Det var länge sedan ett köttstycke fick mig att gråta av lycka, men igår kväll sved det faktiskt till i tårkanalerna när jag satte kniven i den vackraste t-bone steak som skådats den här sidan av Atlanten. Bild finnes ej eftersom jag ju officiellt är bloggfri och egentligen inte alls borde sitta framför datorn och knappra. Men vad göra när man satt tänderna i ett sådant underbart köttstycke? Bot och bättring kanske?

Redan förra lördagen såg jag den. Så välhängd att den oxiderat sig svart om kanterna, osannolikt marmorerad och med en fettrand så bred att den skulle kunna vara hämtad från min egen mage. Redan då ställde jag siktet på löningshelgen. Min mor frågade ”Men varför då?” när jag telefonledes beskrev köttet, örtsmöret till (smör, lite kallpressad rapsolja, vitlök, flingsalt och alla kryddörter jag kunde uppbringa från trädgården: bronsfänkål, persilja, gräslök, körvel, rosmarin, citrontimjan, oregano och basilikamynta) och bara grillad en tomat, några sparrisar och en grönsallad till. För att jag kan, så klart.

Så ska ni bara unna er en enda njutning i sommar så låt det bli välhängd och smältande mör t-bone steak från Taylor & Jones. 350 kronor kilot låter kanske inte billigt, men räknar man in smaken i priset (vilket man måste!) är det rena fyndet. Bättre än sex. Eller i alla fall nästan.

Jag har fortfarande bloggpaus, men att undanhålla er ett så god mat som gårdagens potatissallad vore banne mig kriminellt.

Men först ska jag klämma in en allmän livsuppdatering och lite politisk diskussion nu när jag ändå bloggar, ni får hållas på halster så länge (eller bara skrolla ned lite om ni är stressade och smarta!).

Sedan i måndags arbetar jag numera vardagarna på Ekerö hemtjänst från halv åtta till fyra på eftermiddagen, vilket inte bara gör att jag fått lite bättre struktur på dagarna utan dessutom gör mig dödstrött på kvällarna, i alla fall så här i början. Dessutom är det skitkul att komma ut bland folk eftersom jag mest suttit hemma och skrivit annars. Som en extra bonus har jag gått ned 3 kilo på en vecka bara av att röra på mig, vilket enbart är positivt eftersom jag gått upp femton kilo(!) sedan jag först började matblogga för två år sedan.

Med andra ord leker livet verkligen, och det är bara en sak som skaver. Det är att jag arbetar i Städpatrullen. Smaka på ordet: städpatrull. Frammana bilder och konnotationer: polska/uzbekiska/rumänska utarbetade kvinnor som suckar när de vrider ur moppen och tar nya tag samtidigt som de tänker på hur de ska få livet, barnen och den frånvarande mannen att gå ihop. Men det är ju inte så – tvärt om är det superroligt!

Jag har arbetat med många saker i mitt liv: kassapersonal, charkbiträde, servitris och kock, för att nämna några av alla de yrken jag provat på. Men inget av dessa yrken har – trots alla de fantastiska arbetskamrater jag haft – varit lika roliga. Vi i städpatrullen åker/gåt runt och städar hos folk som av olika anledningar inte kan göra det själva (mer än så kan jag inte säga eftersom sekretessen med rätta förbjuder det). Vi dammar, dammsuger, moppar, städar badrum och torkar bajsklickar som olyckligtvis har hamnat utanför toaletten. De flesta jag känner frågar ”Städar du?!” med ett tonfall som antyder att jag lika gärna kunnat gå på stritan.

Och det är här den politiska diskussionen dundrar in. Sahlin och andra höjdare inom sossara (vänsterpartiet orkar jag inte ens nämna – de är bara för rabiata) talar om ”pigavdraget” som om vore det någonting skamligt att städa hos andra. Men varför skulle det vara så fult och hemskt att städa hos andra? Varför skulle jag skämmas över att jag har ett typiskt kvinnojobb när jag står tillsammans med min (manlige) arbetskamrat och svabbar golv och dammtorkar tavelramar och bollar dumma skämt fram och tillbaka? Varför framställa städhjälp som någon slags lyxförmån och de arbetande som offer för en kvinnofälla? Det som är skamligt är att många städerskor har tvingats arbeta svart för alldeles för lite lön, och där kommer förhoppningsvis avdraget för hushållsnära tjänster hjälpa till att sanera marknaden.

