Jag har just insett att jag gjort en enorm tabbe. Jag har packat ned min mors ovärderliga receptbok Sju sorters kakor och forslat den till Munsö. I morgon har jag planerat årets sju sorters kakmaraton och jag har inte recepten!

Ni fattar problemet va? Min mor är i upplösningstillstånd och anklagar mig för att vara en otacksam och klantig dotter, syrran Claudia kommer döda mig om jag tar ett recept från nätet som inte smakar exakt som det gjort alla andra jular och hela julen kommer garantarat vara förstörd.

Alltså kommer här en patetisk efterlysning till er läsare. Har någon av er boken Sju sorters kakor och vill ta er tid att mejla recepten på schackrutor, Märtas skurna chokladkakor, uppåkrakakor, drömmar, finska pinnark, bondkakor och syltkakor (sådana med kavlad deg) så är jag evigt tacksam. Jag inser att det är ett omständigt arbete att skriva ned hela recept, så jag erbjuder en julklapp i form av Leif Mannerströms bok Husmanskost åt den som tar sig tid att mejla recepten åt mig. Samt min eviga tacksamhet, vänskap och lojalitet.

Mitt julöde hänger i era händer!

…när man kallar Jens Lekman för Jens Linder och inte upptäcker misstaget förrän ens sambo påpekar att han inte förstår vad Sveriges trevligaste matskribent har med musik att göra.

Eller är matnörd fel ord? Matstörd kanske är kanske ett bättre ord när symptomen ligger på en patologisk nivå?

På grund av frenetisk flyttstädning – det absolut värsta jag vet. I kväll eller i morgon kommer recept på en trevlig öppen lasagne, bästa julköttbullarna och godaste julgodiset. Tills dess får ni trösta er med att jag i alla fall har det värre än ni.

Stugan var precis lika mysig som vi mindes den, men ungefär femton grader kallare. Hugaligen vilken genomträngande och skoningslös kyla! Men efter en hel kvälls eldande kröp temperaturen upp mot mer acceptabla fjorton grader. Hur mycket strömmen kommer kosta vid en köldknäpp och elementen måste på vågar jag knappt föreställa mig, men med hjälp av ved och raggsockor ska vi nog klara vintern!

Kvällens höjdpunkt var förstås korvgrillning vid öppna spisen. Bäst smakar korven när skinnet är svartsvett och innanmätet fortfarande är lite rått eftersom man tröttnat på att det inte händer något och man vill äta – NU! – och helt enkelt rammar in korven i den fetaste flamman man hittar tills den blivit lagom förkolnad. Brödet ska vara torrt, klumpa sig i munnen och smula ned i klädvecken. Ketchupen ska vara kylskåpskall och senapen stark och så riklig att det fräser i näsan när man andas. En folköl eller två är allt som behövs för att skölja ned måltiden.

Eftersom det här ändå är en matblogg så lägger jag inte upp resten av bilderna från stugan, men eftersom jag inte kan låta bli att dela med mig av dem ändå så har jag lagt upp de bästa bilderna och lite kommentarer på Flickr.

Magnus och jag håller just nu på att packa ihop större delen av min otroligt prylbelamrade lilla studentlya för uppkörning till stugan (men vi flyttar inte upp på riktigt förrän dagen innan nyårsafton). Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag flyttar (sjuttonde, misstänker jag), men det är samma blandning av svavelosande helvete (tungt, svettigt, dammigt) och förunderliga mirakel (hittade hårspännen, böcker man inte minns att man hade, den där förbaskade packningen till kranen som bara försvann) som alltid. För trots att jag slänger och ger bort mängder av saker vid varje flytt är jag som en rullande snöboll när det gäller ansamlandet av saker.

Det är främst två saker jag samlar. Det första är böcker. Trots att jag lånar ut böcker till alla jag känner och sällan bryr mig om att kräva igen dem så växer min boksamling konstant. Jag vet inte om det är genom jungfrufödsel (det skulle förklara alla dubletter som mystiskt dyker upp) eller om det är genom gammal hederlig parning (i sådana fall ska jag genomföra lite mendelsonska experiment på till exempel Norman Mailers De nakna och de döda och valfri Anna Gavalda-bok), men faktum är att böcker är tunga, tar plats och är det sista man önskar sig när man ska flytta. Och jag har ändå flyttat medelst tåg flera gånger. Men aldrig att jag överger min gamla köksalmenacksamling (min favoritlektyr de nätter jag inte kan somna – det finns inget mer tröstande och ombonat än levergrytor blandat med käcka sentenser och hushållsbudgetar). Inte ens I huvudet på Zlatan av den där hemska Simon Bank har jag hjärta att slänga, trots att jag blir lika ilsken varje gång jag ser den i bokhyllan. Jag har inte köpt den. Jag vet inte ens var den kommer ifrån!

