Igår blev jag inkallad på gratis matkaravan av Dag Hermelin, som tack för ölen jag köpte honom i Oslo, vilket kan vara det bästa kap jag gjort! Visserligen visste jag redan att mina kunskaper om sydostasiatisk matlagning är högst rudimentära, men jäklar! – det var verkligen ett helt ny livsåskådning som öppnade sig framför mitt fåraktigt leende nuna. Nu slipper jag stå och tveka framför alla spännande grönsaker på China Market (i vanliga fall är jag för feg för att fråga), och nu vet jag äntligen hur man ska tillaga de där filippinska spiggen på burk som jag tycker ser så roliga ut men aldrig vågat köpa!

Kvällens kap var bananbladsinslagna ångade rissötsaker smaksatta med kokosmjölk och jackfruit (och jag som alltid varit övertygad om att jag avskyr den frukten!) och en liten rambutansläkting vars frukter var skrämmande lika ögonglober i både utseende och konsistens. Men smaken var ljuvligt syrlig. Namnet minns jag dessvärre inte, men var förledande lika små färskpotatisar.

Roligast på Matkaravanen var de små märkliga tingestar som ni ser på bilden ovan. Visserligen har Lisa patent på Veckans Matnörd, men lite gissningslekar kan vi väl anordna här också bara på skoj. Någon som vet? Enda ledtråden ni får är att de inte är asiatiska.

Igår utmanade jag Magnus att gissa vad det var – hade han rätt skulle jag streaka i Hötorgshallen, men så kul ska vi inte ha här, därtill har jag allt för kunniga läsare! Vinsten är alltså äran och den egna belåtenheten över att kunna någonting som inte alla vet.

Det här med ugnsbakad vitlök är ju inte direkt någon nyhet, men det är ändå värt att påminna om, eftersom det är rent makalöst gott för oss vitlöksfrälsta. Det är liksom lite bortglömt bland alla piffiga förrätter med trettioelva ingredienser varav hälften kostar som en armanikostym och ska knådas och svettas och filéas. Ta i stället en vitlök, en sjysst olivolja, salt och bröd och slå världen med häpnad för ungefär 20 kronor totalt och en arbetsinsats som sträcker sig till att öppna ugnsluckan.

Ta alltså en hel vitlök eller två, ploppa in den i ugnen på 200 graders värme i en halvtimme eller tills den blivit riktigt mjuk och något bränd. Kläm ut de underbart mosiga klyftorna på rostat eller grillat bröd. Drissla över olivolja och smula lite flingsalt över. Minimal arbetsinsats, maximal smak.

*istheshit.net är en ibland hysteriskt rolig sajt som är helt användargenererad. Vitlök finns så klart med, men även en hel del annat skoj. Största utmaningen är att hitta ett ord som inte har blivit istheshitat än. Självklart finns även jag med på en gammal mobilkamerabild. Och ja, jag skrattade så mycket att jag hade träningsvärk dagen efter.

Korv skulle det ju handla om idag. lovade jag. Och inte vilken korv som helst, utan vansinnigt god sådan från det som Magnus och jag kärleksfullt kallar ”öststatsståndet” i Hötorgshallen. Vi köpte tre olika korvsorter och alla var grymt smaskiga, vilket man ju också kan kräva när man betalat femton spänn styck för dem. Rå chorizo och rå cabanossi blev underbara chilibomber på grillen, men det var srpskan (jag tror att stavningen är rätt, men don’t quote me on this one) som fick hela huset (det vill säga Magnus, jag och katterna Glenn och Barbro som också fick smaka lite) att jubla av vällustig lycksalighet.

Srpskan smakade som isterband gjorde innan alla isterband blev menlöst utslätade storköksprodukter: kittlande mjölksyrligt, lagom rökt och med ett rejält chilisting som gav bultande gom långt efter att sista korvbiten var uppäten. Rasande gott alltså, och ett föredöme för alla korvar.

Eftersom jag ju är en ekomedveten människa passade jag på att slänga massor av andra saker på grillen när den nu ändå var tänd. Aubergine, zucchini, paprika och portabellosvampar penslades med olivolja och grillades och får nu vila i kylen tills kvällen gör oss hungriga. Och till korven grillades sparris och färsk lök med betydligt bättre resultat än i fredags, eftersom jag den här gången hade tålamod nog att vänta till dess att grillen blivit svalare än skållhet.

Och nä, jag har inget recept att bjuda på. Men kolla bilderna – visst är de snygga? Ljuset på verandan i kombination med Magnus mycket oskakiga händer (till skillnad från mina som beter sig som skygga hindar mot sin ägare) blev till underbara bilder i kvällssolen.

