Först en bild på stolt fjällskivling-toasten. Första halvan var frigging ljuvlig, men sedan tittade både Magnus och jag på varandra i panik: vi hade stekt så mycket svamp att den bara växte i munnen på oss. Svamp upp till öronen…  Eftersom vi är totalt prestigelösa löste vi det hela genom att förpassa själva den stekta svampen in i frysen för framtida nedhackning i vildsvinsfärsbiffar (av någon anledning tror jag att det blir alldeles extra gott!). Det resterande toastbrödet åt vi upp – det var alldeles lagom nedsölat av smaskigt baconflott och svampvätska.

Idag gjorde jag förstås ännu en avstickare till svampskogen. Egentligen hade jag tänkt plocka lite av den aspsopp som växer så ymnigt, men i stället snavade jag på ännu en skogsdelikatess: knölchampinjon. I alla fall är jag till nittioelva procent säker på det eftersom jag genom nagelskrapning och nära studier uteslutit vit flugsvamp (jo, dess särskilda kännetecken kan jag innan och utan – livrädd som jag är för att bli förgiftad) och giftchampinjon. Dessutom växte de på alldeles rätt ställe – bland barren under en gammal gran. Totalt åtta stycken blev skörden.  Inte dumt och säkert bra mycket godare än de holländska framdrivna rackarna på ICA. Om inte annat är inbillningens kraft stor! De ska vi spara till morgondagen och låta dem bli huvudgarnityr till mina specialpannbiffar.

Just nu torkar mina karljohansvampar tunt skivade på bakplåtspapper i varmluftsugnen, fast utan någon värme. Det funkar fint, även om elräkningen nog blir lidande.

Nu är jag tillbaks från en tur till Kalmar eftersom min far är på bättringsvägen efter ett anfall av någonting som ingen vet vad det är, men som var riktigt läskigt.

Men det är inte det jag ska skriva om idag – idag är dagen då jag insett fullt ut att jag lever i den bästa av tänkbara världar här på Munsö.  Igår hittade jag nämligen två fina karljohansvampar längs vägen hem från bussen (ironiskt nog på väg hem till affären efter att ha köpt just torkad karljohan till Magnus födelsedagsmiddag – mer om den i morgon).

När jag lallade hem från jobbet idag längs samma rutt tänkte jag titta in lite snabbt i själva skogen för att kolla om det fanns någon svamp överhuvudtaget eller om jag bara haft tur dagen innan.  En timme senare och med en hel ICA-kasse full av karljohan och stolt fjällskivling tumlade jag omtöcknad ur skogen med en känsla av att ha blivit kidnappad av utomjordingar och förd till en annan dimension. Skogen var fullkomligt nedlusad av smaskig svamp av flera sorter: aspsopp, röksvamp, fjällskivling och ungefär tio sorter till vars nytta jag inte kunde bedöma. Men framför allt var skogen Munsös motsvarighet till stekta självflygande sparvar: karljohan överallt!

Styrkt och nyfiken efter min svamplycka ville även Magnus ut och plocka. Denna gång i en annan del av skogen. Först hittade vi ingenting, sedan lite mer av ingenting och dessutom lingon och sedan var vi ganska griniga. Men sedan, på en mycket hemlig plats hittade vi många, vackra svampar.

Visst hade jag hört att det skulle bli ett bra svampår, men inte trodde jag att jag skulle ha hela köksbordet fullt efter drygt två timmars arbete! Dessvärre är det för fuktigt ute för att det ska vara idealiskt plockarväder, men nu ligger det i alla fall mängder och torkar lite på tidningspapper.

Vad jag ska göra med allt? Torka det och spara till mörkare tiders viltgrytor, risottos och annat mumsigt. Fast fjällskivlingen snaskar vi i oss i kväll. Smörstekt med lite bacon och aningens vitlök. På toast. Så onyttig kan man unna sig att vara när man snubblat över stock och sten och tre övergivna stenbrott tills fötterna ömmar.

Knappt har jag hunit köra igång förrän bloggen stänger igen. Men min far har blivit allvarligt sjuk och min fritid den närmsta tiden framöver kommer att gå till att ringa läkare och kräva tester av alla de slag, eftersom påtryckningar dessvärre visat sig vara den effektivaste behandlingen.

Jag är ledsen, men vissa saker är viktigare än andra. Till exempel Godisträden.

När jag var liten trodde jag verkligen på Godisträd, och det skulle ni också gjort i min sits. Ofta gick min far och jag på promenad, tittade på talltitor och han lärde mig djurbajskorvar och fågelspår. Hälften av tiden misstänker jag att min far hittade på fågelläten och myrstacksanektdoter, men lärorikt var det ändå. För det mesta samlade vi mygglarver till hans två enorma akvarier, men ibland hände det att vi gick på jakt efter godis. Och de jakterna var alltid lyckade…

Jag minns de där gläntorna som igår: när skogen gav vika och man hade fri sikt in mot ett vildäppelträd vid en husgrund, en ynklig enebuske, en ensam gammal ek eller lind eller en gång en blixtslagen gran… Lingonriset frasar mot fötterna men vitmossan får jag inte trampa sönder eftersom jag tror att det tar hundra år innan den växer ut igen (det har mamma sagt).

