Jag har kärat ned mig i Orto Novos kryddörter. Dels är de både ymnigare och fräschare än de trista dill- och timjanranglor jag köpte i Kalmar, dels är de nästan löjligt närproducerade. Att åka till Ekerö-ICA och köpa dem är faktiskt en omväg (tur och retur) på 2 mil, eftersom själva odlingen ligger knappa fem kilometer ifrån mitt hus.

Speciellt förälskad är jag i deras underbara grekiska basilika, samt kanelbasilikan som doftade så ljuvligt starkt att alla på bussen började undra vad det var för konstig parfym som störde näsfriden på hemvägen… Och att Orto Novo – i stället för det vanliga avskräckande: ”OBS! Ej krukväxt!” som brukar pryda de små växthusskrämda plantstackarna – tydligt skriver ut vilka av deras kryddörter som lämpar sig särskilt att plantera om i kruka ger dem all heder. Just nu bloggar jag med jordiga naglar efter att ha planterat om sagda grekiska basilika i en betydligt rymligare kruka.

Men får du inte tag på Orto Novo-kryddorna, så misströsta ej! De flesta av snabbköpens kryddörter går alldeles utmärkt att omplantera trots alla konsumtionshetsande ”köp ny nästa gång”-varningar. Jag planterade för en massa år sedan om en (riktigt ranglig och ganska barplockad) basilikaplanta i större kruka någon gång på vårvintern och gav den sedan till min far med order om att plantera ut den i trädgårdslandet. När jag sedan kom hem i juli kunde jag inte för mitt liv hitta den och urgick från att den dött. Någon vecka senare frågade min far varför jag inte använde den där förbannade basilikan som växte så det knakade, varpå han pekade på något som vid detta lag såg ut som en väldigt förvuxen potatisplanta. Min lilla basilika hade blivit stor! Att den dessutom klarade en omplantering till (i kruka den här gången) och ytterligare 16 månader i köksfönstret (basilikan är vanligen ettårig i Sverige, men genom att nypa av blomknopparna kan man lura den) visar att det inte behöver vara så värst krångligt ändå…

Så överge inte dina kryddörter, odla på – dör de har du i alla fall inte förlorat något!

(Bilden ovan visar den härligt smakrika grekiska basilikan, en kryddsöt kanelbasilika, en vacker timjan med lila bladundersida samt en ovanligt smakrik dill.)

Efter den fantastiska resan till Voksenåsen har jag legat utslagen och darrig i feber igen. Fast troligen kom bacilluskerna inte från broderlandet, utan från min femåriga reskamrat i bilsätet bredvid. Kraftfulla var de i alla fall, och jag är fortfarande långt ifrån kry. Men med tanke på vilken underbar upplevelse Norge var hade jag lätt kunnat betala priset i en släng malaria, om så krävts.

Med tanke på vilket intensivt schema vi hade kan jag omöjligt sammanfatta hela programmet utan att skriva en smärre roman, men några saker stannar särskilt kvar i minnet:

• att träffa Claus Meyer var förstås väldigt häftigt, även om jag skulle behöva öva upp danskan för att helt begripa de klokheter som trillar ur hans mun.
• att lyssna på den fantastiska Astri Riddervolds föreläsning om rakfisk var något av det intressantaste jag hört. Att rakfisken var det mest spektakulärt vidriga jag någonsin ätit var därför en desto större besvikelse. Kanske är jag inte gastronomiskt kompetent nog att uppskatta slika delikatesser, men ärligt talat var det som att få en snyting av en rutten fisk. Och då tog jag ändå tre snapsar och ett glas öl innan avsmakningen, i ett försök att komma på bättre humör. Men rakfisksnapsen var å andra sidan den godaste jag druckit, fast jag minns dessvärre inte vad den hette.
• att jag kom hem och rabblade långa haranger norska utan att staka mig för en paff Magnus. Jag lyckades till klämma fram några fraser på danska.
• att Holmenkollen måste vara Nordens vackraste plats när solstrålarna glittrar i snön.
• att danskar faktiskt tycks ha någon gen som gör dem immuna mot bakfylla och sömnbrist. Trots att de var uppe till klockan fyra och drack stora mängder öl var de allesammans fräscha som dejlige danske roser klockan åtta morgonen efter. Jag och den tappre norrmannen som gjorde dem sällskap var däremot nära kollapsens rand hela dagen.
• att Vivi-Ann Sjögren – som jag åkte med hem från Oslo – gör skäl för sitt rykte som Finlands grand old lady inom matlagning. En sådan själfull utläggning om de gemensamma nämnarna inom finsk och rysk matlagning har jag aldrig tidigare fått!
• att det är helt okej att äta världens ljuvligaste, storskivigaste torskrygg när den serveras till middag. Framför allt som den är krokfiskad.
• att finnar, norrmän och danskar alla är Nordens trevligaste folk. Och att jag måste lära mig hjälplig finska.

