ska få sina fiskar glödheta när jag får tag på henne.

Och det var bara köket… Resten var inte bättre, direkt. Och så är det allt som är trasigt. Packningar till kranen, ugnsluckan, spikhål i väggarna, verandan är bara halvfärdig och täckt med byggplats, klickgolvet är lagt av en klåpare som låtit hona mot hona mötas i mitten av rummet med resultatet att man klämmer tårna så fort man ska gå från köket till matplatsen, det sitter sprinklers i hela taket och larm på toaletterna (det var som sagt gammalt gruppboende en gång i tiden), trädgården är monumentalt oklippt och består till 70% av groblad och 20% av rölleka och det ligger gamla överfulla askfat och tomma ölburkar överallt.

Men trots allt: det är stort, så luftigt att man kan svinga en hel kattfamilj om man vill och från verandan har vi faktiskt sjöutsikt. Eller glimt i alla fall. Och får och hästar som betar alldeles intill. Men vi har att göra ett tag framöver – tur att Magnus går på semester nästa vecka!

Men MÖBLER! Det fullkomligt ekar här inne. 175 kvm är rätt stort, framför allt när man gått från 60 kvm möblerat. Bor du i sthlmsområdet och har någonting i möbelväg att skänka bort så får du gärna hojta till.

”Signaturen ”Abstinens” tycker att det är för mycket matsnack och för lite kattungar på bloggen!

Skärpning!
Hit med bilder på sötnosarna,
/Mimi”

Okej då. Den här bilden tog vi igår efter att jag twitterklagade på att jag fick för lite kommentarer på bloggen. Anders Öhman föreslog att jag skulle lägga ut ett recept på kattungar och förutspådde att jag skulle få väldigt många kommentarer då.

Alltså: tag ett knippe kattungar och lägg i en stor gryta. Tillsätt tillräckligt med vin för att du ska bli full. Ta ett foto. Klart!

Ser ni? Det här är resultatet av en dags hemmaturistande. Magnus och jag har glidit runt på vackra Adelsö och shoppat loss. Längst fram rödbetor och gös, bakom det libbsticka och tomater. Sedan Mangold, squash, fänkål, vitlök, potatis (minerva), färsk lök, Adelsöhonung och krusbär.

Först åkte vi till Torbjörn Svenssons fantastiska ekologiska odling i Stenby. Sväng vänster efter färjebacken, och ta vänster ned vid skylten som säger Grönsaker (tror jag det stod). Passa sedan på att klappa lammen, botanisera bland grönsakerna och njut av den trevliga och välkomnande atmosfären. Hälsa Torbjörn och Maria från hon den där matbloggaren så kanske ni får plocka lite av deras manshöga libbsticka. Nästa vecka är dessutom bondbönorna klara, och förhoppningsvis även tomaterna. Öppet fredag och lördag.

Har jag sagt att jag är tokig i mangold? Alltså inte bara förtjust, utan komplett galen i det? Jag skulle kunna leva på en diet bestående på enbart mangold, vitlök och olivolja om det skulle krävas. Jag köpte två enorma knippen eftersom min egen mangoldskörd har slagit fel. Två av tjugo frön grodde.

Krusbär. Stora, fina, rodnande krusbär. Jag köpte en liter och har ingen aning om vad jag ska göra med dem. Kanske en sötsyrlig krusbärssås till gösen?

Det gick en kall kår genom Magnus när han gick förbi koriandern. Jag köpte ingen idag, men jag kan omöjligt hålla mig borta från den nästa vecka. Den är ju så vacker! Jag tänker mig korianderblommor strösslade över tunnskivad salmalax, kallpressad rapsolja och lite ljus soja. Magnus kommer att avsky mig för det, men det kan det faktiskt vara värt.

Bondbönorna var inte riktigt klara, berättade Torbjörns energiska och oerhört sympatiska sambo Maria. Men det hindrade inte att vi öppnade en skida och provsmakade de gröna sköna. Åh vänta bara tills nästa vecka – då äter vi upp er!

Sedan svängde vi förbi det väldigt pittoreska café Uppgården. För sextio kronor var fick vi en ganska smaklös, men habil grillad foccacia med ost och lufttorkad skinka, Tallåsens mineralvatten smaksatt med äpple och björksav (gott!) och beskt kaffe som varit uppvärmt alldeles för länge. Men i deras vackra äppelträdsskuggade trädgård förlåter man lätt sådana petitesser.

