Nu när sommargästerna intagit Ekeby har mitt mobila bredband närmast lagt sig ned och dött. Ju mer trafik över samma mast, desto sämre hastighet, vilket innebär att jag inte kunnat surfa över huvudtaget. Men nu tycks det ha lugnat ned sig så pass att jag med stor möda och långsam hastighet kan blogga igen.

I förra helgen fick vi den väldigt rare Abborren på kroken. En misslyckad fisketur med åtskilliga förlorade drag, en läskigt gungande sjö avslutades med en lika misslyckad middag. Jag hade nämligen gjort en gäddpaté efter – vad jag trodde – pålitligt recept. Men efter ungefär två tuggor gav jag upp: det smakade absolut vidrigt. Dallrigt, gräddigt och dyigt – de tre mategenskaper jag har svårast för. Inte tillräckligt med salt heller. Så jag stekte upp lite fryst korv i stället. Men eftersom sällskapet var så trevligt och vinet så gott blev korven tämligen vidbränd eftersom jag inte direkt vakade över pannan.

Men såsen (den där ur Annas mat med gräddfil, majonäs, kryddörter och väl hackad, urkramad spenat) blev i alla fall suverän, och Abborren hade köpt mycket fin färskpotatis. Och en mycket trevlig kväll blev det, trots alla kulinariska misslyckanden.

Men gäddpatén, den gick i soporna. Till och med våra gäddgalna katter skydde den.

Sensmoralerna i den här berättelsen är alltså: (1) laga inte oprövade recept till bjudningar, speciellt inte om gädda är huvudingrediensen. (2) Stek inte fryst korv utan att ta dig tid till att vända den då och då. Samt, (3) se till att svälja stoltheten och ha en trevlig kväll ändå.

Nej, gäddorna har inte ätit upp mig – jag har bara varit totalt enkelspårig och tillbringat all vaken tid utan för arbetet med gäddfiske.

Det är ett särskilt personlighetsdrag jag har, på både gott och ont. När jag intresserar mig för något blir det lätt en besatthet som är total så länge den varar. Oftast ett par veckor, ibland ett par månader. Det kan vara skotska deckare, persisk mat, eller som nu, fiskafänge.  Och under tiden min passion varar beter jag mig precis som vilken norefedrinknarkande förälskad tonåring som helst: alla runt omkring mig förutsätts vara lika intresserade av mitt intresse som jag själv och själva ämnet måste idisslas om och om igen. Til it’s over. And then… It’s Oh, so Quiet.

Magnus, som är tålmodig nog att stå ut med mina svängande intressen omhuldar fisket lika mycket som jag och försöker dessutom lära mig ro på ett anständigt sätt (oändligt varsamt eftersom min stolthet fått sig en grov törn av att jag inte kan ro utan att plaska som om vore jag i sjönöd).

Hur som helst. Det bästa sättet att ta till vara på Karins överblivna gäddqueneller (och gör man en sats på en 2,5 kilosgädda blir det en del över, även om man har gäster) är att göra gäddburgare av dem.

Tag ett hamburgerbröd per skalle och bottna med lite sallad och rödlök. Klicka på en röra av en näve grovhackade kräftskjärtar, rejält med hackad dill och majonäs för att binda samman det hela. Toppa med gäddqueneller och locket på hamburgerbrödet. Snabbmat när man väl rensat gäddan och stekt de där hundratretton quenellerna eller vad det nu blev.

En av mina hemtjänstkamrater, Mareno, har för övrigt en kompis som är besatt av att starta en gäddrestaurang uppe vid någon sjö i Hälsingland. Tänk er det: gäddburgare, gäddpaté, inkokt gädda, helstekt gädda, gäddaladåb, gäddqueneller, gäddglass och gäddpaj med marängtäcke (de två sista improviserade jag ihop själv) et cetera. In absurdum. Det är för knäppt för att inte funka.

Om nu gäddor står er upp i halsen kan jag bara beklaga. I morgon blir det gäddpatérecept eftersom jag håvade upp min första gädda igår – tidigare är det Magnus som stått för fisken. Och i helgen kommer härliga Abboren och fiskar med oss, vilket innebär att det med stor sannolikhet kommer att bli ännu mer gädda.

Hatar ni mig nu? I sådana fall kan jag avslöja att jag faktiskt försökte skänka bort min gädda eftersom jag börjat hallucinera gäddsmak till och med i keson jag förvarar på jobbet. Men ingen vill ha den, inte ens pensionärerna jag städar hos. Så det är bara att äta upp. Och tro inte att gäddtröttheten gör mig beredd att sluta fiska – det här är jägarinstinkt på den mest basala nivån. Finns det fisk i sjön så ska den upp, punkt slut. Inte konstigt att haven är utfiskade…

Har quenellen i gäddqueneller samma språkliga rot som knödeln? Finns det någon lingvist bland mina läsare?