Tja, det var en kort sammanfattning som får duga så länge. Nu ska jag trycka i mig en dubbel treo och hosta ut lungorna lite, samt krya på mig. Kanske slänger jag upp något recept senare i kväll, eftersom jag har några på lut.

Receptmakare: Margit Richert

2 liter drickklar

Tid: 70 minuter

Det finns många olika varianter på ingefärsdrycker. Vad de har gemensamt är en trevlig hetta som värmer upp de kallaste hjärtan. Den här varianten har en liten tillsats av mynta, vilket skapar en spännande konstrast mellan hetta och svalka på tungan.

• 1 dl riven ingefära
• 1 tsk torkad mynta
• 1 dl socker
• 1+1 l vatten
• ½ dl pressad lime

1. Lägg ingefära, mynta och socker i en bunke. Koka upp 1 liter vatten och slå det i bunken. Låt stå 1 timme.
2. Sila drycken, blanda med limejuice och resten av vattnet. Häll på flaska.

För att spä på det lite ryska temat på påskafton serverade jag blinier till förrätt. Magnus, som aldrig smakat dem tidigare, var förväntansfull efter mina extatiska utvikningar om den kraftiga och spännande bovetesmaken. Och sedan när det var dags att servera sa Magnus lite snopet: ”Meeh? Det smakar ju bara pannkakor ju?”. Så går det, när man trissar upp förväntningarna för högt, även om jag tycker att bovete har en väldigt karakteristisk smak som inte passar till så mycket annat än just blinier.

Det roligaste med blinier är att det finns femtioelva olika recept (jag har en stor samling ryska kokböcker som jag sällan använder) som alla ser helt olika ut, både i ingredienser, proportioner och metod. Men eftersom jag jämkat ihop ett – vid det här laget – väl beprövat recept så kan jag lugnt påstå att just de här blinierna aldrig går fel. Men stek dem inte för länge, vad du än gör, då blir de torra och trista.

Tillbehör? Löjrom så klart. Så mycket du har råd med och lite till. Min syster blev riktigt stött när jag berättade vilka summor jag lagt på detsamma (hur mycket tänker jag inte avslöja) och huffade fram ett ”Men kan du inte äta stenbitsrom som alla andra?”. Så säger man bara om man inte smakat skillnaden*. Och smetana (eller gräddfil) och hackad gräslök. Gärna några rädisor också, så att man får något lite krispigt att tugga på.

*Bli inte arg Claudia, det var ingen förolämpning. Du och jag har helt enkelt olika värderingar när det gäller mat, och någon gång kommer jag att få dig hooked på löjrom. Jag bjuder!

Blinier

Receptmakare: Margit Richert

12 st

tid: 3 timmar

Bovetemjölet, som är lite undanskuffat i hälsokosthyllan har en ganska speciell smak. Alla gillar inte den kraftiga smaken, men gör man det är blinier en alldeles underbar rätt. Även om min sambo hädar och säger att det mest smakar pannkakor. Snack!

Storleken på blinierna bestämmer man själv, men den här satsen räcker till 12 små pannkakor som är lagom till förätt åt lika många, men vill man steka små plättar i lagg blir det betydligt fler. Som tur är går blinier alldeles utmärkt att frysa in och värma försiktigt i ugn. Perfekt att ha på lut den dagen det trillar in oväntade matgäster. Eller när man själv bara vill lyxa lite.

Är man inget fan av löjrom är rökt lax ett annat klassiskt tillbehör. En skiva rökt renkött och lite pepparotskryddad creme fraiche är en annan riktigt trevlig kombo. Och glöm för all del inte bort att blinier är supersmarriga som dessert. Hemgjord körsbärssylt är av någon anledning allra godast då!

