Skåpmat: januari 2008

Årets kock: halvtid

Nu pustar jag ut hos Lisa framför öppna brasan efter en hektisk dag bland Sveriges matelit (Matelit? Bakelit?). Alla finalisterna i Årets Kock imponerade i mina ögon, även om stackars Alexander Sjögren trots (eller kanske tack vare?) ett munvattnande upplägg gick över tiden och därmed fick poängavdrag på båda momenten. Men hans tallrikar var väldigt snygga och maten lät god, vad sägs om ”senapssiklöja med gräslökstuilles, rosenkålskompott, äpple- och olivoljepuré, sallad på äpple, dill, fänkål och russin, tournerad Dittapotatis i fänkåls- och citronbuljong samt pepparrotsskum”. Med en sådan ambitiös rätt handlar det förstås om mycket små marginaler om man ska hinna färdigt i tid. Det var också en mycket besviken Alexander som intervjuades i pressrummet, men jag tror att vi kommer att få se mer av honom i framtida Årets Kock…

Min lilla förälskelse i Christian Fredriksson till trots så får jag nog medge att favorittippade Tom Sjöstedt verkade vassast idag, men jag tror han kommer att få hård konkurrens av Martin Hansens snygga uppläggningar. Och Hansen var dessutom klart kolugnast av deltagarna: inte en hastig rörelse och inga svettiga pannor där inte.

Och roligast var, som jag redan tidigare skrivit på redaktionsbloggen, den otippade huvudråvaran siklöja. Hurvida ryktet stämmer att det blev en ändring i sista stund på grund av att råvarukorgen läckt ut låter jag vara osagt, men det är en spännande ingrediens som passar bra med årets ekologiska tema eftersom fisken vanligen kasseras efter att man klämt ur den all smaskig löjrom.

Häpp, nu är det dags att ladda om på nytt, snart är det dags att styra stegen mot prisutdelningen och den efterföljande middagen. Håll tummarna för att Jens Linder inte super mig helt under bordet!

Årets kock:

Nu sitter jag på bussen på väg mot stadshuset och Årets kock! Jag erkänner att jag var tvungen att kolla upp var Stadshuset låg mer exakt, eftersom jag har en mycket vag bild av Stockholms innerstad, vilket förstärks av att jag alltid kommer upp ur fel tunnelbaneuppgång och därmed tappar koncepten helt.

Håll nu tummarna för att jag hittar fram hel och hållen, för det kommer att bloggrapporteras idag på redaktionsbloggen!

Lyckan i det lilla…

Ibland är det enklaste det godaste, vilket bevisas av den här gratängen. Det är faktiskt så enkelt att det inte ens får en riktig receptbeskrivning.

Varva saltade och avtorkade skivor av zucchini och aubergine med en god tomatsås. Strö över lite ost, grädda i 225 grader i 25 minuter. Ät med ett gott bröd och en sallad på bönor med en dijon- och vitlöksvinägrett och en flaska rödvin.

Är man köttokig är lammkotletter väldigt gott till. annars blir det helt veganskt.

Sju matsanningar

Jag har ju blivit utmanad både av Jesper och Szq, men inte  förrän Lisa publicerat sina sju roliga sanningar kom jag till skott. Här är de:

1. Jag tycker om nästan alla smaker (utom jackfruit – ett av få livsmedel som fått mig att kräkas på öppen gata – och demonbrygden southern comfort). Däremot har jag svårt för vissa konsistenser. Det mesta som är dallrigt, slipprigt, slemmigt och halt går bort, vilket gör att jag hatar aladåber, pannacottor och sådana där gelatinstinna mousser som var stort ett tag. Detta innebär också att förutom sagda Southern Comfort är jelloshots det enda jag misslyckats att dricka mig full på.

2 . Jag älskar kokt potatis. Till och med storkökens varmhållna och lite hinniga potatis slinker ned utan anmärkning. Däremot är jag usel på att koka potatis, eftersom jag alltid glömmer bort tiden (nej, en kökstimer hjälper inte, eftersom jag tänker ”ja ja, den behöver säkert två minuter till” när klockan väl ringt).