För övrigt hänvisar jag till Karin Bojs för ett perfekt gäddquenellerecept som tog både Magnus, Magnus bror Daniel och mig med storm igår tillsammans med vitlöksfräst mangold och en beurre blanc (fast jag kryddade mina gäddbullar med muskot i stället för cayenne).

Idag ska vi äta upp några av de ca 20 queneller som blev över från igår. Hur får ni reda på senare i kväll (om jag är pigg nog – arbetsdagen tar ut sin rätt) eller i morgon (om jag är lat).

Jodå, det blev en gädda. 2,5 kilo, så det var ingen bjässe. Men gott ändå. Vad som var ännu roligare var att Magnus fick en koloss på minst 7 kilo på kroken, men linan gick dessvärre av efter en heroisk kamp. Kanske lika bra det, för jag blev så rädd att jag nästan hoppade ur båten (en synnerligen irrationell reaktion med tanke på att det bara fört mig närmare gäddan) när jag såg vad som satt fast i draget.

Nu vet vi i alla fall att det finns fler fiskar att dra upp!

Ibland blir jag liksom uppfylld av min egen storhet, vilket brukar vara ett bra sätt att bli olycklig på eftersom man förr eller senare alltid magplaskar ned i verkligheten igen. Det brukar medföra förnedrande konsekvenser men är säkert nyttigt.

Men just idag tycker jag att jag har skäl att hylla mig själv, eftersom jag skapat de godaste lammköttbullar världen sett! Tror ni mig inte är det er egen förlust, för det här är banne mig lammfärsrevolution.

Jag vet att lamm inte är sommarmat, jag har ju till och med skrivit en engagerad artikel om det,  men ibland måste man faktiskt få leva tvärt emot det man lär. Hade jag inte köpt lite lammfärs igår hade jag säkert snott grannens dilamm i morgon, och det hade ju varit aningen värre ur moralisk synpunkt.

Hur som helst smakar de här köttbullarna ljuvligt precis som de är. Eller, som bilden visar, på pinne med körsbärstomat, basilikamynta och mogen brieost. Fast allra godast tror jag att de är i en mustig tomatsås med mycket oliver. Det ska jag ta reda på i kväll!

Världens godaste lammköttbullar

receptmakare: Margit Richert

6 portioner

30 minuter

De här köttbullarna kom – som de  flesta bra uppfinningar – till av en slump. Vad göra med den där burken kesella som häckade i kylskåpsdörren? Hmmm…. Skulle de möjligtvis kunna mjuka upp den magra lammfärsen? Resultatet blev väldigt bra: saftiga och lite smått syrliga köttbullar som det är omöjligt att sluta äta direkt ur stekpannan.

Tag den blandning av kryddörter du har tillgång till. I mitt fall blev det rosmarin, oregano, citrontimjan och basilikamynta, men det fungerar lika bra med någon annan lammvänlig kombination. Huvudsaken är att du inte snålar med örterna!

• 500 g lammfärs
• 1 burk kesella
• 1 ägg
• 1 dl ströbröd
• 1 tsk salt
• nymalen svartpeppar
• 2 hackade vitlöksklyftor
• 1 msk tomatpuré
• rikligt med hackade kryddörter

1. Blanda kesella, ägg och ströbröd. Låt svälla tio minuter. Blanda sedan med övriga ingredienser och rör väl till en jämn smet.
2. Rulla små köttbullar med väl oljade (eller kallvattensköljda) händer.
3. Stek köttbullarna i olivolja på ganska låg värme tills de fått fin färg och är genomstekta.

Igår gav vi oss ut i den mycket rangliga båten för första gången. Den flöt, men årfästena kommer nog att ge vika inom den närmsta framtiden. Magnus var väldigt grinig tills jag påpekade att man faktiskt inte kan klaga på en båt som man fått låna helt gratis av sin hyresvärd.

Och grinigheten försvann helt när han fick upp en gädda efter fem minuters planlöst kastande vid vasskanten. Cirkus fyra mjölkpaket, bedömde vi (det enda sättet jag kan uppskatta vikt efter är hur tungt föremålet vore att bära hem i en ICA-kasse). Jag oroade mig dock för att jag skulle vara tvungen att laga till fanskapet i morgon och var därför bara glad när jättegäddan Allan slet sig. Gäddqueneller må vara vansinnigt gott, men de kräver dock en rejäl arbetsinsats. Och söndagar är, som ju alla vet, vilodagen. Men det betyder inte att vi ska låta gäddan vara i fred – i kväll tar vi med oss håven så att vi kan få upp den i båten!