• 9 dl röd mjölk
• 25 g jäst
• 3 dl vetemjöl
• 5 dl bovetemjöl
• 1/2 tsk salt
• 1 msk socker
• 3 ägg + 2 extra äggvitor
• smör till stekning
• till servering
• löjrom
• hackad gräslök
• smetana eller gräddfil

1. Värm mjölken till 37 grader. Smula ned jästen i en bunke och rör ut i lite av den ljumma mjölken. Tillsätt resten av mjölken. Sikta samman vetemjöl, bovetemjöl, samt och socker och rör ned det i mjölken. Vispa till en jämn smet.
2. Skilj äggulor och vitor och lägg undan äggvitorna så länge. Vispa ned äggulorna, en i taget i blinismeten. Låt smeten jäsa på ett varmt ställe i 2 timmar.
3. När degen jäst färdigt vispar du äggvitorna till ett fast skum och vänder sedan försiktigt ned dem i blinismeten. Hetta upp en gjutjärnspanna på medelhög värme och i och stek små pannkakor i smöret. Det är dags att vända pannkakan när den börjar få färg i kanterna och stelnat något. Servera med löjrom, smetana och klippt gräslök.

Idag bär det av till Olso på seminarium om nordiskt matspråk, så vi får se om det blir något bloggat. Jag vill ogärna använda mitt mobila modem utomlands eftersom det kostar massor, men kanske kan jag snylta på någons trådlösa nätverk?

Och helt ovidkommande men förbannat roligt: i morse vaknade vi av ett märkligt ljud i huset. Lite som om killen i lägenheten bredvid borrade i väggen. Men eftersom vi bor i en stuga förstod vi att det måste vara något annat. Vad? Magnus hittade orsaken: en övernitisk hackspett bearbetade telefonstolpen tio meter från huset till den milda grad att teleledningen (som sitter fast i sovrummets yttervägg) vibrerade.  Onekligen ett roligt sätt att vakna!

Jag har ju som bekant ett stänk sibiriskt blod i mig från mammas sida. Det har dessvärre ingen märkbar effekt på mig förutom en viss förkärlek för att mota kylan i grind med starksprit och det faktum att jag ser för ruggig ut i blonderat hår. De få ord jag kan säga på ryska kan jag inte stava och lämpar sig inte heller i ett vårdat språk, så dem får jag aldrig användning för.

Men det finns en sak som för evigt kommer att förbinda mig med mitt ryska arv, och det är pasja, en rysk påskost utan vilken påsken är helt otänkbar. Det blir bara inte samma sak hur många ägg jag än sätter i mig. Först var jag tveksam till att göra en själv, skulle det verkligen bli samma sak? Med tanke på att min mamma  varje år uppfinner pasja-hjulet på nytt (hittills har hon aldrig kommit ihåg att skriva ned receptet) hade jag mina dubier. Men sedan insåg jag ju att det snarare talade till min fördel, eftersom det uppenbarligen är rätt så idiotsäkert vad man än blandar i den.

I många recept ska det vara smör, men det hade aldrig vare sig mormor eller min mor eftersom det blir alltför äckligt mäktigt. Så den rekommenderar jag att ni skippar, det blir mycket bättre utan och minst lika autentiskt. Egentligen ska man ha en speciell pasja-form av trä som osten får rinna av i (gärna dekorerad med kors, tuppar eller andra påsksymboler), men en vanlig trådsil går också bra om man inte är så noga med formen. Själv formade jag portionspasjor med händerna, och det gick alldeles utmärkt.

Pasja – rysk påskost

4 portioner

2 dagar

En pasja är en färskostdessert som är nära på obligatorisk på det ryska påskbordet. Med sin lite knirkiga, men ändå gräddlena konsistens och friska citronsmak är den alldeles ljuvlig oavsett vilken nationalitet man har, och bra mycket fräschare än alla dessa mäktiga påsktårtebomber med marsipankycklingar.

Vill man kan man tillsätta hackad mandel och/eller russin och suckat, men det är ingenting jag brukar göra. Och du – glöm inte att baka ett gott bröd på den avrunna vasslan, det är ett fenomenalt degspad!

• 250 g keso
• 1 burk kesella (10% fetthalt)
• 2 dl gräddfil
• 1 dl vispgrädde
• 1 1/2 dl socker
• rivet skal och saft av 1/2 citron
• 2 äggulor
• 1 mycket ren kökshandduk
• durkslag eller en stor sil samt en bunke
• till servering
• lättsockrade hallon eller björnbär

1. Mixa keson någorlunda slät med en stavmixer – det ska fortfarande finnas små gryn, men inga större klumpar. Blanda keson med övriga ingredienser i en kastrull och värm långsamt under omrörning till 60 grader.
2. Ta kastrullen av plattan och låt svalna något. Lägg kökshandduken i durkslaget eller silen och ställ hela anordningen över bunken. Häll ostmassan i handduken. Låt stå i rumstemperatur 4 timmar och ställ sedan in alltsammans i kylen i 2 dygn. Lägg på en tyngd (en stenmortel eller liknande efter 1 dygn).
3. Stjälp upp pasjan på en tallrik (eller forma flera portionspasjor med händerna) och servera med hallon eller björnbär).