3.  Jag har aldrig ätit vare sig sniglar eller ostron, vilket har med första sanningen att göra. Det verkar helt enkelt lite för slemmigt för min smak. Men om någon skulle bjuda skulle jag definitivt smaka, vilket för oss till nästa sanning.

4. Jag är i grund och botten rätt skeptisk mot nya smaker, framför allt om konsistensen är suspekt (se första sanningen). Men nyfikenheten vinner alltid över min skepsis eftersom jag har en sedan barnsben inarbetad strategi för nya matmöten: den första tuggan sväljer jag hel. Då kan jag intala mig själv att det ändå är kört, eftersom jag redan har en bit i magen. På det viset har jag lärt mig äta nästan allt. Det ledde dock nästan till kvävningsdöden första gången jag försökte äta babybläckfisk, eftersom den var för seg för att skära upp i mindre smakbitar.

5. Jag tycker att popcorn är gott, framför allt om man dippar dem i en sås på yoghurt, kalles kaviar och dill. Jag tycker det är ganska normalt, men alla runt om kring mig reagerar med avsky.

6. Jag somnar av godis. Inte av två, tre bitar, men av en normal godispåse. Efter den där första blodsockerrushen blir jag rätt groggy. Och ja, jag har faktiskt använt lösgodis som receptfritt sömnmedel en gång när jag var riktigt desperat.

7.  Jag odlar absurda mängder krasse. Skulle jag kanaliserat mina odlarinstinkter till mer lukrativa grödor skulle jag varit miljonär vid det här laget. Och jag tycker inte ens krasse är speciellt gott – däremot är jag väldigt förtjust i tanken på allt som har med självhushåll att göra.

Yakikaeru

Igår tryckte lathetens varma hand mitt huvud tillbaka mot kudden och kommenderade mig att ligga kvar i sängen och läsa tidningar och lösa korsord, därav en obloggad söndag.

Men nu är jag tillbaka med rapport om grodlåren. Bild får ni klara er utan, eftersom kamerabatteriet hade lagt av, men jag föreslår en bildgoogling för den nyfikne!

Först var jag faktiskt lite skeptisk mot hela projektet, eftersom grodlåren hade en märklig, lite dyig lukt som jag inte skulle vilja ha på tallriken. Efter ett par sköljningar i kallt vatten avtog dock den inte helt angenäma doften och blev mer neutral. Och de såg ju vansinnigt roliga ut – det var nästan så att jag hade lust att genomföra Galvanis experiment, men jag bestämde mig ändå för att inte leka med maten.

Hur som helst fick grodlåren marinera i en yakitorimarinad några timmar för att sedan träs på spett och grillas på utegrillen (jo, Magnus fick faktiskt igång den!). Resultatet var faktiskt över förväntan: som kyckling i konsistensen och med en smak som närmast påminde om insjöfisk. Spännande och gott, även om det kanske inte kommer att bli en stapelvara i frysen.

Yakikaeru

Receptmakare: MArgit Richert

2 portioner

Tid: 30 minuter (plus marinering)

Yaki betyder grillad på japanska, kaeru betyder groda – lätt som en plätt, även om det nu inte är någonting genuint japanskt – jag hörde min brors japanska flickvän fnissa förskräckt i bakgrunden när jag konsulterade min bror för en receptskiss.

Beräkna 250 g grodlår per person eftersom det är mycket ben och lite kött. Å andra sidan blir fotbenen härligt knapriga och slinker lätt ned. Är man inte så våghalsig av sig kan man förstås byta ut grodlåren mot valfria kycklingdelar och få en vanlig yakitori.

  • 500 g grodlår
  • 1 dl ljus soja
  • 2 msk honung
  • 3/4 dl mirin
  • 1/2 dl sake
  • 1 tsk finhackad ingefära
  • 1 hackad vitlöksklyfta
  1. Skölj grodlåren i flera omgångar kallt vatten. Blanda samman övriga ingredienser till marinaden och lägg i dubbel påse tillsammans med grodlåren. Marinera 2-3 timmar.
  2. Trä grodlåren på dubbla spett (det är enklast att fixera spetten genom underben samt lår på varje sida – då håller de dessutom formen). Sila marinaden och koka samman den till till mer än hälften.
  3. Grilla grodlåren på grill, i ugn (250 grader) eller i grillpanna. Pensla med lite av den ihopkokta marinaden under tillagningen tills de fått vacker färg och är genomstekta – det varierar beroende på tillagningssätt men går rätt fort. Servera med den ihopkokta marinaden och ris.
Etiketter: , ,

En dålig dag blev bra…

Dagen började med en rejäl bakfylla efter en rejäl mängd vin och fortsatte dåligt till ungefär klockan tre.