Nu när jag börjat som löneslav (vilket för övrigt är jättekul, både för min ekonomis och för mitt sociala nätverks skull!) har fredagskvällar fått en annan innebörd: äntligen andas ut. Äntligen ledig. Den här veckan har varit extra jobbig eftersom busstrejken slagit orimligt hårt för oss Ekeröbor utan bil. Två mil hade varit lite häftigt att cykla även om jag hade ägt en cykel, och jag har fått förlita mig på liftning och Magnus. Eftersom han också arbetar i hemtjänsten har han fått ta med sig bil hem, gå upp i ottan och köra mig till centrala Ekerö. Själv är han stationerad på Munsö, vilket i princip innebär att jag fått taxi på Ekerö kommuns nota. Inte roligt för skattebetalarna.

Och för övrigt så tycker jag att bussförarkraven är delvis helt uppåt väggarna! Inte de kraven om förbättrad arbetstid och längre dygnsvila (det borde vara en självklarhet!), men lönen? Deras ingångslön är högre än min mors, och hon är gymnasielärare med massiva studieskulder. Och det det där snacket om att de ansvarar för liv – jo tjena… Det gör sjuksköterskor också och vi vet ju hur det gick för dem i strejken. Kan den avgörande skillnaden vara att bussförare är ett mansdominerat yrke? Men nu är strejken i alla fall vilande och förhoppningsvis kan jag nu återgå till mina vanliga rutiner.

Hur som helst, fredagsmat var det det handlade om. Efter en hel veckas arbete är man inte allt för pigg, och det är bara de där två efterföljande dagarnas ledighet som gör att man lyckas hålla ögonen öppna och huvudet uppe (det vet de flesta, men för mig är det en ny upptäckt – eftersom jag arbetat i restaurangbranschen så länge har jag aldrig varit ledig helger förrän nu!). Maten ska alltså gå fort, men ändå vara lite extra god. Till saken hör att jag inte riktigt har alla hästar hemma när jag är trött, vilket gjorde att maten blev ett skolboksexempel på improvisation. Men det blev så lyckat att Magnus förvånat konstaterade att ”Det här var ju skitgott ju!”.

Tänk om jag hade samma tur i fiske som i matlagning – då hade Mälaren varit tömd på gösar vid det här laget och jag hade inte behövt förlita mig på fryst rödspätta.

Viktig uppdatering: Att spättan står på WWF:s röda lista hade jag glömt. Ta skrubbskädda (AKA flundra) i stället.

Gittos fyllda spätta flundra

receptmakare: Margit Richert

4 portioner

20 minuter

Det här receptet har en italiensk touche, även om jag misstänker att rödspätta skrubbskädda inte är det primära fiskvalet nere vid Medelhavet. Gott är det i alla fall. Kikärtsmjölet kan i nödfall ersättas med vetemjöl eller majsmjöl, men leta hellre rätt på en invandrarbutik som säljer kikärtsmjöl, eller gram som det ofta kallas, det ger en underbart krispig yta med en härligt nötig smak. I nödfall går det bra att mejla mig, så lovar jag att skicka ett paket på posten.

I stället för basilika använde jag basilikamynta, som smakar precis som det låter. Men basilika går fint det med.

• 8 små spättafiléer skrubbskäddafiléer
• 100 g soltorkade tomater (i olja eller den där vacuumpackade, fuktiga sorten)
• 12 basilikablad (eller basilikamynta)
• 3 msk kapris
• 8 sardellfiléer
• kikärtsmjöl till panering
• till servering:
• citron
• spaghetti blandat med kalamataoliver och lätt frästa körsbärstomater

1. Hacka samman soltorkade tomater med basilikan, sardellerna och kaprisen. Fördela hacket på fyra spättafiléer skrubbskäddafiléer (det kommer att bli lite över, men det ska vi använda till garnering). Lägg på de fyra resterande spättafiléerna skrubbskäddafiléerna. Vänd fisken i kikärtsmjölet.
2. Stek spättorna skrubbskäddorna på ganska hög värme på båda sidor tills de fått fin färg. Servera med en citronklyfta och pasta och strö över det överblivna tomathacket på fisken.

En av de raraste av alla de underbara damer jag städar för bakar dessutom världens godaste bullar. Dagarna man besöker henne gör man klokt i att skippa lunchen eftersom hon dessutom är närmast benhård i sitt trugande: med mindre än tre bullar i magen kommer man inte ut levande ur hennes hus. Men eftersom bullarna är så vansinnigt goda gör det förstås ingenting.