Nu ska jag grilla lite vanlig scan-korv till lunch. Och ja, jag tänker äta den med räksallad, trots att det är ett fruktansvärt oskick. På söndagar viker gärna den goda smaken sig till förmån för det flottiga.

Femtioelva grader ute och solsken som får tantolunden att likna en soptipp – det är klart att grillen måste invigas då!

Jag har, som flera av er förstått varit borta från nätet ett tag eftersom mitt internet helt enkelt lade sig ned och dog. Bor man någorlunda centralt kan man förstås enkelt ta sig in till ett internetcafé, men det alternativet har jag dessvärre inte haft som den Stockholmslantis jag blivit. Jag har påtat i min trädgård och hängt på gastronordmässan och lagat en hel del smarrig mat som kommer att hamna på bloggen i veckan som kommer. Dessutom har jag kärat ned mig i en speciell korv, vilket kommer att vara morgondagens fokus.

Men idag handlar det om biff. Grillad sådan. Magnus och jag betalade runt 180 kronor för två gigantiska välmarmorerade biffar från Latinamerikanska Livs i Hötorgshallen, och det var verkligen de bästa 180 kronor jag någonsin blivit av med. Biffarna var som sagt välmarmorerade, enormt tjocka (tänk dig Noréns dagbok) och väldigt, väldigt biffsmakande. Magnus grillade sin till medium rare, men jag slet biffen från grillen så fort den fått lite maillard-skorpa. Det smakade långt mycket bättre än de tunna låtsasbiffarna på ICA. Och här försöker jag inte vara snobbig – tvärt om var jag väldigt skeptisk till att betala så mycket för lite kött – men jag kan bara konstatera att jag varit lurad större delen av livet. Riktig biff rockar.

Dessvärre lyckades jag mycket väl med att bränna sönder den sparris och den färska lök som skulle komplimentera biffen. Det är inte så lätt att komma ihåg grundläggande intelligenta idéer som att grönsakerna går på när den färdigstekta biffen vilar när man har fördruckit sig på rosévin i solskenet. Men det gick i alla fall att äta. Och i kväll grillar vi kryddiga korvar från det där östeuropeiska ståndet på hötorgshallen.

Vad man äter till – förutom bränd sparris och färsk lök? Potatissallad så klart!

Gittos potatissallad

receptmakare: Margit Richert

4 portioner

40 minuter

Det här är en alldeles ordinär och icke-nyskapande potatissallad, men det förlåts av att den är så vansinnigt god! Hemgjord majonäs är givetvis godast, men det funkar bra med tubmajo också. Men inte lättmajonäs bara – det är djävulens redskap!

• 800 g sparrispotatis
• 1 dl creme fraiche
• 1 dl majonäs
• 1/2 msk dijonsenap
• 1/2 finhackad gul lök
• 1 1/2 msk grovhackad kapris
• 1/2 dl hackad gräslök
• 1/2 dl hackad persilja
• salt, vitpeppar

1. Koka potatisen mjuk och låt den svalna. Skala den och skär den i tärningar.
2. Blanda övriga ingredienser till en sås.
3. Blanda potatisen försiktigt med såsen och smaka av med salt och vitpeppar. Låt vila i kyl minst 3 timmar innan servering.

Ett säkert vårtecken är att man rätt vad det är slutar längta efter raggsockor, mustiga grytor, whiskey och dåliga deckare till förmån för inkokt lax, rosévin, verandor, färskpotatis och sallader. Och igår, när solen sken och jag var internetlös på grund av en lång historia* fick jag en intensiv längtan efter kall mat på verandan. Och eftersom jag dessutom hade enrisrökt bacon från Bondens Matbod**, grönsaker och massor av goda idéer lyckades jag snurra ihop en alldeles faktastiskt god sallad som nog kommer att bli en sommarklassiker hemma hos oss.

Idén att glasera baconskivorna med dijonsenap och lönnsirap fick jag från bloggen Nook & Pantry som jag trillade in på för säkert ett år sedan. Sedan har tanken legat och ruvat i mig ända fram till igår. Och vilken baconförhöjare – det här måste ni testa. Jag hade stora problem att hålla både mina och Magnus fingrar borta från baconet eftersom det var så gott!

Sallad på dijon och lönnsirapglaserad bacon

Receptmakare: Margit Richert

Portioner: 2

Tid: 20 minuter

Sötstingig bacon, len avokado och söta tomater. Vad mer kan man begära? Solsken förstås – den här salladen ska ätas utomhus!

