Jag har hejdat mig själv ända sedan jag vaknade klockan 4 i morse, men nu måste jag få skriva mer om kaninerna. Fingrarna klickade alldeles själva fram ”Nytt inlägg”-sidan, och ställd inför det virtuella tomma arket viker jag mig.

För det första är våra nya vänner sjukligt sällskapliga. Så fort man närmar sig buren börjar de skutta runt på ett fnattigt, och väldigt roligt vis. Lite som i ”Tjuren Ferdinand”, när alla tjurarna springer runt och stångas för att få vara med i tjurfäktningen, fast mindre våldsamt. De ställer sig på bakhasorna och spanar, vädrar, spanar lite till för att i nästa stund göra buren runt i hundra blås, för att sedan hoppa upp på kaninhustaket, hoppa ned igen, råka blöta tassarna i vattenskålen. Och sedan samma sak en gång till. Sticker man ned handen kommer de fram och buffar vänskapligt på den.

Givetvis har Magnus och jag gjort allt som står i vår makt för att skämma bort dem, trots att vi vet att vi inte borde. Men man måste ju, i rent veteskapligt syfte förstås, ta reda på vad de äter.

Gräs: Självklart. Hela tiden.

Maskrosblad: Väldigt populärt. Till den milda grad att Magnus och jag har den slutgiltiga lösningen på maskrosproblemet.

Morötter: De verkade ha svårt att begripa att morötter är ätbara, vilket får mig att misstänka att de aldrig blivit bjudna på det. Morötterna ignorerades ända tills vi höll dem framför nosen, men då åt de å andra sidan förtjust. Intressant är att det uppenbarligen var blasten som var godast. Det bådar gott, eftersom jag hellre äter moroten.

Sockerärter: De knaprade lite pliktskyldigt, men det verkar inte vara favoritkäket.

Solrosfrön: ”Fågelfrö?” muttrade Nikki Sixx förnärmat. I alla fall tror jag att det var det hon sa. Äta dem ville hon i alla fall inte. Men det kanske går bättre med skalade?

Gurka: Ingen omedelbar hit, men i morse var det mesta ändå uppätet.

Sommarvitkål: Tycks ha samma inverkan på kaniner som kattmynta på katter. Eller så blev de bara helt fnattiga av lycka över att bli serverade sådana delikatesser – vitkålen försvann så gott som bums.

Melon: En liten galiabit offrades till ingen nytta. Det var uppenbarligen oätligt.

Rostade kikärter (utan salt): Det var så gott att Tommy Lee bet mig i fingret i sin iver att få tag i varenda en.

Vi var lite oroliga att kaninerna skulle bli dåliga i magen av ett sådant dignande smörgåsbord av delikatesser, men de verkar må bra. När jag tänker efter närmare inser jag att det inte är så värst konstigt att de blir glada av att se oss. Vi är ju vandrande food courts.

Har jag någon gång beskrivit hur mycket jag älskar Magnus? Antagligen inte – därtill finns inga ord som räcker. Idag firar vi två år tillsammans, och jag kan inget annat säga att den man s0m kan krypa ned i en kaninbur och knapra på en morot med värdigheten i behåll älskar jag villkorslöst.

Och vilken snygg kaninbur va? Den har han snickrat ihop. För min skull*. Och dessutom höjt taket på, när det stod klart att det var belgiska jättar den skulle rymma.

*Magnus inflikar att det är för kaninernas skull, men det tror jag inte ett dugg på.

Ja kära nån… Så är man plötsligt stolt kaninägare och förhoppningsvis snart uppfödare. Fast det räckte med en enda blick på Tommy Lee och Nikki Sixx för att inse att det här med slakt och sådant inte kommer bli någon rolig historia. Inte för att det är de här kaninerna vi ska ha ihjäl, vi ska liksom leva på avkastningen av vårt kaninkapital – men maken till söta djur har jag aldrig sett!