Det andra jag samlar på är mat. Det är förstås inte så märkligt med tanke på mina intressen, men desto märkligare är själva proportionerna på mitt samlande. Jag har just stått och tejpat ihop femtiotalet kryddpåsar (har man en gång läckt curry i en hel flyttlåda lär man sig sin läxa), varav många är dubletter. Kummin verkar vara en favorit, eftersom jag hittade hela fem påsar. Alla öppnade och använda kanske en matsked. Andra kryddor vet jag knappt vad de är och än mindre var jag har köpt dem. Och inte visste jag att jag hade både wolfberries och lotusfrön hemma – det är lite som att hitta en femhundralapp i de där jeansen man inte använt på ett halvår (sann historia).

Förutom kryddor hittade jag bland mycket, mycket annat fem burkar misslyckad zucchinimarmelad (för lös och ettochetthalvt år gamla), massa tjeckisk och inte särskilt högkvalitativ surkål, tre halvfulla paket solrosfrön och en ensam och mycket död skalbagge modell större. Var den kommer ifrån vågar jag inte spekulera i, men den kan i alla fall inte svultit ihjäl.

Och vad vill jag nu säga med allt det här? Tja, inte vet jag*. Kanske borde det komma någon sensmoral nu om att det kommer kännas värt allt slit när jag väl packat upp allt, men än är jag inte där. Fast jag kan ju klämma till med ganska visa påståendet att det faktiskt är tur att man flyttar då och då eftersom det ger en en chans att inventera sitt liv och sina böcker och konstiga kryddor.

Och just det! Bloggen kommer tillbaks på måndag kväll eftersom Telia inte lyckats masa sig hit med mitt mobila bredband ännu. Jag ska i alla fall dokumentera vårt mycket vackra och lantligt idylliska lilla hus med D-50:n. Samt döda en stor mängd lockespindlar, så det kommer antagligen regna över Stockholmsområdet i morgon även om lockespindeln rent tekniskt inte tillhör de äkta spindlarna. Och med den korta biologilektionen lämnar jag er för att återgå till den där jäkla flytten.

*Egentligen ville jag bara ha en ursäkt att ta en paus i kryddtejpandet, men det kan man ju knappast ha som sensmoral.

Lisa skrev så vackert om makrill igår att jag var tvungen att rusa iväg och skaffa mig ett par fina filéer. Nu är det ju många som menar att makrill ska ätas pinfärsk och helst också i Göteborg, men eftersom det var klent på både reskassa och SJ:s sista minuten-avgångar gjorde jag det näst bästa: köpte fryst makrill.

Nu sätter antagligen ett par av er kvällswhiskeyn i halsen. Fryst makrill? Och hon kallar sig matnörd? Jajamensan – fryst makrill är nämligen betydligt bättre än sitt rykte. Även om vi har en trevlig och riktigt kompetent fiskhandlare i Toiwos fisk här i Kalmar så tror jag inte att deras halvfärska makrill slår den frysta, framför allt som det framkommit att köttfärsfusket på ICA har förgreningar långt in i fiskdisken (är det någon som ens är lite förvånad?).

Och makrillen var förstås helt ljuvlig. Krispigt skinn med en lite nötig smak av kikärtsmölet och fett fiskkött som smeker sig ned i halsen. Magnus, som hyser ett märkligt hat mot många andra feta fiskar (speciellt lax och stekt strömming) korade min kikärtsmjölspanerade makrill till  sin nya vardagsfavorit. Och det med rätta, om jag får säga det själv.

Ni får inget riktigt recept på kikärtsmakrillen eftersom det inte kräver några utförligare instruktioner än dessa: salta och peppra filéerna, vänd dem i lite kikärtsmjöl och stek i en blandning av rapsolja och smör på medelstark värme, ungefär tre minuter på varje sida. Idiotsäkert!