I morse tog jag en dubbel treo och ett djupt andetag och tog mig mot Hötorgshallen eftersom jag behövde köpa mer lammlägg till kvällens middag. När jag gick till bussen vurpade jag i en hal nedförsbacke och liksom kasade ned för den samtidigt som en flashig bmw körde förbi och inte gav mig lift (någonting som annars hör till god ton här i trakten). När jag skulle gå på bussen hade jag glömt busskortet hemma. Bara att traska hem igen och hämta det, vilket tog 40 minuter. Passande nog gick nästa buss 45 minuter efter den förra.

Jahapp. Jag köper min lammlägg i hötorgshallen och mirin på den asiatiska butiken mitt emot China Market (antagligen var jag bara trög och bakfull, men jag kunde faktiskt inte hitta mirin på China Market!) och sätter mig på gröna linjen mot Brommaplan. Jag försjunker i SvD:s näringlivsdel under tiden och läser om budgivningen på V&S. Intressant.

Så stannar tunnelbanetåget och jag ser den där välbekanta skylten ”Bromma.nu” som sitter på det obligatoriska tunnelbaneskyddsstängslet på Brommaplan och jag inser att jag är framme. Aaargh! Jag formligen kastar mig ut, bara för att inse att jag är i Abrahamsberg och att lammläggen ligger kvar i vagnen samtidigt som dörrarna stängs och tåget kör vidare. Hade jag köpt en kniv (som jag säkerligen också glömt i sådana fall) hade jag gladeligen begått seppuku. Så om någon av er åker gröna linjen idag finns det i mitten på ett av tågen en gratis middag. Koka gärna läggen långsamt med rödvin och timjan – det var vad jag hade tänkt göra! (Det enda som grämer mig mer än att jag förlorat lammläggen är att alla terrorattacksjuka människor kommer att tro att köttet är förgiftat, vägra ta hem det och att det därmed kommer gå till spillo. I värsta fall blit det väl taget för en bomb och sprängt i slamsor).

För er som inte känner till Stockholms tunnelbanestationer ligger Abramhamsberg exakt en (1) station från Brommaplan, vilket på något vis gör det ännu nesligare. Att jag dessutom fick vänta tio minuter på nästa tåg och därför springa till den anslutande bussen till Ekerö (som går ungefär varannan timme på lördagar) skalade bort det sista av min värdighet. När sedan en så enormt fet kvinna trängde in mig mot bussfönstret (jag har ingenting emot kraftiga damer men när man beter sig som om man kan sitta på ett säte fast två säten inte varit nog är det faktiskt lite svårt att känna sig bekväm) började jag bli riktigt lipig, så där så att det sticker i tårkanalerna och näsryggen, ni vet. Att hon dessutom inte flyttade på sig, trots att alla närliggande säten var tomma var bara grädden på moset.

Och till råga på allt hade plingfunktionen på bussen gått sönder, så alla fick skrika när de skulle av, så även jag – trots att jag har någon slags fobi mot att yttra mig i folksamlingar. Passande nog insåg jag när jag kom hem att jag låst mig själv ute, eftersom vi har sådant där lås som går igen av sig själv om man inte ställer upp det. Som tur var vet jag en väg in i huset ändå, men den tänker jag inte avslöja för hugade inbrottstjuvar med bloggläsarvana.

Men dagen blev ändå bra. Det blir grodlår till middag och jag hann faktiskt köpa både öl och vin på Brommaplan. Dessutom står en persiksorbet och myser i frysen, så nu har ilskan runnit av mig.

Efter kycklinghjärtan: fötter!