• 140 g bacon
• 2 tsk dijonsenap
• 1 msk lönnsirap
• 2 rejäla nävar mangoldskott
• 1 avokado
• 16 körsbärstomater
• 1 liten burk majs
• 1 msk kallpressad rapsolja
• 1 tsk äppelcidervinäger
• yttepyttelite finhackad vitlök
• salt och svartpeppar

1. Sätt ugnen på 200 grader. Grilla baconskivorna på gallret (men sätt en långpanna under som fångar upp droppande fett) tills skivorna är nästan klara,  6-8 minuter. Rör samman dijonsenap och lönnsirap och pensla på blandningen på baconskivorna. In i ugnen igen i 2-3 minuter eller tills de fått fin färg och blivit krispiga.
2. Skiva avocadon, skölj majs och mangold, halvera körsbärstomaterna och skiva avocadon. Arrangera allt på två tallrikar.
3. Rör samman vinägretten, smaka av med salt, peppar och vitlök och drissla den över salladen. Toppa med baconskivorna. Ät och var glad!

*Eftersom mitt internet inte fungerade i fredags ringde jag telia support. Efter fem minuters ömsesidig förvirring så visar det sig att jag använder fel uppkopplingsprogram, det vill säga det program som telia skickade med modemet och skrev att man skulle använda. Nä, det andra programmet, som sitter i modemet, är mycket bättre, säger killen och ber mig återkomma när jag installerat det i stället. Jag, som är en lydig flicka, instalerade förstås det andra programmet. Men det krävde min pinkod! Eftersom jag inte bara är lydig, utan också väldigt fiffig har jag gömt pinkoden på ett idiotsäkert ställe. Synd att jag glömde att jag faktiskt ÄR idiot. Summa summarum sitter jag i skrivande stund och väntar på en pinkod så att jag sedan ska kunna ringa supporten och förhoppningsvis få tillbaka mitt kära internet. Eftersom ni läser det här har det uppenbarligen gått bra till slut.

**Anledningen till att Bondens Matbod numera har två sorters bacon är faktiskt jag. De hade läst baconupproret och bad Hedmans chark att ta fram ett bra bacon åt dem. Jag är lyckligt maktberusad.

Helgen tillbringas på ett vårvackert Öland och har firats in med årets första rökta flundra från Bökelunds rökeri i Böda hamn. Femton kronor kostade en liten, men naggande god plattfisk från Östersjön. Och eftersom man enligt Världsnaturfondens fisklista kan äta skubskädda, som är flundrans riktiga namn, med gott samvete gjorde jag det. Lite äggröra och ett par gräslökstrån är också gott till.

Eftersom jag inte var hemma på min födelsedag så firade vi både min, min mors och en av mina bröders födelsedag i morse. Jag fick bland annat en kikare (jag har börjat snöa in på fågelskåderi) och Tore Wretmans Husmanskost med underbara teckningar av Slas. Min mor fick – efter en utgjutning i bloggkommentarerna – ett kilo isterband från Hugos Chark och min bror fick picknickkrubb i form av taleggio, serrano, ostkex, lemon curd och vindolmar. Min syrra bidrog med vin och min mor och far med picknickkorg respektive filt.

Nu ska jag ut och njuta av vädret och plocka kirskål och brännnässlor till soppa och gullvivor till gullvivesnaps inga gullvivor eftersom de inte har kommit än.

På Östgötakällaren här om dagen åt jag sniglar för första gången. Visserligen bara den burkade varianten och visserligen som en förrätt delad med Magnus, men ändock: jag har ätit sniglar.

Det kanske krävs en liten förklaring här när en matskribent som ätit allt från grodlår till kycklingfötter (en rapport kommer om dem så småningom, jag måste laga till resten och fotografera dem först) inte har ätit sniglar tidigare. Kan man verklingen undgå det? Har jag varit feg? Är jag en bluff?

Ja, ja och nej. Jag har inte aktivt sökt mig till sniglar, och därför har jag lyckats hålla mig borta från att bli bjuden på det. Ja, jag är livrädd för råvaror som jag uppfattar som potentiellt slemmiga eftersom det är en konsistens som jag har mycket svårt för (i gengäld finns det nästan inga smaker jag ogillar, rakfisk undantaget). Men nu när jag såg sniglar på menyn tänkte jag att tja, varför inte få det överstökat en gång för alla?

När jag beställt mig ångrade jag mig omedelbart. Tänk om det var jätteäckligt? Tänk om de var som snor i munnen? Tänk om jag skulle få spotta ut och erkänna mig besegrad? Tänk om man såg antennerna? Tänk om jag inte ens vågade smaka?

