Skåpmat: november 2007

Mongoluddsill!

Expressen rapporterar om märkliga icke-ord som mobilen gärna stavar till . Själv är jag mest fascinerad över att man fortfarande, anno 2007, måste lära mobilen att stava till just ”mobilen” (”mobileo” finns ju som bekant med som ett konstruktivt förslag i ordlistan). Och visst är några av exempelorden absurda, men åtminstone ett av icke-orden tycker jag fyller ett tomrum i det svenska språket. För när man kokt sin skalpotatis, hackat sin rödlök och gräslök och sträcker sig efter den där burken matjessill längst bak i kylen… Och den har möglat! Sillen är täckt av ett fluffigt, luddigt täcke som innebär att menyn ändras till det föga glamorösa ”kokt potatis och två sorters lök”.

Det har förvisso inte hänt mig än. Men nu vet jag precis vad jag ska skrika när det oundvikliga är ett faktum.

There is no such thing as a free ham

Karin Ahlborg är vansinnigt indignerad över att Coops julskinka innehåller stora mängder vatten, stabiliseringsmedel och glutamat. Och visst har hon rätt i sak: en sådan skinka är skit. Inte på grund av Ahlborg har fått en hang-up på glutamatets giftighet (det är det inte), utan på grund av att det är en vätskestinn saltlösningsuppumpad köttklump vars blaskighet måste döljas med smakförstärkare. Och det är illa nog.

Men sedan gör Karin Ahlborg ett tankefel:

”Aldrig har jag fått ett mejl från någon som önskat sig detta. Har ni, Coop? Kan man få ta del av de mejlen, breven eller telefonsamtalen?”

Nej, det är antingen ingen som skrivit in till Coop och önskat sig mer glutamat och vatten i maten. Däremot finns det uppenbarligen en stor mängd konsumenter som glatt väljer pris framför kvalitet. Min okvalificerade gissning är att Coop har märkt detta och därför producerar billigare produkter av sämre kvalitet under sitt eget varumärke. Det må man tycka vad man vill om, men det handlar till syvende och sist om efterfrågan. Det saknas ju inte direkt bättre alternativ i kyldisken!

För jag tror det är ytterst få människor som blir direkt lurade av den billigare julskinkan. Alla vet (ja, jag tror faktiskt att i princip alla vet det) att de i nio fall av tio får en sämre produkt när de väljer det billigaste alternativet i livsmedelsbutiken. Det är ett samband som gäller de flesta andra konsumtionsvaror: vem klagar till exempel på att mobilen för 400 kr har färre funktioner än den för 3000 pix?

Och det är inte Coops fel att folk låter snålheten bedra visheten till den milda grad att det finns en efterfrågan på superbillig julskinka fullpumpad av vatten och smakförstärkare (detta trots att 61% av svenska folket enligt Scans undersökning tycker att julskinkan är den viktigaste rätten på julbordet). Felet ligger i att allt för få människor är villiga att betala vad det krävs för att få en god julskinka utan onödiga tillsatser och att allt för många är villiga att köpa vilken skit som helst, bara priset är lägre. Coop ger bara konsumenterna vad de vill ha.

Så köp en god, ekologisk och lagom dyr julskinka utan onödiga tillsatser och skippa lågprisvarianterna så får du garanterat en bättre jul. Men gnäll inte på Coop om du inte har vett att betala för maten.

Vilse i pannkakan

Efter att ha bloggat om både socca och lompe insåg jag att det finns en hel del roliga tunnbröd och pannkakor där ute i världen som bara väntar på att lagas i mitt kök. Jag passade därför på att förkovra mig på wikipedia och hittade snabbt ungefär tjugo olika bröd och pannkakor som pockade på min uppmärksamhet. För visst är det fascinerande att något så enkelt som något slags mjöl, vatten, salt och eventuellt lite jäst kan få så olika textur och smak beroende på hur man bearbetar dem och vad man blandar i?

Igår bestämde jag mig för att testa kinesiska salladslökpannkakor (cong you bing) eftersom jag har en förkärlek för alla sorters bröd man steker. Det är få saker som går upp mot kombinationen fett och snabba kolhydrater. En hemsk last, jag vet. Men ack så ljuv.

Det här är en översättning av ett utmärkt recept på bloggen Nook & Pantry, med fina steg-för-stegbilder som gör det hart när omöjligt att misslyckas. I stället för smör gjorde jag hälften av pannkakorna med ankfett och andra hälften med ister (det finns ett bra polskt lökister att köpa på Coop). Båda sorterna blev härligt frasiga på utsidan och skönt sega inuti. Enkelt och jättegott, om än vansinnigt onyttigt.