Snälla smaker. Men när man är en smula bakis är smält ost aldrig fel. Vid bordet bredvid oss satt en lätt förståndshandikappad och mycket rar kille som berättade för oss att man inte får vara dum mot andra människor. Vi höll så klart med.

Sedan bar det av mot Borins handelsbod, där det såldes lokalodlade tomater från Kurön. Kurön är en liten ö söder om Adelsö där Frälsningsarmén driver behandlingshem för alkoholister. För att de intagna ska ha någonting meningsfullt att göra har de bland annat rätt stora odlingar. Deras trädgårdsmästare Anders är dessutom make till den kvinna jag har förmånen att få arbeta som assistent till och således en god vän. Hans tomater är fullkomligt gudomliga.

Färden styrdes sedan mot Sättra, dit Magnus och jag flyttar på måndag. Egentligen skulle vi varit inflyttade för länge sedan, men damen som flyttar ut behövde mer tid på sig för att få ut pinalerna. Bilden knäppte jag snabbt i bilen, men ni ser hur lustigt vi kommer att bo: ett ganska fult radhusområde mitt i ingenstans. Men som tur är ska vi ju inte sitta utanför och titta på huset.

I Sättra bor också fiskaren Fred Widlund som jag glömde fotografera. Men han är en jovialisk och sjukt trevlig kille som säljer filead och byxad mälargös för 240 kronor kilot. Den är alldeles fenomenalt god. Det kommer att bli komplett livsfarligt för vår ekonomi att ha honom så nära inpå knuten. Vi köpte ett kilo fryst gös eftersom han inte hade kommit ut på sjön idag. Det kommer att gå åt i ett nafs.

Blå bolltistel och ett bi i perennrabatten vid Gustav Adolfs plan, Enköping.

Idag har jag varit på parkpromenad i Enköping på jobbet. Kan rekommenderas om man är det minsta intresserad av växter. Det är faktiskt lite mystiskt hur mycket blommor man kan klämma in i en och samma småstad. Och för allt i världen, missa inte ett besök i Westerlundska gården, där man kan få kaffe, bulle, mjuk kaka och två småkakor (allt hembakt av ett par fantastiska pensionerade damer) för ynka 30 kr i den lummiga innergården.

Vi hade väldigt trevligt även om jag hade några incidenter med växterna. Först var det en förföriskt blåblommig salvia som luktade gammal öl och kattpiss och sedan var det någon slags rysk tistel som på min uttalade fråga ”Sticks den här tro?” svarade bestämt ja.

Men när jag väl kom hem kände jag mig alldeles urlakad. Svettig, trött, huvudvärkig och inte alls speciellt sugen på någonting. Kastade ett getöga i skafferiet, såg röda linser och på den vägen var det. Hummus på linser med tomat och mynta. Svalkande, friskt, lätt.

Magnus svängde ihop en sats pitabröd till, men om man inte har en bakande partner går det lika bra med köpta pita. Kolla hos grönsakshandlarna på torgen, de brukar ha riktigt bra färdiga.

Linshommus med mynta och tomat

Receptmakare: Margit Richert

Portioner: 4

Tid: 30 minuter

Snabbmat som mättar och svalkar.

• 2 dl röda linser
• 3 1/2 dl vatten
• 2 vitlöksklyftor
• pressad saft av 1 citron
• 1 riktigt mogen bifftomat
• 1 liten näve myntablad
• salt och svartpeppar
• till servering:
• olivolja
• pitabröd

1. Skölj  linserna och koka dem mjuka i vattnet, 10 – 15 minuter. Häll av eventuell kvarvarande vätska. Låt linserna ånga av och svalna något.
2. Pressa vitlöksklyftorna direkt i linskastrullen och blanda med citronsaften. Slarvhacka tomaten och strimla myntan fint. Mixa allt snabbt med en stavmixer, det ska finnas textur kvar. Bry dig inte om att det ser lite löst ut, det stelnar till lagom konsistens efter ett tag i kylen.
3. Smaka av med salt och rejält med svartpeppar.
4. Ställ kallt en timme och ringla över lite olivolja vid servering. Servera med pitabröd att doppa i och gärna några oliver och lite skivad gurka.