Men det är inte skamligt att städa, tvärt om känner jag en enorm tillfredställelse varje gång det rasslar till i dammsugaren: ”jag gör nytta, jag gör någonting som gör skillnad i vardagen”(en tillfredställelse jag aldrig kände när jag prånglade ut dålig mat som kock). Och jag vet att Mona Sahlin flera gånger frågat vem som ska städa hos städerskan, coh det kan jag svara på! – det gör både Magnus och jag på en jämlik basis. Men med varsin lön kommer vi faktiskt ha råd att hyra städhjälp varannan vecka om vi nu skulle känna för det.

Potatissallad sa ni? Men jag är ju upptagen med politik och borgelig propaganda! Okej då, ni får väl receptet också… Men som motvikt måste ni lova att läsa bloggen Mat och Politik, som fantastiske och kommunistiske K driver. Vi är oense om nästan allt väsentligt, men det hindrar inte att jag känner igen en rasande intelligent människa när jag läser honom!

Varm senapspotatissallad

receptmakare: Margit Richert

4 portioner

40 minuter

Jag vet inte riktigt var gränsen går mellan sallad och annan mat. Kall, varm, rotsaker eller blad – vad gör en sallad till en sallad? Är det vinägern? Det här kanske inte är en sallad egentligen, men det struntar jag blankt i. För vi åt det här som en ljummen potatissallad till grillad korv och det var supergott!

Och det ska vara graveleij-senap, det är viktigt. Det fungerar säkert med någon annan grovkornigt sötr senap, men varför chansa?

• 1 kg färskpotatis
• 1 knippe färsk lök
• 2 msk kallpressad rapsolja
• 1 dl vitt vin
• 1 msk äppelcidervinäger
• 2 msk graveleij senap
• 1 litet knippe hackad persilja
• salt och svartpeppar

1. Skrubba potatisen och skiva löken tunt (även det gröna!). Hetta upp oljan i en stekpana stor nog att rymma potatisen på ganska hög värme.
2. I med potatisen och stek den så att skalet får fin färg på alla sidor (det tar ca 10 minuter). Häll på det vita vinet, sänk värmen till lågt och låt potatisen koka mjuk under lock.
3. Ta av locket och låt vinet koka in. Tillsätt den skivade löken och låt den mjukna. Stänk över vinäger, salta och peppra och klicka i senapen. Rör om.

Servera potatisen i en skål och strö rikligt med hackad persilja över.

Att skriva har alltid varit det roligaste jag vet, även om det alltid varit förenat med ett visst mått av vånda. Men den senaste tiden har skrivglädjen ersatts av av en förlamande skrivleda. Jag har haft konstant dåligt samvete över att inte skriva tillräckligt mycket (oavsett hur nyttiga saker jag företagit mig i stället) och en frustration över att det känts som om jag rapat klichéer i stället för att skriva ärligt och rätt ur hjärtat.

Jag kommer att behöva ta en paus några veckor och hitta tillbaka till den där skrivglädjen innan jag krackelerar helt under trycket av mina egna krav. Jag vill skriva för att jag vill och bara måste berätta om den där senaste fantastiska maträtten jag lagade i stället för att känna ett egenskapat tvång att laga någonting gott så att jag ska ha någonting att skriva om.

Nu ska jag ta mitt kastspö, gå ned till bryggan och för första gången på väldigt länge vägra ha dåligt samvete över det. Vi hörs snart – när jag hittat tillbaka till den där lätt sinnessjuka och sprudlande glädjen som jag vet är mitt bästa drag och det som alltid drivit mig att skriva.

Skåneresan är över och, precis som Karin påpekade är mål till för att utvärderas:

• Jag åt fyra (eller möjligtvis fem) supersmarriga sparrisrätter på Salt & Brygga och blev inte utkastad trots att jag norpade åt mig den tjockaste, härligaste vita sparrisen jag någonsin sett. Sedan åt jag till mellanmål mängder av rå, pinfärsk sparris på Österlen Sparris och undvek även där att bli utkastad.

  På kvällen åt jag fyrarätters med sparristema på Karlaby Kro där jag även åt den mest perfekt tillagade gös som någonsin skapats. Men mer om det senare – middagen kräver ett alldeles eget blogginlägg. Inte heller där blev jag, till min förvåning, utkastad.
  Och trots att jag alltså ätit sparris morgon-middag-kväll så längtar jag redan efter nästa gång jag får sätta tänderna i en mjäll sparrisstjälk.