Idag tog jag mig hela vägen in till Hötorgshallen och China Market, vilket tar ungefär 1 timme och 20 minuter med apostlahästar, buss och tunnelbana. Men det var det värt: jag kom hem med svindyr och ack så smaskig yakinikusås (fast jag blandade ihop det med yakitori vilket var vad jag egentligen ville ha!), två kokhöns som i detta nu puttrar till buljong på spisen, lammlägg (fast det blev för lite, så jag måste handla mer i morgon – tur att Magnus har SL-kort!), grodlår och kycklingfötter.

De sistnämda var ett impulsköp och har sin grund i att jag skojade med Magnus om att jag skulle köpa kycklingfötter till middag om han inte passade sig. När jag sedan såg de där läskiga rackarna på China Market kunde jag ändå inte låta bli – de såg ju så roliga ut. Nu kokar fyra stycken spretiga fötter med i hönsbuljongen, vilket ser morbidt roligt ut när man lyfter på locket till buljongkoket. Kycklingfötterna verkar dessutom utmärkta att använda som ryggkliare – bilder kommer i morgon! Hurvida de faktiskt går att äta har jag mina dubier om, men rara Lisa gav mig en receptskiss per telefon som jag nog kommer att vidareförädla lite vad det lider.

Kryddiga kikärter

Nu när det bjuds indiska smaker hos Lisa kan jag inte låta bli att haka på med ett torrt kikärtsfräs med indisk inspiration. Magnus, som bott både i Pakistan och Indien som barn började genast muttra att han ätit nog av curries i sitt liv, men jag lät mig inte bevekas eftersom jag var sjukt sugen på krasiga senapsfrön och nötiga kikärter. Men som en eftergift till Magnus wrapifierade jag anrättningen (han har fått dille på wraps – fråga mig inte varför) och slängde med vår gröna favorit ärtskott och en enkel raita på tomat och jalapeño.

Och Magnus glömde snabbt sin skepsis och mumsade glatt i sig kikärter medan han berättade om när hans mor försökte få deras indiske kocken Abdullah att laga köttbullar och potatismos. Någonting måste gått snett i kommunikationen eftersom kvällens middag bestod av – kroppkakor! – eftersom köttbullarna liksom var inslagna i potatismoset. Men gott var det, hävdar Magnus, och kanske vore det något att prova hemma?

Är man riktigt dekadent äter man sin middag i sovrummet eftersom gårdagens köldknäpp gjorde vardagsrummet tämligen ogästvänligt. Snygg uppdukning på köttskärbrädan va?

Torr kikärtscurry

receptmakare: Margit Richert

Tid: 20 minuter

4 portioner

Det här är ett snabbt och förvånande gott sätt att laga till kikärter på. Egentligen är det mer ett tillbehör än en huvudrätt, men tillsammans med en enkel tomatraita och chapati blir det en bra vegetarisk huvudrätt. Eller strunta i konventionerna och rulla in röran i fullkornstortilla och toppa med lite raita och något grönt.

Den torkade chili jag använder är vanlig röd prydnadschili (typen prairie fire) som jag torkat, men thaichili fungerar fint.

  • 2 msk ghee eller rapsolja
  • 2 tsk bruna senapsfrön
  • 1 tsk garam masala
  • 2 torkade chili, mortlade eller smulade
  • 2 gula lökar, mycket finhackade
  • 2 vitlöksklyftor, finhackade
  • 2 msk tomatpuré
  • 2 burkar kikärter, avrunna
  • salt
  1. Hetta upp ghee eller olja i en stekpanna. Tillsätt senapsfröna och fräs dem tills de börjar poppa. Tillsätt garam masalan och chilin och fräs ytterligare en minut under omrörning. Tillsätt lök och vitlök och fräs den tills den blivit genomskinlig. Blanda ned tomatpurén och fräs ytterligare några minuter tills du har en mörkt röd kryddpasta.
  2. Tillsätt kikärterna och blanda väl. Låt allt bli hett i stekpannan och servera.
Etiketter: ,

Gitto på svampjakt

I helgen försökte jag mig på svampplockning. Vinterskivling, ni vet. Till saken hör att jag bland matsvampar kan skilja på kantarell, champinjon, röksvamp och stolt fjällskivling och kanske också karljohan och kosopp om det krisar. Sen tar det stopp, trots att jag som lantlolla borde kunna varenda liten riska i skogen. Men nu var det i alla fall dags att förkovra sig i de ädla basodiomcoterna.