Deviled eggs är amerikanernas nästintill obligatoriska picknickmat, men så här till påsk är de förstås perfekt mat för de av oss som tröttnat på de vanliga kaviaräggen. Och ja, jag vet att jag utlovade det här receptet i fredags, men det var så skönt att vara lite påskledig att jag helt enkelt struntade i det. Men här har ni ett bra sätt att ta tillvara på alla ägg som blivit över i helgen…

Deviled eggs med rökta räkor

receptmakare: Margit Richert

10 st

20 minuter

Det finns lika många sätt att göra deviled eggs som det finns kockar, men mitt sätt är rätt basic, men toppingen av rökta räkor gör dem ändå annorlunda och balanserar äggulans hetta på ett bra sätt. Vill man verkligen fördjupa sig i deviled eggs-minnen rekommenderas den här sajten.

• 5 ägg
• 1 msk majonäs
• 1 msk creme fraiche
• 1 tsk dijonsenap
• 1 msk hackad jalapeño
• några stänk grön tabasco
• salt, svartpeppar
• 20 rökta räkor till dekoration

1. Hårdkoka äggen och låt dem svalna. Skala räkorna. Dela äggen och gröp ur gulan. Mosa samman äggulorna tillsammans med övriga ingredienser, smaka av med lite salt och svartpeppar och fyll äggen med röran. Dekorera med räkorna.

Helena önskade sig recept på den spanska låda jag nämnde i det här inlägget, och jag är inte den som är knusslig. Framför allt inte som jag blev vansinnigt sugen på den när jag väl började tänka på den. Och eftersom den innehåller ägg kan man ju nästan kalla den påskmat. I alla fall om man tänjer lite på begreppet.

Mer påskmat blir det i kväll, för då ska jag göra deviled eggs med en twist och dessutom tipsa om var man hittar den godaste sillen, för i år var jag faktiskt så lat att jag köpte den. Finns det utmärkt sill att köpa är jag inte den som spottar i silltunnan. Dessutom ska Magnus jobba hela helgen, så det känns inte så där vansinnigt påskigt. Och eftersom det bara är vi två här sprider vi ut påskfirandet under hela helgen, det blir så mycket mat på en gång annars. Sillen och äggen äts därför i kväll, 0ch en lite lyxigare middag blir det i morgon!

Spansk låda med ägg och chorizo

receptmakare: Margit Richert

6 portioner

Tid: 1 timme

Det finns tre hemligheter för att få den här rätten fenomelalt god: mycket olivolja, ännu mer vitlök och en riktigt bra chorizo av den tunnskurna lufttorkade sorten. Inte Scans fuskchorizo med andra ord, den är egentligen bara en överkryddad grillkorv och är ungefär lika spansk som en lutfisk. Nej, bra, stark chorizo ska det vara! Och snåla inte med vitlöken. Eller olivoljan. Då kan du lika gärna laga någonting annat. Ett rustikt bröd av något slag är obligatoriskt till för att suga upp all den goda chilimättade oljan som kommer bli kvar på din tallrik.

Vill man vara extra onyttig kan man fritera potatisen i stället för att grädda den i ugn, det blir vansinnigt gott men ack så hälsovidrigt.

• 10 potatisar
• totalt ca 1 1/2 dl olivolja
• 2 gula lökar
• 6 vitlöksklyftor
• 2 röda paprikor
• 2 spansk peppar
• 2 burkar krossade tomater
• salt och svartpeppar
• 6 ägg
• 100 g chorizo i tunna skivor
• till servering:
• bröd
• olivolja

1. Sätt ugnen på 225 grader. Skala och skiva potatisen tunt. Lägg den i en djup ugnsfast form, ringla över några matskedar olivolja och salta. Blanda omkring så att salt och olja fördelas någorlunda jämnt i potatisen och platta sedan ihop potatisen till en jämn yta. Stek i ugn i 30 minuter eller tills potatisen börjar få fin färg.
2. Hacka under tiden lök och paprika grovt och vitlök och chili fint. Fräs allt långsamt i en stekpanna så att det mjuknar, ca 10 minuter. Flytta över hacket till en kastrull, tillsätt krossade tomater och låt allting koka ihop till en tjock sås, 20-30 minuter. Smaka av med salt och svartpeppar.
3. Täck potatisen med såsen, det ska bli ett tjockt lager. Gör sex fördjupningar i såsen och knäck ned ett ägg i varje. Täck gratängen med chorizoskivorna. Grädda ytterligare 10-15 minuter tills äggvitan har stelnat och chorizon fått fin färg. Servera med bröd och gärna lite extra olivolja att ringla oppanpå.