Överblivna pannkakor kan kavlas ut och frysas mellan lager av plastfolie. Perfekt att poppa ned i stekpannan som ett litet snacks eller som bakfyllefrukost.

Cong you bing

Receptmakare: Amy

Portioner: 8

Tid: 120 min

  • 6 dl vetemjöl
  • 1/2 tsk salt
  • 1 1/2 dl sjudande vatten
  • 1 dl kallt vatten
  • 3 msk rumsvarmt matfett (ister, ankfett, smör eller jordnötsolja)
  • 3 msk hackad salladlök eller purjolök
  • Matfett till stekning
  1. Blanda mjöl och salt i bunke eller en matberedare (helst med degkrok).
  2. Slå på det sjudande vattnet och blanda snabbt samman. Låt svalna.
  3. Tillsätt det kalla vattnet och arbeta samman mycket väl tills du får en elastisk deg som inte klibbar.
  4. Lägg degen i en lätt oljad bunke, täck med plastfolie eller ett lock och låt degen vila 1 timme i kylskåpet.
  5. Dela degen i åtta delar och kavla ut en degbit i taget till en tunn pannkaka. Fördela lite matfett på varje pannkaka och strö över den hackade löken.  Rulla ihop pannkakan till en rulle.
  6. Forma varje rulle till en rund spiral (ungefär som en kanelbulle eller ett snäckskal) och nyp fast den yttre änden. Låt spiralerna vila en halvtimme i kylen.
  7. Kavla ut spiralerna till runda pannkakor, 12-15 centimeter i diameter.
  8. Stek pannkakorna på medelhög värme i rikligt med fett på båda sidor, 3-4 minuter på varje sida.
  9. Låt pannkakorna rinna av på hushållspapper, skär i små tårtbitar och servera eventuellt med lite soja att doppa dem i.

Kycklinghjärta: receptet

Kycklinghjärtana visade sig som sagt vara en glad överraskning. Jag som tycker att kyckling smakar i princip ingenting var förtjust över den ganska kraftiga smaken. Lite som kycklinglever, fast med tuggmotstånd. Lisa påpekar klokt att kycklinghjärta lätt blir segt, men genom att woka det rätt länge på hög värme får man ett knaprigt hjärta med aningen stuns i.

Att Magnus åt nästan tre portioner är ett betyg så gott som något. Att han dessutom exklamerade att det var hans nya favoritkött var förstås ännu bättre betyg. Fast jag misstänker att kycklinghjärta är precis en sådan styckningsdel som man kan toktröttna på om man äter det mer än någon gång i månaden, eftersom det har en ganska karaktäristisk smak.

Det enda kruxet med kycklinghjärtana är att de ser så förbannat dumma ut i bestämd plural. Hjärtana? Det låter ju inte riktigt klokt och ser ut som om det har minst en stavelse för mycket. Men låt inte det hindra er ätupplevelse…

Det här är en enkel och mycket god wok där kycklinghjärtana får spela huvudrollen. Servera med ris eller nudlar.

Wokat marinerat kycklinghjärta

Receptmakare: Margit Richert

4 portioner

120 minuter

  • 450 g kycklinghjärta
  • 1 msk mörk soja
  • 2 msk chinkiangvinäger
  • 2 msk råsocker
  • 2 msk finhackad ingefära
  • 2 finhackade vitlöksklyftor
  • 2 smulade thaichili
  • 1 liten purjolök
  • 2 morötter
  • 1 burk vattenkastanjer
  • 2 msk neutral olja
  • 1/2 msk potatismjöl
  1. Putsa hjärtana. Klyv dem och skölj av eventuella blodklumpar inuti. Lägg dem i en bunke.
  2. Blanda samman soja, vinäger, socker, ingefära, vitlök och chili och slå över marinaden över kycklinghjärtana.
  3. Låt kycklinghjärtana marinera minst en timme i kylskåp, gärna längre. Rör om då och då.
  4. Strimla purlolöken tunt och skär morötterna i tunna stavar. Skiva vattenkastanjerna.
  5. Låt kycklinghjärtana rinna av från marinaden i ett durkslag, men ta vara på marinaden.
  6. Hetta upp olja i en wok eller stekpanna. Woka kycklinghjärtana tills de fått fin färg och är riktigt knapriga, ca 10 minuter.
  7. Tillsätt purjolök, morötter och vattenkastanj och stek ytterligare någon minut.
  8. Slå över marinaden utrört med potatismjölet och låt koka två minuter.
Etiketter: ,

Gitto hjärta kycklinghjärta*

 Jag provstekte just ett kycklinghjärta och helt plötsligt hittade jag hem. Har du någonsin önskat att kyckling smakade någonting överhuvudtaget? Vill du dessutom att kycklingen smakar kött? Köp då kycklinghjärtan och knaperstek dem. Recept får du i morgon.