• Jag blev inte full, och till min förtrytelse blev inte Jens heller det, trots att han till skillnad från mig tog en avec till kaffet. Däremot blev jag så mätt att jag helst hade velat krypa till närmsta sparrisåker och gräva en grop att vila min stinna mage i.
• Bloggidéer?Inspiration? Näääeee, inte alls. Vad skulle man kunna skriva om sparris, Roland Rittman och hans härliga ogräs och om de Olof Viktors härliga bageri?
  Spaltmil, som ni säkert förstår. Och det ämnar jag göra de närmsta dagarna!

Men först ska jag ge mig in i ett på förhand förlorat krig mot hundkäxet som hotar att ta över trädgården. Men jag låter mig inte nedslås av att de är fler än jag, eftersom jag har en rejäl spade till förfogande medan de bara har djupa rötter.

Idag ska jag göra en Blondinbella och åka på matmutresa till Skåne tillsammans med Jens och Lisa och en massa trevliga matskribenter, vilket förstås kommer att bli väldigt trevligt, trots att ögonen grusat ihop sig helt på grund av att jag är uppe i en så okristlig tid.

Mina mål med resan är (utan inbördes rangordning)

• äta så mycket sparris jag bara kan utan att de slänger ut mig från Salt & Brygga
• att inte bli full på middagen på Karlaby Kro. Blir jag ändå full tänker jag bli mindre full än Jens
• att få massor av uppslag och inspiration av resan. Samt en massa blogginlägg

Häpp, nu måste jag springa till bussen!

Den här tiden på året innebär ju en febril aktivitet för alla som har en plätt eget gräs utanför dörren, och jag är inget undantag. Förutom meditativa sysslor som att kratta löv och katapultera bort kryddörtsmumsande sniglar (av någon anledning så älskar de salvia) så långt det bara går eller åtminstone till grannens tomt så har Magnus och jag tämligen ljudligt snickrat ihop en aningen ranglig och väldigt hemgjord pallkrage för säsongens odling.

För även om jag har ganska stora arealer gräsmatta så är den anlagd på resterna av ett gammalt stenbrott. Det innebär att förutom att stenigheten tar sig rent småländska proportioner så är också jordlagret ganska tunt, med en massiv berghäll under. Lösningen var förstås att hyra en bil, packa den full med köpejord (250 liter för 178 kr på Bahaus) och sedan tuffa hem med en synnerligen baktung bil. Och som ni kan se av bilden har jag nu invigd min första lilla odling.

Och vet ni vad? Jag kan inte ett smack om odling, så det vete katten hur det här kommer att gå – men det är det som är halva spänningen för mig. Dessutom har jag en mycket odlingskunnig far som fått svara på frågor om allt från gödselmängd till generella frågor av typen ”men hur gör man då?”.

En annan historia med oviss utgång är mina svältande vinbergssnäckor. Igår hade de bajsat så mycket att jag blev fullkomligt rasande på dem (jag ignorerade lämpligt det faktum att det var mitt fel att de tvingats kacka i eget bo) och spolade av hela buren med trädgårdsslangen. Dessvärre är jag inte så värst sugen på att äta dem längre, bara själva grejen att ha en låda full med slemmiga mullusker förtar lite av spänningen. Men tro inte jag ger tappt för det – vissa saker måste man bara prova innan man dör. Hemkokta sniglar är definitivt en av de sakerna.

Och slutligen dök det upp ett underbart mejl från vår hyresvärd för ett par dar sedan. Det löd ungefär ”Hej, vi har ju en båt nere vid bryggan och det är ju onödigt om den bara står där. Vill ni använda den så går det bra!”. Om vi vill?

När Magnus och jag med gemensamma krafter baxade i båten i vattnet funderade jag på vad jag gjort för att förtjäna all den här lyckan som bara dråsar ned i skallen på mig: underbar liten stuga med avskilt läge, spirande grönsaksodling, massor av roliga fåglar utanför fönstret (senaste siktningarna är gröngöling, svartvit flugsnappare, sånglärka och talgoxungar i holken), sniglar i min låda och nu slutligen en båt! Något ont måste drabba mig snart.

Och kanske var det därför jag hittade en fästing på ryggen igår? Eftersom den av storleken att döma suttit där ett par dagar är jag övertygad om att jag har både borrelia och hjärnhinneinflammation i kroppen. Men det återstår att se.

Om det här blogginlägget var väldigt ostrukturerat och bara handlade marginellt om mat beror det på att jag längtar efter att springa ut i solskenet och påta i trädgården. Ni får ge er till tåls till kvällningen för ett recept på något gott.