Potatis- och bönsallad med hovmästardressing

receptmakare: Margit Richert

Portioner: 6

Tid: 30 minuter

Det här receptet höftade jag ihop som en blinkning till min favoritsås i alla kategorier:  hovmästarsåsen. Första gången jag minns att jag åt hovmästarsås var på min farmors 90-årskalas på Naddö slott utanför Vadstena (Verner von Heidenstams gamla lya, sedermera köpt av min farbror Bengt). Hur som helst, jag åt säkert tre deciliter sås (och ofantliga mängder gravad lax) och mådde illa hela kvällen. Men illamåendet minskade inte min kärlek till denna senapsbaserade socker- och fettchock till sås.

Men i det här fallet behöver man inte oroa sig över vikten eftersom både socker och olja skurits ned i receptet. Den som å andra sidan inte oroar sig kan ersätta vattnet med olja för en riktigt fettljuv upplevelse.

• 800 g kokt potatis i skivor
• 2 burkar kidneybönor
• 1 strimlad rödlök
• 3 msk söt senap (gärna hälften graveleij och hälften västerviks)
• 2 msk hela bruna senapsfrön, rostade i en stekpanna tills de börjar poppa
• 1 msk rödvinsvinäger
• 1 paket fryst, hackad dill
• 3 msk rapsolja
• 3 msk vatten
• salt och nymalen vitpeppar

1. Blanda potatis, kidneybönor och lök i en bunke.
2. Blanda resten av ingredienserna i en annan bunke.
3. Slå bunke nummer två över bunke nummer ett och blanda försiktigt.
   Ätes förslagsvis till stekt fisk.

Det är ju inte första gången jag gör biber dolmasi, men till skillnad från förra gången fick jag fatt i riktiga dolmas-paprikor och bestämde mig för en annan, vegansk fyllning. De är mindre och lite tunnskaligare än vanliga gröna paprikor, men de är inte alls nödvändiga för det här receptet utan ta de paprikor du hittar.

Biber dolmasi med bulgur

receptmakare: margit richert

Portioner: 4

Tid: 80 minuter

Vad man väljer att ha i sina fyllda paprikor är egentligen helt fritt. Vanligt i Turkiet är ris smaksatt med dill, mynta och pinjenötter, men det mesta som går att trycka in i en paprika funkar. Här har jag gjort en enkel och smakrik fyllning på bulgur som går snabbt att svänga ihop.

Den turkiska chilisåsen brukar finnas på Coop Forums  ”Världens mat”-avdelning och är god till mycket. Den kan ersättas av en mindre mängd sambal oelek om det kniper.

• 8 dolmaspaprikor (eller 4-6 vanliga gröna, beroende på storlek)
• det gröna av en liten purjolök, hackat
• 2 vitlöksklyftor, hackade
• 1 liten torkad chili, smulad
• 2 msk olivolja
• 2 dl grov bulgur
• 3 dl vatten
• 1 msk grönsaksfond
• 8 torkade aprikoser, hackade
• 6 soltorkade tomater, hackade
• 1 dl finhackad persilja
• salt, svartpeppar
• Till kokning:
• 4 dl vatten
• 2 msk tomatpuré
• 1 msk turkisk chilisås (aci biber sos eller liknande)
• 1/2 tsk salt

1.  Skär bort fröfästet på paprikorna och gröp ur frön och hinnor. Det går lättast med en tesked. Lägg åt sidan så länge.
2. Fräs purjolök, vitlök och chili i olivoljan tills den mjuknar utan att ta färg. Tillsätt bulgur, vatten, grönsaksfond, aprikoser och tomater. Koka under lock tills vätskan kokat in och bulguren är mjuk (10-15 minuter beroende på vilken sorts bulgur du använder).
3. Smaka av bulgurröran med salt och svartpeppar och blanda ned persiljan. Fyll paprikorna med bulgurblandningen och ställ dem upp i en kastrull eller en ugnsform med lock.
4. Blanda vatten, tomatpuré, chilisås och salt och slå i det i ditt kokkärl. Koka antingen 30 minuter på spisen under lock eller tillaga i 40 minuter på 200 graders ugnsvärme.

Redan när jag öppnade blandfärspaketet tyckte jag att färsen luktade lite funky, men jag intalade mig att jag bara var Uppdrag Granskning-nojig. Jag blandade alltså en smet efter konstens alla regler och skapade massor av disk. För att inte tala om all tid jag lade ned på att finhacka löken så där superpyttigt som den ska vara i köttbullar. Och så provstekte jag en köttbulle för att kolla att kryddningen var i sin ordnng. Och den smakade skämt. Inte helt kadaver-skämt, men en riktigt obehaglig disktrasebismak. Även Magnus fick smaka och instämde helt. Köttfärsen var dålig.