Det är två handtama, ulligulliga och väldigt, väldigt nyfikna kaniner vi har fått hem och de farhågor vi hade om att de skulle bli skrämda av kattuschlingarna kom på skam, om något så blev katterna rädda. Än är de inte så stora (vi har inte vägt dem än, men tre kilo styck uppskattar vi vikten till), men snart kommer de nog kunna visa var skåpet ska stå om katterna muckar gräl.

Och ser ni öronen? De är ju stora som träskor – det ser så roligt ut när de vispar omkring med dem att jag borde ta inträde!

I morgon klockan 10 ska jag hämta två belgiska jättekaniner vid Slagsta färjeläger. Magnus var till en början mycket skeptisk, men nu har han omfamnat kaninuppfödningen till den grad att han har snickrat en gigantisk betesbur och dessutom dekorerat den med gjutjärnsbeslag, en dörrknopp i borstat stål och diverse snickarglädje. Jag har slagit enorma mängder gräs som fått torka till hö på myggfönster.

Lik förbannat är vi dock skitskraja. Hur mycket man än läser på om kaninskötsel, -avel och -slakt är det liksom en annan sak när man har dem hemma på gården. Framför allt som de väger upp till tio kilo styck och säkert skulle kunna välta mig med en välriktad spark. Och bits de kanske?

Det är lite som om vore vi adoptivföräldrar på väg till Kina: lyckligt förväntansfulla inför det nya tillskottet till familjen men samtidigt vettskrämda: tänk om vi inte står ut med dem? Om vi inte lyckas ge dem den kärlek de behöver? Tänk om de rymmer och befolkar hela Ekerö med mordiska jättekaniner? (Den sista frågan slipper i alla fall de presumtiva adoptivföräldrarna, men i gengäld slipper vi oroa oss över hur de kommer att lyckas i skolan).

Men buren står i alla fall redo, höet ligger på tork och två kattburar väntar på att frakta hem vår dyrbara last.

Vad de ska heta? Eftersom jag just läst ut ”The Dirt” är namnen självklara: Tommy Lee och Nikki Sixx. Att båda är killnamn bekymrar mig inte: Nikki låter som ett tjejnamn och dessutom såg han rätt girlie ut.

Under vår minisemester i mörkaste småland blev vi bjudna på ljuvliga muffins av Magnus bakande släktingar Pelle och Erik. Precis som alla pojkar på grönbete på landet ägnade de oproportionerligt mycket tid åt att cirkla runt, runt oss på sina fräsiga cyklar – lite som fiskmåsar, tyckte jag. Men de var samtidigt avväpnande charmiga och faktiskt förvånande bra på att baka. Och självklart ville de dela med sig av sitt improviserade recept eftersom de ville bli ”världsberömda på bloggen”, som de så intelligent uttryckte det. Och det är klart de ska bli!

EPPS muffins

 receptmakare: Erik Petersson och Pelle Styre

10 muffins

20 minuter

En av Magnus brorsöner är minst sagt lite sockerkänslig. Som tur var hade han redan åkt hem när dessa muffins bakats, eftersom en enda muffin hade gett honom energi nog att springa till Sävsjö och tillbaka. Det rör sig om söta, feta och liksom knäckigt kompakta muffins som är fenomenalt goda så länge man inte äter mer än en. Äter man fler (vilket är lätt hänt eftersom de är så goda) får man skylla sig själv.

• 1 tsk vaniljsocker
• 2 dl mjöl
• 3 dl socker
• 125 g smält smör
• 2 msk sirap
• 1 ägg
• till servering:

• 1 cykel med cykelkorg

1. Sätt ugnen på 200 grader. Blanda alla torrra ingredienser. Rör ned det smälta smöret, sirapen och ägget och rör till en jämn smet.
2. Fyll 10 muffinsformar med smeten och grädda i mitten av ugnen ca 12 minuter eller tills muffinesen fått fin färg.
3. Lägg dina färdiggräddade muffins i cykelkorgen, sätt full fart mot närmsta granne och låt muffinsen svalna i fartvinden. Bjud friskt på muffinsen. Om orken tryter, låt en muffins ta ditt blodsocker till hälsovådligt höga nivåer.