Och så kom de, sniglarna. De såg minst sagt läbbiga ut och där de ruvade i varsin liten hålighet i ett keramikkärl påminde de om ofärdiga bin i sina vaxkamrar. Ööh, sa jag lite matt till Magnus, kan inte du ta en först så att jag ser att de faktiskt går att äta? Magnus, som gillar sniglar skarpt åt en utan att tveka, och då fick jag påminna mig själv om att det är jag som är matskribenten i det här förhållandet och att jag banne mig inte skulle vara sämre än en man som vägrar äta gravlax.

Så jag tog djup klunk öl, ett lika djupt andetag och till sist en snigel.

Och självklart var det gott. Inte slemmigt, utan mer som musslor i konsistensen (Nej, när jag tänkte efter har kommentar-Örjan helt rätt, det påminner om hjärtan, mört och segt på samma gång. Jag får skylla på den stora ölklunken och min förmåga att -när jag är skraj för ny mat – svälja maten mer eller mindre otuggad.) . Stora mängder vitlökssmör dolde varje annan smak som skulle kunna tänkas gömma sig i de små molluskerna. Och där satt jag snopet med en snigel i mun och en skummande zlatopramen framför mig och undrade varför i hela världen jag hade hispat upp mig för.

Jag svalde och tog en till. Och en till. Och sedan var de till min stora sorg slut.

Om ni någonsin haft lust att vara avundsjuka på mig så är nu det rätta läget. När jag desperat letade i frysen efter någonting – vad som helst egentligen – att käka till middag så hittade jag en påse med ungefär ett kvarts kilo skivad tjälknöl på renstek. Så förutseende av mig va, att likt en ekorre gömma mat hela vintern?

Skämt åsido tog det mig faktiskt en bra stund att komma på var den kom ifrån, eftersom jag helt förträngt den där tjälknölen jag gjorde inför en middagsbjudning för några helger sedan. Eftersom min termometer inte fungerade som den skulle blev tjälknölen alldeles för välstekt för att det skulle gå och bjuda på den, men dock inte på långa vägar så överstekt att den skulle vara misslyckad. Alltså åkte den i frysen.

Alltså bakade jag lite pitabröd, skivade en tomat, lite rödlök och den där stjälksellerin som såldes två för tio på ica och svängde ihop en lingonguacamole. Va? Jo, ni hörde rätt. Lingonguacamole. Smaka på ordet. Låter det äckligt? Då har ni ingen fantasi kvar i smaklökarna…

Lingonguacamole

receptmakare: Margit Richert

4 portioner

5 minuter

Lingonguacamolen blev till genom gudomlig inspiration (eller av en vild chansning, men det låter mindre proffsigt) och visade sig vara ett alldeles perfekt tillbehör till kvällens tjälknöl. Tex mex goes arctic, typ. Och det är verkligen supergott: lingonsyran balanserar den feta avocadon perfekt och gräslöken tillför alldeles lagom löksmak. Brunneby osötade tranbärsdricka använder jag ofta som en lite fruktigare vinäger, men det går förstås att ersätta med lite pressad lime eller citron.

• 2 avocado
• 1/2 dl lingonsylt
• 1 msk osötad koncentrerad tranbärsdricka
• salt, svartpeppar
• 3 msk finhackad gräslök

1. Ja, ni fattar vad ni ska göra va? Mosa avocadon, blanda med resten av ingredienserna och servera genast innan röran mörknar.

Förutom Magnus, så är François-Xavier på bloggen FXcuisine den enda man som jag skulle kunna tänka mig att gifta mig med. Med samma självklarhet och snygga bilder lagar han den kanadensiska hjärtinfarkten poutine och friterad pizza som alla pastasåsers moder ragù napoletano och siciliansk mandelsorbet.

Och nu när han lagat en helt galen pastasås på kaninhuvuden (även om han erkänner att han fegade ur när det väl kom till att äta upp maten) kan jag inte låta bli att länka till honom. Eftersom jag ska föda upp kaniner i sommar kommer jag väl inte undan – det här måste provlagas!

Idag har jag hunnit bli sugen på (bland mycket annat):

• korv med bröd
• ärter
• en stor påse godis fullpackad med azofärger och tillsatser
• stekt strömming med potatismos och lingon
• gräddstuvade kantareller på toast
• kall gräslökssås
• syltlök
• grillad gris
• popcorn
• hårdkokt ägg med herbamare
• päron
• tomatsallad

Det enda jag garanterat inte är sugen på är matjessill, som av en händelse är det enda vi har att äta till middag idag. (Vilket i sig är mystiskt, eftersom jag alltid är sugen på matjessill i vanliga fall…)