Så jag ringer motvilligt till Maxi eftersom jag känner mig som en inbillingssjuk rättshaverist och möts av en oförstående charkmadam som lite suckande säger ”Jaha, det är du i alla fall den första som tycker”. Och sedan, när jag vidhåller att färsen inte är bra svarar hon ”Men den här färsen är inte butikmald, den är centralpackad i Västerås”. Jag förklarar att jag vet det och att det faktiskt inte är Uppdrag Granskning som får mig att vilja lämna tillbaka färsen utan problemet är att den är skämd.

Visserligen får jag, efter lite dividerande, löfte om dubbla pengarna tillbaka, men räknar man med de ingredienser som gick till spillo i köttbullesmeten och tiden det tog att blanda färsen, gå tillbaka med smeten till Maxi samt att diska upp köket igen så går det knappt jämnt upp. För att inte tala om hur irriterande det är att inte bli tagen på allvar när man ringer charken.

Uppdrag Granskning skadade inte mitt förtroende för Ica Maxi lika mycket som det faktum att de inte har vett att ge mig ett proffsigt bemötande när jag reklamerar just den vara som de har haft en del skakigheter kring den senaste veckan.

Att det är tyst på bloggen just nu beror på att det är svårt att blogga när man rullar julköttbullar på 2,5 kilo köttfärs. Och ja, den är köpt på ICA, även om det bar mig emot. Inte för att jag tror att deras centralpackade köttfärs är sämre än någon annan, men man kan ju alltid markera. Men inte när Coops blandfärs är tio kronor dyrare och min mor står för fiolerna.

Hur som helst. Köttbullar. Det ultimata köttbullereceptet kommer senare i kväll. Samt ett recept på veganska och mycket goda fyllda paprikor. Om nu bara köttsmeten tar slut någon gång.

Festen blev väldigt lyckad, även om 35 personer inte lyckades äta upp allt jag och Sawa producerat. På bilderna ser ni sallad på grönt vete och lite blandade grönsaker som det dessvärre inte hade någon strykande åtgång. Inte på grund av att den saknade i smak, utan på grund av att min bror insåg att han inte hade fler än fyra par bestick ungefär samtidigt som de första gästerna anlände. Men så kan det bli ibland. Även bondböndhommous, rostat pitabröd, fetaostdip och vegetarisk pizza med grillad zucchini och aubergine.

Sawa hade gjort helt underbart god sushi som hade en strykande åtgång, vilket kanske inte var så märkligt eftersom ungefär halva festen bestod av mycket trevliga och mycket korta japaner. Själv kände jag mig som ett troll bland älvor trots att jag inte når mer än 160 centimeter över marken.

Även om makirullarna var goda så klådde ändå laxnigirin allt annat på festen. Jag var tvungen att skicka fram min laxhatande syrra att hämta mer sushi åt mig eftersom jag inte ville verka girig. Men det var jag alltså.

Rullarna med löjrom var förstås också snuskigt goda. Och den där härliga japanska omeletten som skymtar i mitten av fatet var också mycket god. Synd att Sawa inte hann lära mig hur man gjorde dem, även om jag har ett ungefärligt hum om hur det går till.

Men allra, allra godast (förutom laxnigirin) var yakitorin på kycklingfié. Jag har fått receptet av min bror och planerar att återskapa det inom en snar framtid, så ni får hålla er tills dess. Fast kanske ska jag grilla kycklinghjärtan i stället. Mmm, kycklinghjärtan…

Det blev, som ni ser, en jäkla massa köttbullar. Och det trots att min syrra satte i sig så pass många under tiden hon gjorde själva tandpetararrangemangen att hon var proppmätt när festen började. De landade mig för övrigt kockjobb på ett hotell i Åsele i sommar, men jag tror nog jag avböjer det trots allt. Midnattssolen gör konstiga saker med mitt psyke och risken är stor att det skulle bli The Shining-varning på vistelsen.

Och slutligen, en bild på bålen min syster blandade på sprit, sprit och lite läsk. Och precis när vi ska börja servera inser vi att det inte finns någonting slevliknande att uppbåda i lägenheten. Men – och nu är det dags för er att bli imponerade av min uppfinningsrikedom – jag tillverkade snabbt en helt fungerande om än ganska ful slev av en petflaska.