Som tur är för er andra, som inte får bullar på betald arbetstid, är receptet ingen hemlighet. Tvärt om är damen i fråga omåttligt stolt över den molekylärgastronomiska upptäckt hon gjort: marsansåspulver binder smöret så att det stannar i bullen i stället för att läcka ut. Och kombinerat med riven mandelmassa blir det ett under av fettsockrig njutning, nästan som wienerbröd.

Alltså, godaste bullfyllningen någonsin: en liten rulle (200 g? Jag vet inte) mandelmassa rives och blandas med 150 g smör och en påse marsansåspulver.

Häpp, nu ska jag laga mat till kvällens picknick. Men mer om den i morgon.

Det finns vissa fördomar som gör mig galen av rättfärdig ilska. ”Muslimer kan inte bete sig som normala människor” och  ”FRA-lagen spelar ju ingen roll för oss vanliga människor som inget har att dölja” är ett par som jag tyvärr stöter på titt som tätt och som jag anstränger mig för att vederlägga. Så finns det andra fördomar som bara gör mig lite matt. Då brukar jag påminna mig om att jag inte är Messias. ”Dill är en svensk krydda” kvalar definitivt in.

Men ändå: dill som krydda finns över större delen av norra halvklotet och finner sin väg ned i så väl Ghormeh Sabzi, turkiska dolma som i ryska gurkinläggningar. Ändå tycks större delen av svenskarna tro att dill, liksom demokrati bara är någonting som finns i de nordiska länderna. Symptomatiskt på detta var att Magnus tvekade lite när jag beskrev dagens middag: äggröra med tomat, paprika, knipplök och dill.

Mhm, sa Magnus och lade till: kan man verkligen ha dill till tomater? En halvtimme senare höjde han mig till skyarna.

Tomat- och dillomelett

receptmakare: Margit Richert

4 Portioner

20 minuter

Dill, med sin söta och väldigt distinkta smak passar till bra mycket mer än man tror. Dillkött är ett exempel. Tomatomelett är ett annat.

Se till att du har riktigt mogna tomater, annars smakar det inte roligt. Och  gärna sådana där avlånga rackare de kallar ”snacks-paprikor” – de smakar mycket mer!

• 2 snackspaprikor
• 3-4 tomater, beroende på storlek
• 2 färska gula lökar
• 2 msk olivolja
• 1 knippe dill
• 8 ägg
• salt/herbamare, svartpeppar

1. Strimla paprikan. Kärna ur tomaterna och skär dem i bitar. Strimla löken.
2. Hetta upp en omelettpanna eller en vanlig stekpanna. Fräs grönsakerna med olivoljan tills de mjuknat och nästan all vätska kokat in,
3. Hacka dillen och blanda dem med ägg, herbamare eller salt och svartpeppar.  Rör samman.
4. Slå över äggsmeten över grönsakerna, rör om lite i botten och grädda tills den nästan stelnat oppanpå.
5. Servera med en god korv, eller ännu hellre bröd.

Efter att ha tampats med busstrejken på en ö som saknar t-bana och mot alla odds lyckats ta mig till jobbet i tid, efter att ha kämpat hela förmiddagen med matvaruinköp åt äldre människor som stavar engelska ord fonetiskt, kånkat kassar i femtioelva trappor i femtioelva identiska hus i centrala Ekerö, efter en eftermiddags intensiv städning och bara ett äpple till lunch eftersom jag trott jag skulle hinna köpa lunch så sjunker jag ned i en stol i lokalen bara för att upptäcka att en inköpslista saknats och att jag omgående måste gå och handla tre fulla kassar till samtidigt som en arbetskamrat pressar mig på receptet på de där fantastiska västerbottensostkexen jag tagit med till jobbet som jag inte har en aning om hur jag gjorde.

Efter att äntligen ha kommit hem, kollat till kaninerna, tagit ett glas kallt vitt vin och lagt de värkande fötterna på fotpallen gottar jag mig åt att jag har ett klockrent recept att blogga om. Kronärtskockorna inhandlades redan igår. Sardeller impulsköpte jag idag eftersom jag blev så vansinnigt sugen på en bagna cauda till. Det här receptet ska bloggas, tänker jag min arma sate.

Så slår jag upp DN som jag aldrig hann läsa i morse och hamnar så småningom på matsidan. Berit f***ing Lyregård har telepatisk tillgång till mina tankar – och det innan jag tänkt dem! Men telepatisk eller ej, Lyregård har en poäng – dippen är rasande god. Fast, hmmph hmmpf (det var mitt sårade ego som puffade pneumatiskt), den är faktiskt ännu godare varm.

Jag tröstar mig med att jag i alla fall har en god middag. Men ni, ni får inget recept!

Uppdatering: Kaniner älskar kronärtskocksstjälkar. Och de bitar jag klippt från bladen. Fast mest av allt älskar de fortfarande maskrosor!