I födelsedagspresent fick jag  den polska motsvarigheten till Vår kokbok av vännen Julita. Kuchnia Polska var förstås po polski, vilket gjorde den aningen svårdechiffrerad. Som tur fick jag även en svensk-polsk/polsk-svensk ordlista. Det hjälpte lite även om det var ont om matglosor i den.

Men jag har insett att det är bra mycket bättre att mata in hela recepten i google translate. Till och med när man måste skriva szczypiorku (gräslök) för hand, varje liten konsonant för sig.

Jag ville äta chlodnik, eller kall borstj, en av få saker som faktiskt lindrar i hettan. Så här skaldade google translate:

Kall med bakvatten

3 rödbetor
1 gurka
2 knippen rädisor
1 knippa gräslök
1 knippa dill
1 liter kärnmjölk
2 ägg

Tvättade rödbetor koka tills mjuka, skala och riv med stora ögon. Gurka och rättika skuren i barer. Grönsaker med hackad gräslök och dill kontakt med kärnmjölk. Smaka av med salt peppar och socker. Allt från kallt kylas med kilar hårdkokta ägg.

Visst är det vackert?

Återstod så att få tag på  kärnmjölk, som är hart när omöjligt att hitta. Lisa tyckte jag skulle blanda lättfil med kärnmjölk från egenkärnat smör, men vad fan. Kärna smör i den här hettan? Va ba? Jag tog kefir i stället. Det är inte samma sak, men väldigt gott det också.

Vi åt den här soppan som en del i en enkel picknick-zakuski, det ryska brännvinsbordet med smårätter som kanske mest syftar till att stimulera vodkaförtäringen. (Och för att förekomma eventuella klagomål: jag vet att Polen inte har tillhört Ryssland på rätt många år. Men vi tog oss lite friheter, eftersom ungefär samma soppa går att finna i Ryssland under namnet Свекольник.)

Do the zakuski! Längst fram: Rökt nötytterlår, Hedmans varmrökta sidfläsk, leverkorv. Till höger skymtar syltlök, cornichoner, hembakt dillknäcke, graveleijs senap. Och bröd, smör, vodka (så klart!) och färsk saltgurka.

Det hela intogs på en vacker flytbrygga som är så undanskymd att inte ens myggen hittat dit. I den täta vassen slog enorma gäddor, men det enda som nappade för oss var botten och några näckrosblad.

Men det var alldeles omåttligt trevligt ändå. Faktum är att det var så trevligt att jag vodkatwittrade fram till klockan ett ungefär. Och nu har @selanna och jag bestämt att det är dags för en bryggtweetup med zakuski den 24:e juli. Alla får komma, även de som inte twittrar. Vi kommer hänga på en brygga vid Sättra på Adelsö. Sovsäck är ett måste eftersom vi kommer sova i Magnus och mitt nya och rätt oinredda hem. Fiskespö får man gärna ta med. Jag står för maten och metmasken, ni står för vodkan. Frivilliga anmäler sig i kommentarfältet.

Men  här svävar jag ut som en annan nässelfjäril. Ni vill ju ha ett riktigt chlodnikrecept, eller hur? Jag tweakade så klart Kuchnia Polska-receptet lite. Det blev otroligt gott!

Chlodnik

Receptmakare: Kuchnia Polska, översatt, bearbetat och ändrat av Margit Richert

Portioner: 4

Tid: 1 timme

Svalkar skönt heta dagar. Har man turen att ha tillgång till kärnmjölk bör man använda det i stället för kefir.

• 3 rödbetor med blast
• 2 knippen rädisor
• 1 västeråsgurka eller 1/2 vanlig gurka
• 1 knippe dill
• 1 knippe gräslök
• 1 l kefir
• 2 tsk vitvinsvinäger
• herbamare, svartpeppar, socker
• till servering:
• 2 hårdkokta ägg i klyftor

1. Ta bort rödbetsblasten och spara den. Koka rödbetorna mjuka och låt svalna. Dela blasten i stjälkar och blad. Förväll stjälkarna 5 minuter i lättsaltat vatten. Tillsätt bladen sista minuten. Skölj sedan stjälkar och blad i kallt vatten och låt rinna av i sil.
2. Skala och riv de avsvalnade rödbetorna grovt. Hacka blasten.
3. Skär gurka och rädisor i tunna stavar. Finhacka dill och gräslök.
4. Blanda rödbetsriv, blast, gurka, rädisor, kryddhack, kefir och vinäger. Smaka av med herbamare (eller salt), rikligt med nymald svartpeppar och en liten nypa salt.
5. Kyl soppan några timmar och servera kall tillsammans med äggklyftor.