Ja ja, jag googlade ett par bilder på vinterskivlingen, packade ned en svampbok och en kniv i anoraken och utrustade mig på bästa Bert Karlsson-maner med en plastkasse i högsta hugg. Hur svårt kan det vara? Det kryllar ju inte direkt av svamp att förväxla dem med så här års i alla fall…

Jag vandrade runt bland lövträden i grannskogen och tittade noggrant på vartenda träd. Jag misstänkte att grannarna tog mig för en sävlig pillerknarkare, men svamp skulle jag hitta. Jag kollade björk och ek och en massa andra lövträd som jag inte kommer på vad de heter (alm? asp? al? Alla heter ju likadant!). Inte en svampjävel! Jag strövade runt i flera timmar bland susande träd och när jag började se bergatroll mellan klipphällarna tyckte jag att det var dags att bege mig hemåt. Vinterskivling, pyttsan!

Vinterskivling scmhinterskivling...När jag kom hem gick jag in bakvägen och plötsligt ser jag någonting orange lysa i ögonvrån. Vad nu då? Inte kan det väl..? Jodå. På ett obestämbart lövträd sitter två små ynkliga svampar och häckar. Jag tittar på svampen. Jag kollar i svampboken. Jag fånstirrar på svampen och dubbelkollar i svampboken. Det verkar banne mig vara vinterskivling! Jag känner mig så stolt över att ha hittat och identifierat en svamp att jag snabbt glömmer nesan i att inte ha sett svampen för alla träd.

Etiketter: ,

Nordisk mat på Grythyttan

Man är förlåten om man tror att jag gått och dött, men det är bara mitt mobila internet som legat i dödsryckningar ända sedan den där fjösiga stormen i fredags natt. Fråga mig inte varför, för det kunde de inte ens förklara på Telia, men nu har jag i alla fall kommit upp i tillräckliga hastigheter för att ta mig ut på den världsvida webben.

Men Grythyttan var det ja, och ett seminarie om nordiska smaker och hur vi matskribenter ska sätta ord på dessa smaker. Jag samåkte med Carsten Thurfjell och allas vår Jens och redan när vi anlände till Grythyttan var det dags för lunch: svampsoppa och en perfekt halstrad röding. Att jag själv lagat röding dagen innan förstärkte bara känslan av att jag har mycket kvar att lära.

Efter att ha hälsat på en mängd matjournalister där Finland, Danmark, Norge och Sverige kände jag mig minst sagt liten och rädd. Jag hängde som ett irriterande litet plåster efter Jens och de gånger jag var ensam stod jag rätt upp och ned och såg dum ut där jag stod och krampaktigt klamrade mig fast i min väska. Alla danskar pratade helt obegripligt mycket danska, alla var oerhört vuxna och jovialiska och själv kände jag mig pytteliten.

Som tur var var det dags för intressanta föreläsningar efter lunchen. Bland annat fick vi smaka rasande god svensk parmaskinka från Fors säteri och lyssna på doktoranden vid restauranghögskolan Johan Swahns intressanta arbete om ”hur man sätter ord på kvaliteten av färska grönsaker”.

Sedan bar det av till Måltidens hus för en visning av faciliteterna. Mest imponerande var det enorma kokboksbiblioteket där jag kunde stannat resten av mitt liv utan att ha tråkigt. Och kokboksmuséet med Tore Wretmans stora samling var en helgedom utan dess like. Bäst var att många av böckerna fanns i faksimil och översättning i en användarvänlig databas!