* För er som är äldre/utanför bonnslätten så betyder ”hjärta” i den här meningen att man är kär i någon/något.

Just nu i Gittos provkök…

Kycklinghjärtan som marineras i ingefära, vitlök, soya, chinkiangvinäger och lite råsocker. Vi får väl se hur det blir.

Kikärtssnacks för kurrande magar

Söta små saker med stingMagnus mage mullrade illavarslande för en stund sedan trots att han just satt i sig två knäckemackor. Jag är inte den som låter en mager man svälta, så jag slängde snabbt ihop ett litet snacks till honom. Nu mumsar han belåtet på mina friterade kikärter. Fast magen, den låter än. Kanske kikärter inte var det absolut bästa att stoppa en bubblig mage?

Både enkelt och gott recept som man svänger ihop på nästan ingen tid alls. Perfekt till en kall öl eller när chipssuget sätter in.

Friterade kikärter

Receptmakare: Margit Richert

Portioner: 2

Tid: 15 minuter

  • 1 burk kikärter
  • 1/2 dl mjöl
  • 1 tsk salt
  • 1/2 tsk cayennepeppar
  • 1 tsk spiskummin
  • 2 tsk paprikapulver
  • neutral olja till fritering
  1. Skölj kikärterna och låt dem rinna av i ett durkslag. Torka dem torra med kökshandduk eller hushållspapper.
  2. Hetta upp oljan till ca 160 grader i en kastrull.
  3. Blanda mjölet med kryddorna och saltet.
  4. Blanda kikärterna med mjölet rör om så att alla kikärter får ett jämnt lager kryddmjöl över sig.
  5. Slå tillbaka kikärter plus mjöl i ett durkslag och skaka försiktigt om så att överflödigt mjöl försvinner.
  6. Fritera kikärterna i oljan tills de är vackert gyllene, 3-4 minuter.
  7. Låt rinna av på hushållspapper och goffa sedan i dig allt.

Ny trend: fuskvego?

En gång i tiden var jag fullfjädrad vegan. Inte för att jag brydde mig så värst mycket om de stackars djuren (som tonåring var jag tämligen oberörd om allt som inte direkt rörde mitt eget välbefinnande), utan faktiskt mest för att vara lite märkvärdig. Det tyckte alla att jag var förstås, vilket är skälet till att jag härdade ut hela gymnasiet. Men när jag sedan kom till London som spänningssökande 19-åring fick jag mina största kickar på tjockt skuren engelsk bacon, sunday roast med yorkshirepudding och toad in a hole.

Nu för tiden, när jag aldrig skulle vilja avstå helt från kött, bryr jag mig paradoxalt nog mycket mer om hur djuren behandlas, om den klimatpåverkan som djurhållning innebär och om hälsoaspekter på det här med kött. Antikött-argumenten jag rabblade utantill som tonåring har sakta men säkert kommit att bli mer än slagträn att slå i huvudet på andra.

Med detta sagt (och med förbehåll för att jag serverade ofantliga mängder ryggbiff i lördags), vad göra? Jo, man blir helt enkelt fuskvegetarian! Inte en sådan där fräsch tjej som har som mantra att hon ”äter inte kött, men kyckling och fisk” av den enkla anledningen att hon tror att rött kött är fettbildande och okvinnligt. Det är knappast konstruktivt med tanke på hur haven fiskas ut och hur kycklingarna har det sämst ställt i köttindustrin.

I stället klämmer man in så mycket grönsaker som möjligt i sin köttiga kost – med list, fiffighet och rent fusk om så krävs – och känner sig nöjd med kompromissen.

Så när en fuskvegetarian känner sig sugen på hamburgare en vanlig måndag biter hon inte ihop och tar en linsbiff: hon tar en linsbiff och blandar den med en hamburgare, blandar ned morötter i dressingen och kompletterar med en sallad.

Vad döljer sig i burgaren?