Igår var Magnus och jag på Grönan, och därifrån kan jag inte rapportera om några kulinariska höjdpunkter. Däremot kan jag konstatera att man faktiskt får ett känsligare balanssinne med åren: jag som i min ungdoms vår åkte runt, runt på Ölands Djurpark blev nu dödligt åksjuk av den milt snurrande Pop-expressen. Fast kanske var den det hemska discodunket som skapade illamåendet?

Men alla attraktioner som inte snurrar fungerar utmärkt för mig. I alla fall om man räknar bort den där vansinniga paniken som ofelbart infinner sig när man sitter 80 meter upp och väntar på att falla fritt stuprätt ned mot marken och varenda fiber i kroppen skriker att det är fel, så fruktansvärt fel att vara så högt uppe och ännu mer fel att jag inom en sekund kommer att vara nere på fasta marken igen. Men ned kom jag i alla fall, vilket kanske inte är så förvånande för er andra – dock för mig som skakade som en pneumatisk borr i ungefär tio minuter efteråt.

Men det här har ju ingenting med mat att göra, säger ni. Nä, säger jag. Men det här var bara något jag ville få ur mig.

Kräftsoppa var det ja. Och god blev den förstås, framför allt som jag utnyttjade en del utplockat kräftkött och en pytteaborre till en suveränt smaskig fiskfärstimbal som prydde soppan. Lite som Cajsa Wargs kräftkorv, som alltid fascinerat mig långt bortom allt förnuft. Och väldigt gott.

Fisktimbal må låta som ett standardgarnityr, och det är det också. Men man skulle kunna säga att jag har timbalofobi, eftersom det är en sådan där sak som kräver att man har både precision, kunskap och tur. Trodde jag i alla fall. Jag hittade på mitt eget fiskfärsrecept, skippade vattenbad och sådant finlir och slängde i röran (inlindad i gladpack) i en sjudande kastrull och fiskade upp den när den kändes fast och fin. Och det blev suveränt! Hädanefter lovar jag att aldrig förskräckas av kokböckers varningar!

Kräftsoppa med måttlig fiskelycka

receptmakare: Margit Richert

4 portioner

60 minuter

Kräftsoppa är ett sådant pilljobb att det är klokt av den att vara så god – annars hade den aldrig uppfunnits. När man står där med kräftskal på armbågarna, ivägskvätt kräftsmör på kaklet och kräftlag i håret förbannar man hela påfundet, men när man väl smakat första skeden av den färdiga soppan ångrar man direkt sina hårda ord. Ren njutning!

Den här soppan är så klokt förskaffad att den kan användas även vid marginell fiskelycka. Ett tiotal kräftor och en liten saborre så är du i hamn. Och har du ingen fiskelycka alls så kan du ersätta aborren med hoki eller någon annan stackars vitfisk. Fast riktigt likadant smakar det förstås inte.

Västerbottenkex av något slag är gott till.

• 8-10 kokta kräftor
• 1 bit rotselleri
• 10 cm purjolök
• 1 gul lök
• 2 msk smör
• 2 msk tomatpuré
• 2 tsk dillfrö (eller ännu hellre ett knippe krondill om årstiden medger det)’
• lite cayennepeppar
• 3 dl vitt vin
• 5 dl vatten
• 3 dl vispgrädde
• salt, peppar och en liten skvätt cognac eller en större skvätt sherry
• hackad dill till garnering
• aborrtimbal:
• ca 150 g aborrfilé
• kräftkött från kräftorna (minus stjärtarna)
• 1 ägg
• 1 1/2 msk potatismjöl
• ca 3 msk grädde
• 1 krm salt