Efter en initierad guidning av vår charmige och vältalige värd Carl-Jan Granqvist (som för övrigt påminde mycket om min farbror Bengt i hans glansdagar) kuskade vi vidare till Grythyttan Vin för vinprovning och en kort vandring genom lokalerna. Jag blev omåttligt förtjust i björkvinet, som smakade som en frisk blandning av vitt vin och sake (den mousserande varianten, som vi fick som välkomstdrink senare på kvällen smakade ännu bättre) och verkade perfekt till både japansk mat och en lat sommarkväll på verandan. Även det halvtorra hjortronvinet var en trevlig bekantskap även om jag och Jens dividerade länge om doften. Jag tyckte det luktade gammal garderob (hur otroligt det än låter så var det ett positivt omdöme: den där murkna, lite fuktiga doften som infinner sig i en garderob i ett kallt hus… Hm, jordkällare hade kanske varit en bättre beskrivning?) medan Jens röstade för bensin, eller petrolium som man nu säger på vinjargong. Lite mindre roliga var Grythyttan jakt, ett torrt vin på blåbär och lingon som mest smakade ordinärt boxvin och det söta, ekfatslagrade hjortronvine som inte tilltalade min gom.

Vid det här laget var vi ganska långt efter i tidtabellen och efter transport till Saxå Bruk hade bara en kvart på oss att skölja av oss resdammet och byta om till kvällens middag, men eftersom jag arbetar bäst under pressade situationer fick jag ändå på mig ett riktigt vackert ansikte till aftonen.

Och det är här någonstans allting börjar bli surrealistiskt. Har man aldrig tidigare ätit fyra rätters på en överdådig herrgård med Carl-Jan som ciceron så drabbas man lätt av en viss overklighetskänsla. Allt har en historia: från förättens kräftsoppa till dessertens cremekoppar från 1800-talet (eller var det 1700-talet?). Och maten… Förrätten var som sagt en härligt djup kräftsoppa med en falsk pilgrimsmussla av gös, varmrätten var ett gudomlig rimmat och varmrökt vildandsbröst med rödvinssky, sedan en liten granité av 100% Blåbär som var mycket fräsch. På det Bredsjö blå (som jag faktiskt inte tyckte det var så mycket bevänt med) med syltade gröna tomater. Avslutningsvis fick vi tjinuskikräm med calvadoskokt äpple i de sagda cremekopparna. Jag var nära att slå sönder min, men räddade den i sista stund. Den inhyrda fotografen hade dessvärre mindre tur och lyckades faktiskt slå en i kras. Se där 4000 kr i sjön!

Vid det här laget hade all min blyghet försvunnit (och det var bara delvis vinets förtjänst – jag var faktiskt relativt nykter hela kvällen) och jag konverserade glatt med mina grannar. Till bords hade jag Pelle Agorelius, som hade rökt huvudrättens vildand och som var djupt insyltad i hela Grythyttan och på andra sidan hade jag den fantastiskt trevlige Kenneth Nars som gav mig en välbehövlig snabblektion i finlänskt medielandskap och förhörde sig om den svenska kungafamiljens senaste skandaler (alltför få i hans mening).

Och sen var det kaffe och cognac och jag lyckades till och med förstå ett visst mått danska, något jag gruvat mig för ända sedan jag fick inbjudan. Jens och jag drog oss tillbaka och delade på hans medhavda riesling och diskuterade hamburgerrecept, matnördar och epikuréer som vi är.

Dagen efter började sämre. Inte på grund av bakfylla (den lyste med sin frånvaro), utan eftersom Jens (som var nästan lika försoven som jag) uppenbarligen hade snott det sista varmvattnet. Men det kunde han förvisso behöva eftersom han levererade en intressant föreläsning om nordisk konservering strax efter frukost.

Sedan var det dags för det mest skrämmande: workshop! Vår grupps uppdrag bestod i att förmedla gårdagens middag för någon som var helt ointresserad av mat. Gaah, hur gör man det? Slår dem i huvudet med någonting hårt tills de fattar? Som tur var förirrade sig hela gruppen in i en lång och mycket givande diskussion om vad som egentligen är nordisk smak och lyckades inte fullfölja uppgiften. Däremot blev jag bra mycket klokare!

Slutligen fick vi en sopplunch och till dessert den mest förunderligt goda värmlandstårta jag någonsin smakat. Visserligen har jag inte smakat värmlandstårta innan, men jag tror inte det hade spelat någon roll eftersom alla var lika lyriska som jag. Vi blev lovade receptet, och kanske, kanske kan jag få ett okej till att publicera det på bloggen, för den var verkligen helt ljuvlig. Och med den i magen åkte vi hemåt igen, trötta, glada och mätta.

Annons