Ja, jag vet att jag har semester, men ändå! Jag är nyss hemkommen från mitt livs första Ålandskryssning. Den var fenomenal. Jag fick äntligen användning för min barndoms alla buggkurser – bara det gjorde resan värd pengarna!

Men ärligt talat, nog tycker jag att någon av alla mina kloka kommentatorer borde upplyst mig om Mesimarja (åkerbär på finska och tillika en alldeles underbar likör), detta gudomliga elixir. Va? Va? Va? Jag vet att jag har finska läsare, så varför har ni inte sagt något? Ville ni ha den för er själva är det härmed kört, för jag tänker starta facebookgrupper och twittra tills fingrarna blöder. Varför finns det inte på Systemet?

Jag är inte mycket för sötsaker, och ännu mindre för söta drycker, men Mesimarja var nog det godaste jag någonsin druckit. Som sommar på flaska: smultron, jordgubbar, hallon, sol, kobbar och skär. Jag smuttar på ett glas i detta nu, och eventuella stav- och syftningsfel kan säkert härledas dit.

Jag fick med mig en halvlitersflaska, men något säger mig att jag måste åka färja rätt ofta framöver. Och inte bara för att få bugga.

Nähä, mina kära läsare. Jag behöver verkligen semester. Och i år kommer jag inte få någon eftersom jag bytt jobb.

Alltså återstår bara att ta ledigt från bloggen eftersom jag behöver åtminstone lite fri fritid. Jag vill inte behöva tänka på vad jag ska blogga härnäst eller ha dåligt samvete över att jag inte bloggat. Dessutom är det snart dags för vår stora flytt och då kommer jag ha mer än nog att stå i.

Bloggen kommer tillbaka i början på augusti. Ha en underbar sommar så ses vi i kräftfiskets månad!

Uuh, idag har varit en sådan där lång och händelsespäckad dag som känns som minst två. Ni vet, när man ser tillbaka på morgonen så säger hjärnan att det där var flera dagar sedan det hände, trots att jag vet att det var i morse som jag stod och gjorde utflyktsmackor.

Utflyktsmackor ja. Siri ville ha köttbullar och rödbetssallad på. Brödet: inget hembakt, inga jävla dinkelrutor. Köpta tekakor skulle det vara. Vill man någon gång ha kritvita kolhydrater är det rätt skönt att ha ett fjortonårigt alibi. Men när vi kom till köttet och jag gjorde en ansats att rafsa åt mig färdiga köttbullar fick jag en förebrående blick från Siri samt kommentaren ”Mamma skulle aldrig ha köpt köttbullar!”. Visserligen en uppenbar lögn, men nålstynget hamnade ändå på rätt plats i hjärtat.

Så det var bara att ställa sig och steka köttbullar klockan tio igår kväll. De blev i alla fall jävligt goda, tack vare den hemliga ingrediensen ostronsås (byt saltet mot 2 msk ostronsås för en 500 grams sats). De föll till och med Siri på läppen!

Idag har vi tillbringat dagen på Gröna Lund och ätit sagda köttbullemackor. Siri åkte glatt allting. Jag tvingades konstatera att jag blivit just en sådan där feg vuxen som jag som barn lovade mig själv att aldrig bli. Visserligen åkte jag allt utom fritt fall, men jag njöt betydligt mindre än senast (två år sedan). Mitt i all skräck hann jag föra långa resonemang om den teoretiska njutningen i att befinna sig bara en säkerhetsbygel från döden, att vara totalt utlämnad och om hur karuseller är ett av få tillfällen då vi tillåts tappa kontrollen, vråla och gasta och till  och med spy utan att bli förskjutna från samhället. Men i praktiken mådde jag mest illa. Och i helvetesmaskinen Extreme – som jag hade svårt för redan vid förra besöket – fick jag blunda för att överhuvudtaget stå ut.

(”Meeees!” kvittrade Siri förnöjt när hon nyss hängde över axeln på mig för att läsa föregående stycke.)

Tja, sen åkte vi hem och jag lagade sommarrullar. De var mäkta populära. Som tur var, eftersom det är jäkla pilljobb att göra. Nu drar Siri runt i trädgården och plundrar den på vårt smultronöverdåd, jag bloggar och Magnus löser korsord.