1. Ta köttet ur kräftorna. Skala stjärtarna för sig, pilla bort tarmarna och spara dem (stjärnarna, inte tarmarna ditt äckel!) till garnering. Ta köttet ur klorna och använd en mortelstöt för att banka ur köttet ur de andra lederna. Banka sönder småbenen och ta tillvara eventuellt kött som åker ut. Skär huvudet av kräftan (det går liksom en söm mellan huvud och sköld, skär där) och pilla bort den mörka ”påsen” längst fram i skölden. Släng både huvud och svart gegg. Påsen är nämligen matsäcken och vet man vad kräftor äter* vill man inte gärna koka soppa på det. Lägg skal, stjärtar och resterande kött i tre högar.
2. Hacka lök, purjo och rotselleri och fräs dem tillsammans med smöret i en stor kastrull tills grönsakerna blivit genomskinliga och det luktar gott i hela köket. Tillsätt tomatpuré, dillfrö och lite cayennepeppar och låt fräsa ytterligare någon minut.
3. Slå på vin och vatten så att det täcker skalen och låt koka långsamt 20 minuter. Sila sedan av buljongen och släng skalresterna.
4. Gör under tiden aborrfärsen. Hacka aborrfilén och kör den snabbt i matberedare tillsammans med småplocket från kräftorna (klor, annat ledkött samt den där remsan man pillar den från stjärtarna när man tar bort tarmen). Tillsätt potatismjöl och ägg, rör om och låt stå kallt ett litet tag. Rör sedan ned grädden, lite i taget tills det blir en jämn, inte allt för lös smet. Smaka av med salt.
5. Ta fram ett stort ark plastfolie och klicka ut fisksmeten i en jämn sträng. Rulla ihop till en korv och tvinna ändarna tills du får en fast korv, ca 4 cm tjock. Knyt en knut i varje ände. Lägg korven i en kastrull med vatten och låt sjuda i 25 minuter. När korven är klar, låt svalna i kallt vatten innan du tar bort plastfolien och skivar den i 3 cm tjocka skivor.
6. Koka upp kräftbuljongen och tillsätt grädden. Smaka av med salt, svartpeppar, kanske lite mer tomatpuré och en skvätt cognac eller sherry. Rulla kräftstjärtarna i hackad dill. Lägg en abborrtimbal i varje tallrik, ös på soppa och fördela kräftstjärtarna ovanpå. Servera.

*Kräftor äter allt som ruttnat tillräckligt för att stinka ordentligt. Nicht gut.

Tja, något bloggat blev det ju inte från Vrigstadtrakten. Mycket för att jag hade så fullt upp med annat, men främst för att valet mellan de sista, bärbara kollit i packningen stod mellan fiskelådan och datorn. Tja, ni fattar…

Det hade nog blivit mer bloggat med datorn, men definitivt mindre fiskat, vilket jag så här i efterhand är ganska nöjd med. Framför allt som jag tog en 900 grams aborre på första fisketuren, vilket mobilkamerabilden nedan illustrerar. Dessvärre är perspektiven fel, vilket måste skyllas på fotografen Magnus som såg till att jag hamnade framför aborren. Men notera min fisketröja, som en full, baileys-klockan-11-på-förmiddagen-drickandes norrman lämnade mig förra sommaren när jag servitrisade för fullt – visst är den passande, om än för stor och fläckig av fiskslem?  Aborren åts för övrigt med färskpotatis och skirat smör mindre än två timmar efter att den lämnade sin trygga sjö. Behöver jag säga att det var gott?

Förutom kastfiske idkades även nätfiske. Dessvärre var vi för lata för att lyssna på Magnus farbrors tips om aborrarnas stamnäste borta vid viken eftersom det var alldeles för långt att ro. Därför var vår första fångst en jättelik braxen med ögon som sorgsna tefat, den andra en enda aborre (å andra sidan vägde den nästan lika mycket som min storfångst) och den tredje gången en rutten stock som slet sönder hela nätet och omöjliggjorde vidare eskapader.

Den stackars braxen, som inte ens en braxmor skulle kunna ha älskat, blev raskt kräftbete efter styckning och en dag i solen. Kräftor älskar nämligen allt som luktar starkt, vilket förklarar varför Magnus farmor framgångsrikt fiskade kräftor med terpentinindränkta trasor en gång i tiden. Lite av fisken tjuvstartade vi kräftfiskesäsongen med, vilket genererade 9 kräftor på ett par burar. Just nu kokar de till en kräftsoppa som ni får recept på i morgon.