Det här är rent genialiskt! Varför kom inte jag på det själv? Kan inte någon göra det här och ge till mig? Jag kan omöjligt ha alkohol på lut hemma i tre veckor utan att dricka upp det, även om det är baconkontaminerat…

Nu fantiserar jag om baconrökiga bloody marys, eller kanske ännu hellre en bull shot? Jag är pervers, jag vet.

Grannarna har skrattat sig kissnödiga nu när jag liksom vaggat mig fram längs vägen i en märklig dans. Sakta, sakta har jag vankat och spanat med mina usla ögon (-3,5 hade jag när jag kollade för fyra år sedan, men eftersom jag numera köper mina linser på nätet slipper jag veta hur mycket min syn försämrats. Nackdelen är förstås att jag inte vet hur mycket min syn har försämrats och därför inte kan korrigera det genom starkare linser) och försökt skilja bleka löv från mulliga vinbergssnäckor.

Men! Dålig syn eller ej har jag nu samlat femtioelva snäckor. Eller femtiofyra om jag ska vara exakt. De bor framledes i en trälåda som vi rensade från eltejp, gamla symaskinsdelar, batterier och annat som är nödvändigt men icke akut i en sommarstuga, eftersom sniglar aldrig ska svältas i plasthinkar eller liknande – då torkar de inte ut ordentligt.

Och svältas ska de, även om jag redan skäms för mitt tilltag. Först ska de gå utan mat så pass länge att de bajsar ut alla gamla löv de knaprat och sedan ska de läggas i salt så de dör en riktigt elak död. Magnus är redan arg över det, eftersom han med hjälp av ett rött nagellackskryss har adopterat ”sin” snigel – för övrigt den fotogeniska dam* som fick posera för bilden överst. Inte kan man döda ett husdjur?

Måhända den målade snäckan får överleva, men resten ska verkligen möta döden i grytan. Elakt? Ja. Men kom ihåg att det är betydligt elakare att avliva kossor med bultpistoler. Skillnaden är att man slipper se det.

*Snäckor är varken damer eller herrar. De är hermafroditer och förökar sig genom att skjuta kalkpilar på varandra. Men helt oavsett det tycker jag att snäckan ovan är en kvinna eftersom jag då kan vara legitimt svartsjuk på de omsorger Magnus visar den. Och ni får hålla med om att hon är tillräckligt snygg för att vara en värdig konkurrent!

Vår lilla skogsväg till ”stora vägen” (som är en fillös landsväg där man fortfarande ropar ”bil!” och spanar intensivt när någon kör förbi) är full av mat. Förutom att det växer groteska mängder kirskål så frodas även ilskna nässlor. Även ormbunksskott som en NOMA-artikel upplyste mig om att man kan äta finns i mängder, men av någon anledning är ormbunkar något av ett mattabu för mig – blotta tanken på att äta de där ringlorna får det att vändas i magen på mig!

Slutligen hittar man även små söta violer (vackert i sallader och goda kanderade. Även utmärkta att smaksätta sprit med!), blyg harsyra (mums i sallader det med!) och allas vår oförtjänta fiende maskrosen, som jag älskar både för blommorna och de rucolabesläktade bladen.

Fattas bara att vår lilla väg uppenbarligen är vinbergssnäckornas Essingeled, vilket förklarar hur vi kunde plocka tjugotalet snäckor på tre meter väg. Nu vilar de i en övertäckt balja och ska så småningom bli mat. Fast då vill jag ha fler snäckor – jag ser inget skäl att dra igång värsta snigellagarprojektet med mindre än hundrafemtio snäckor. Här ska samlas!

Och jag leker med tanken att laga en trerätters av sådant jag hittar på vägen, men då måste jag i ärlighetens namn inkludera den överkörda paddan. Och till roadkill-matlagning har jag inte nått ännu…

PS När jag gick ut för att ta det här vägfotot hittade jag elva snäckor till i det som kallas träsket, som snarare är en mycket fuktig skog. Fortsätter det så här kan jag laga sniglar på söndag! Dessvärre inträffade denna snäckincident samtidigt som Magnus stängt av vattnet för att bli av med luft i brunnspumpen (påminn mig om att jag ska blogga om vårt alldeles underbara vatten från en 85 meter djup brunn!), vilket innebär att mina fingrar lämnar snigelslemmiga spår på tangentbordet.