Och i morgon bär det av in mot stan igen. Hattori Sushi Devil hägrar – Siri behöver fylla upp sushidepåerna ordentligt innan hon lämnar storstan. Dessutom ska det shoppas kläder. Uuh, nu blev jag plötsligt väldigt trött.

Först ut var ett besök på Råkultur för varsin chirashi sushi: en stor laddning sushiris i skål toppat med allehanda läckerheter. Siri blev omåttligt förtjust i den sesamoljedoftande marinerade bläckfisken och satte i sig en rejäl laddning forellrom trots att hon innan deklarerat att hon hatar just rom. Det enda hon hade svårt med var en skiva bläckfisktentakel. Inte på grund av smaken (jag åt hennes bit med glädje), utan för att den hade sugkoppar. Det är en fullkomligt rimlig invändning tycker jag, framför allt om det innebär att jag får mer bläckfisk).

Och det är ju jag får erkänna att jag faktiskt aldrig ätit på Råkultur innan. Det har bara inte blivit av, och nu så här i efterhand undrar jag vad fan jag hållt på med – hur kan man vara så dum? Maten hamnade utan överdrift på topp femlistan gällande allt jag ätit – någonsin. Att väntetiden på lunchsushi ligger på 30 minuter och uppåt känns faktiskt självklart. Tillgång och efterfrågan, helt enkelt.

Sedan bar det iväg till tvåplansmeckat Asian Market med en skeptisk Siri som tyckte det lät rätt så ointressant.  Men det räckte med att gå in för att hennes nyfikenhet skulle väckas. Och när Siri insåg att Asian Market saluförde det kultförklarade (och rätt äckliga*)  japanska godiset Pocky var det som en fördämning brast. Helt plötsligt fick jag springa och hämta en kundkorg åt henne eftersom det knappt gick att se henne bakom alla varor i famnen: cup-noodles, lyckokakor, fem sorters pocky, iste-karameller, kokospuddingar med fruktsmak och sataysåspulver bara för att nämna några av hennes fynd. Med andra ord betedde hon sig precis likadant som jag gjorde de första gångerna jag kom till en asiatisk butik. I kassan var hon precis lika frågande som jag brukar vara: ”Va? Så här mycket minns jag inte att jag köpt!”.

Efter en incident med en pagojuice som läckte ut i en väska begav vi oss till Hötorgshallen där en nyfiken Siri fick smaka sitt första ostron av de alltid lika omtänksamma killarna på Hav. En nervös men resolut Siri svepte ostronet och konstaterade att smaken var ”mellan gott och skitgott”. Förlåt mamma och pappa, er matbudget kommer att stiga framöver!

(Sedan, i bilen på väg hem från bussen, berättade Magnus för Siri att första gången jag åt ostron spottades ut det åt katten. Inte för att det inte var gott, men för att jag omöjligt kunde förmå mig själv att svälja. Någon var förstås ännu mer nöjd med sig själv efter det.)

Hos Hellbergs inköptes efter viss övertalning kvällens middag: kanin. Siri ville nog gärna, men behövde lite övertalning för formens skull: det går ju inte att frivilligt att erkänna att man vill äta upp så söta djur om man är fjorton år och flicka. Jag förklarade att köttkaniner inte är speciellt söta och dessutom var kön till Latinamerikanska livs (flankstek var det andra alternativet) avskräckande lång. En kompromisslösning nåddes: jag skulle köpa kaninen och be killarna att såga upp den så att den inte längre såg kaninig ut, Siri skulle stå och titta på något annat. Så nu har vi 2 kilo kanin i bitar som väntar på att marineras i något gott och läggas på grillen.

Jag måste säga att jag är grymt imponerad och inte så lite förtjust över min underbara sladdsyster. Hur många fjortonåringar i den matkalibern kan ni räkna upp på rak arm? Jag dristar mig nästan till att säga att matbloggsåterväxten i familjen Richert är säkrad**.

*Siri håller inte med.

**Siri vill inte inte bli matbloggare. Hon tänker bli så rik att hon kan köpa all sin mat på restauranger.

Uppdatering: Sedan det här skrevs har Siri också smakat kaninen och funnit det gott. Dessutom har hon druckit pandan-dryck med heliga basilikafrön och gillat det med. Men nu slutar vi med nymodigheterna, annars orkar vi inte upp till grönan i morgon. Och det är trots all mat prio ett.