Hur noggrant du vill mixa linserna är en smaksak. Själv tycker jag det är godast om några av linserna är hela, men har man bordskamrater som är misstänksamma mot baljväxter lurar man dem enkelt genom att mixa linserna helt släta. Rätt åt dem.

Hamburgare med linser och morotsmajonäs

Receptmakare: Margit Richert

6 portioner

Tid: 30 minuter

  • 2 morötter
  • 1 dl lättmajonäs
  • 2 msk hackad syltlök
  • 2 msk hackad saltgurka
  • 2 dl gröna linser (blötlagda i 1 timme)
  • 2 hackade vitlöksklyftor
  • 2 tsk spiskummin
  • 1 torkad smulad thaichili (kan ersättas av 2 krm cayennepeppar)
  • 1 tsk salt
  • 400 g finmalen nötfärs
  • 1 ägg
  • olivolja till stekning
  1. Börja med morotsmajonäsen. Riv den ena moroten fint och den andra grovt (det ger en trevlig textur. Blanda morotsrivet med majonäs, syltlök och gurkhacket i en skål.
  2. Koka linserna i lättsaltat vatten tills de är mjuka (ungefär 15 minuter).
  3. Låt linserna rinna av i durkslag och lägg dem sedan i en bunke.
  4. Tillsätt vitlök, spiskummin, chili och salt och mixa linserna till en någorlunda slät massa.
  5. Blanda ned nötfärsen och ägget och rör ordentligt tills du fått en jämn smet.
  6. Med oljade händer, forma smeten till 6 platta hamburgare.
  7. Stek hamburgarna i olivoljan på relativt hög värme tills de har fått fin färg och är genomstekta.

Servera hamburgarna med morotsmajonäsen, bröd och en blandad grönsallad.

Jell-O byggde denna värld.

Jag nämnde i en kommentar till Jens långfilsinlägg att jag avskyr jell-O. Det här är alltså en mardröm för mig. Fast det är djupt imponerande i hela sitt dallrande vansinne!

(Nej, jag kan inte sova. Jag har drabbats av ett klassiskt fall av insomningsskräck. Så där så att man drar sig för att lägga sig eftersom tiden innan själva insomnandet kommer präglas av tankar på precis allt jobbigt man har ansträngt sig för att ignorera hela dagen. Alltså surfar jag jell-O i stället.)

Bland hobbitar och dödkött

Vad skulle kunna passa bättre till en lördagsmiddag med tre hungriga bröder än lågtemperaturstekt ryggbiff i bit, hemvevad bearnaisesås och egenhändigt friterad pommes? Av lovorden att döma: inget.

Det blev succé. Bearnaisesåsen skar sig inte trots att det var min jungfrufärd över detta förrädiska vatten som smöremulsioner sägs vara. Mina pommes var själva essensen av friterad potatis. Ryggbiffen var så där nästan erotiskt saftig som den blir när den får ligga och svettas på 80 grader i några timmar och placerade sig perfekt mellan blodig och rosa.

Men. Ett stort men. Jag hade garderat mig med det där australiensiska premiumköttet som Coop skryter så om, dels eftersom det här med att köpa nötkött är som att spela på lotto, dels eftersom det faktiskt är det enda sättet att få tag på ryggbiff med kappan kvar i Kalmar. Men, som sagt… Det var lite väl hängmörat det där köttet och hade den där mjölksyrebismaken* som man kan hitta i stora gröna oliver och som påminner om bäbisbajs. Jag blev förstås besviken, men bröderna åt med gusto ändå. Och bearnaisesåsen maskerade visserligen den läbbiga bitonen väl, men ändå? Lägger man upp närmare 300 kronor för en bit kött i det särskilda syftet att ingenting ska få gå fel med kvällens mat så är det förstås en riktig nesa.

Men som sagt, bröderna åt lyckligt ändå och lillbrodern Daniel gav mig förmodligen den omständigaste och märkligaste komplimang som någonsin förärats en kock:

(Uttalas på västgötska) ”Alltså, innerst inne är jag nog en fantasykille sådär. Och jag har ju alltid velat vara där bland hobbitarna liksom. På den där världshuset Prancing pony och dricka massa öl… Och så, så äta någonting sånt här. Det är nog livet.”

Visserligen är det inte verbatim, men nära nog. Så kvällen blev trots allt väldigt lyckad.

*Jag vet inte om det är mjölksyra och ens om det var hängmörningen som var boven. Kvällen är för sen för att jag ska orka slå i On food and cooking för att kontrollera mina påståenden.

Etiketter: , , ,
Annons