Resten av braxen frös vi in. Eftersom ett par tyskar ska hyra stugan i juli klottrade jag dit både varningsbild och trespråkig text alldeles innan vi lämnade Vrigstad:

För er som undrar vad teckningen föreställer så är det inte en morkulla som blir attackerad av en futuristisk robot, utan en död, stinkande fisk som ögnas lyckligt av en kräfta. Och eftersom jag i texten ”nicht essen, nicht gut” lyckas använda ungefär 75% av mitt hela tyska glosförråd är jag ganska stolt, trots teckningen. Ordet kadaver lade jag enkom till eftersom det låter rätt germanskt och i så fall säkerligen tillräckligt avskräckande.

Häpp, nu kokar kräftsoppan!

Anna Bergenström må ha fördärvat många hem med den där fiskgratängen på torskblock, herbamare och kaffegrädde, men ”Den glada sillen” från Annas Mat  är banne mig essentiell på midsommarbordet.

Magnus, som hatar Bergenström intensivt efter en misslyckad soppa -89 (ja, han är långsint), åt tre portioner efter att jag upplyst honom om receptmakaren. Och han bad o mer och upprepning.

För er som inte har Annas Mat är det inte så värst krångligt heller: bottna ett stort fat med finhackad lök och äpple. Fördela gaffelbitar matjessill över. Täck med en blandning av mycket gräddfil, lite majonäs och ännu mindre senap. Garnera med äggklyftor, dillkvistar, rädisskivor, paprika och gurka.

Ät och njut med knäcke och/eller potatis.

Nu är jag rasande bloggsugen igen! Dessvärre ska jag till Magnus farföräldrar i mörkaste Småland (läs Vrigstad, proud home of Åke Edwardsson)  i morgon och bara gudarna vet om mobilt bredband fungerar där. Men Magnus och jag har redan bestämt oss för att tjata till oss nät till aborrfisket, så jag kan säkert låna även internet av någon av Magnus farbröder.

Men en kort uppdatering kan ni i alla fall få. Salladen växer som ogräs i landet och både mangold, rädisor och dill tittar blygt upp. Jag köpte ett växthus i plast och aluminiumbalkar på Jula, men det blåste bort och hälften av mina tomater och chiliplantor också. Men de som är kvar frodas trots allt.

Själv har jag fått  tokdille på hästentrecote som allas vår Lisa tipsade om. Det finns på hötorgshallen, kostar runt 80 kr kilot och smakar som det möraste  nötkött. Min gissning är att du redan ätit det flera gånger på restaurang – i alla fall om du fallit för paradoxen billig biff. Fast gårdagens hästbiff blev väl råstekt till och med för mig. Potatissalladen till var dock nästan löjligt god och kräver beskrivning (recept får ni inte, jag hade så fullt upp med att leva att jag struntade i allt vad mått heter):

Gå och strosa på Brommaplan. Hitta färska bondbönsskidor i det annars ganska oinspirerande grönsaksståndet. Uppge ett lyckligt tjut och plocka på dig i alla fall femton bondbönsskidor. Impulsshoppa dessutom ett enormt knippe salladslök för sju kronor. Börja fantisera om kvällens middag.

När du kommer hem så spritar du bondbönorna och förundras över att det är så lite bönor i så mycket baljor. Koka den där färskpotatisen du redan skrubbat så att kökskaklet täckts av jordiga skalrester. Gör någonting som påminner om en nobisdressing: löskokt ägg, äppelcidervinäger, kallpressad rapsolja, graveleijs gudomliga grovkorniga senap, lite salt.  Koka även bondbönorna och skala av det där yttersta tjocka lagret. Jag lovar att det är lika tillfredställande som att klämma finnar!

Strimla salladslöken tunt och dela färskpotatisen i tärningar. Blanda med typ-nobisdressingen, bondbönor, salladslök och lite dill om du har. Persilja annars. Eller ingenting alls.

Ätes med stekt hästkött. Och var beredd att bli nedslagen av de där älv-jockeysarna i Simpsons.