De senaste veckorna har jag experimenterat med vetesurdeg. Egentligen är det en rågsurdeg i grunden, men eftersom mitt rågmjöl tog slut för ett tag sedan förvandlade jag den med hjälp av den homeopatiska metoden till en vetesurdeg. Och allt sedan dess har jag som sagt experimenterat hejvilt.

Och igår, efter lite degalkemi med skållat grahamsmjöl och långjäst deg så hände det: jag fick ett perfekt bröd. Visserligen insåg jag att det behövde mogna till idag för att komma till sin verkliga rätt, men redan igår var det godare än någonting jag gjort tidigare. Och i morse var det fulländat: saftigt men lite segt med en hård skorpa, en liten syrlighet en nötig smak av grahamsmjölet. Underbart med lite av min granna marmelad och ännu bättre med en skiva vällagrad grevé.

Och så var det då bara ett krux. Jag har ingen aning om proportionerna. Jag skulle inte kunna skriva ned receptet under pistolhot eftersom jag helt enkelt har gått på känn. Varför, o varför kan jag inte väga och mäta som en normal människa? Varför denna anarkism? Tänk om jag aldrig lyckas göra om brödet?

Det här är det närmsta jag kommer en beskrivning: En rejäl skvätt vetesurdegsgrund, lite extra vatten, mer vetemjöl. Jäs över natten. En rejäl dos grahamsmjöl, en nypa salt, tillräckligt med kokande vatten för att få en gröt. Låt svalna. Blanda, knåda in vetemjöl tills degen är hanterlig. Knåda väl. Jäs i degkorg (eller en skål) läääänge. Grädda på 225 grader tills innertemperaturen är 98 grader.

Hm. Jag måste nog tillbaka till bakbordet. Och ha vågen nära till hands den här gången.

Den senaste tiden har vi varit väldigt dåliga på att äta vegetariskt. Korv, stora mängder rådjursstek, bacon och en del annat animaliskt har det blivit den senaste tiden, och igår längtade jag verkligen efter någonting köttfritt. Att kylskåpet gapade så pass tomt att jag inte gavs något val hjälpte förstås också till. Det tog faktiskt ett tag att klura ut vad katten jag skulle svänga ihop.

Men tro inte att maten blev mindre god för det, tvärt om! Middagen blev det en riktigt god gratäng med bulgur, stekt lök, kikärter, tomatsås och ägg som mättade bra. Det enda tråkiga är att det blev så mycket mat att jag kommer få nöja mig med att värma den till middag idag – jag som egentligen vill laga upp någonting på den där rotsellerin som sakta möter sin död i kylen.

Bulgurgratäng med kikärter och ägg

receptmakare: margit richert

6 portioner

tid: 60 minuter

Att knäcka ägg över gratänger är någonting jag hämtat från en supersmarrig spansk låda med stekt potatis, chilihet tomatsås och chorizo. Det är inte bara gott, utan det mättar också bra och stillar proteinsuget.

• 3 dl fulkornsbulgur (vatten och salt till kokning)
• 5 gula lökar
• total 1 dl olivolja
• 4 dl kokta kikärter
• 6 vitlöksklyftor
• 1 spansk peppar
• 1 burk krossade tomater
• 1 burk körsbärstomater
• salt, svartpeppar
• 6 ägg
• några stänk tabasco

1. Sätt ugnen på 200 grader. Koka bulguren enligt paketets anvisningar, men korta koktiden 3 minuter. Ta fram en stor ugnsform med lock och smörj den invändigt med lite olivolja. Låt bulguren ånga av och lägg den sedan i botten av formen.
2. Skiva löken tunt och stek den på medelstark värme i lite av olivoljan tills den blivit mjuk och fått lite färg. Lägg den ovanpå bulguren och salta och peppra lätt. Täck löken med ett lager kikärter.
3. Hacka vitlök och spansk peppar och fräs hacket mjukt i lite av olivoljan. Häll över de krossade tomaterna och låt koka upp. Koka ihop fem minuter. Smaka av med salt och peppar och blanda ned körsbärstomaterna med spad.
4. Häll tomatsåsen över kikärtorna. Täck formen med locket och låt gå i ugnen 30 minuter.
5. Höj ugnsvärmen till 225 grader. Ta ut formen och gör 6 små fördjupningar i tomatsåsen. Knäck i äggen, salta lätt och stänk över lite tabasco. Ringla över någon matsked olivolja.
6. Grädda ytterligare tio minuter utan lock eller tills äggen stannat. Servera med bröd.