Och mitt i står ett träd som dignar av clownkolor. Eller Dumle eller något annat godis med papper på. Clownkolor var de här sega mintchokladkolorna som var inslagna i vaxat papper i brunt och vitt. Ingen jag känner minns vad de heter, men de dekorerade allsköns nordöändska träd. Min pappa, som är den mest otålmodige jag vet, trädde hundra kolor med sytråd och knöt dem i träden. I godisträden. Och aldrig har något godis smakat så gott, som det jag plockat som femåring ur de öländska träden, och aldrig har det varit så kärleksfullt planterat. För min pappa visste exakt hur lång jag var och exakt hur högt jag hoppade och såg bara till att några få var utom räckhåll och inom längtan. De godisar jag inte nådde fick hänga kvar. ”De behöver vi spara tills nästa år” sa pappa. ”Annars kommer godisträden dö ut.”

Och föer godisträden och mygglarverna och alla de andra tusen sakerna som gör just just min far oefterhärmelig och fantastisk kommer jag, som är min otålige fars otåliga avbild, att ta en bloggpaus tills jag lyckats få läkarna att inse att min far inte är en sådan där åttioettåring som man liksom bara kan glömma på avdelningen tills han sakta dör. Han är godisträdens skapare, och som sådan dör man inte förrän plommonträden bär gelehallon!

Förutom att kaninerna blivit omkring fem kilo stora har de också – likt alla tonåringar -
blivit väldigt rymningsbenägna. Hittintills har de nöjt sig med att ställa sig på sitt lilla hus och glatt vädra in omvärlden när jag öppnat bursluckan (strategiskt, men ej stratigiskt nog placerat i burens tak). Det har jag unnat dem. Men i morse tog honan Nikki Sixx ett jättehopp upp på burkanten där hon frihetsberusat balanserade en stund, säkert drömmande om eviga maskrosängar.

Jag var på andra sidan, fullt upptagen med att fylla på med Lantmännens näringsriktiga Rabbfor-pellets.

”Nnnnnzzzgt” skrek jag på det oartikulerade språk som blir mitt när nervositeten förlamar hjärnbarken och rusade runt till andra sidan och puttade i henne igen, till Tommy Lees stora förvåning och lycka. Kanske vantrivs hon likt Maria Sveland i kärnfamiljen. Kanske misstänker hon att hon är gravid (det gör i alla fall jag) och tror att barnen hennes får det bättre i världen utanför (det vet jag, eftersom hennes barn ska bli kaninstekar vad det lider).

Min ursprungliga glädje över att ha räddat min femhundrakronorskanin med magen full av blivande stekar förbyttes snabbt i en obehaglig känsla av att jag inte var så speciellt mycket trevligare än vakterna vid Auschwitz. En rabiat vegan kanske skulle kallat det ett uppvaknande, om det inte vore för att jag i nästa ögonblick insåg att kaninerna har det bättre i en bur där de får pellets, varsamt hopsamlade maskros- och groblad samt nyslaget gräs än i världen utanför där räven härskar. Och sedan mindes jag också att vitlöksstekt kanin är en njutning av rang.

För övrigt upplyste mig en av mina chefer idag om att belgiska jättekaniner är tämligen långsamma löpare och väldigt lätta att locka tillbaka med en tillräckligt stor hög vitkål – hon har själv ett par.

Nu är jag tillbaka, och det med råge! Sommargästerna har lämnat sina stugor och har därmed frigjort internetkapacitet: och lika bra det. Eftersom de hade en sådan där sköt-dig själv-mentalitet gav de mig aldrig skjuts till morgonbussen trots att de åkte förbi mig varje disig morgon,  männen gick barbröstade med sina gräsklippare på varenda vägren inklusive vår privata och förstörde både smultron och vildhallonrankor och en kväll bröt några tonåringar av våra årfästen och surrade båten med en gordisk knut vid bryggan (vi vill i alla fall inte tro att det är vuxna som gjort det, därtill är vi för naiva).

Det är egentligen märkligt hur snabbt det går att utveckla en vi-mot-dom-mentalitet, där dom står för allt det där man trott sig fly ifrån: fulla människor som gormandes gör upp sin framtida ensamhet mitt i natten och försöker bryta sig in i ens snickarbod, McDonalds-skräp och ölburkar i dikesrenen, fyrhjulingar som kan köra överallt och därför gör det, ungar som skrikandes hoppar studsmatta klockan sex på morgonen när själen är som mest tunnhudad… Det krävs inte lång tid på ett ställe för att det ska kännas så hemma att varje intrång och varje förändring känns som ett hot mot all lycka man mödosamt skrapat samman.

Men samtidigt så förstår jag sommargästerna. De kommer huvudsakligen från innerstan och tycks i nio fall av tio vara dödligt trötta på sina blueberry-liv, sina livspussel och sina ambitioner. Där finns inget som är fulare än att vara befriad från ambitioner, vilket jag erfor då jag diskuterade med en av de få män som brukade trotsa konvenansen och ge mig morgonskjuts till bussen. Efter flera dagars kallprat ilsknade han till ordentligt när jag berättade att jag trivs jättebra vid hemtjänsten och fnös iskallt att jag ju uppenbarligen var intelligent och knappast kunde förverkliga mina drömmar där.

Och det var så komiskt… Vad vet den mannen om mina drömmar och deras förverkligande? Jag vaknar tillsammans med mitt livs kärlek, matar kaninerna på morgonen, läser DN och går sedan hemifrån för en dags fikande och historielyssnande som då och då avbryts av enkel och väldigt uppskattad städning. Sedan kommer jag hem, matar kaninerna igen, lagar god mat 0ch dricker ett glas vin eller två och läser de delar av DN jag inte hann med tidigare. Fan ska veta att hans extra åtta tusen i månaden jämfört med min ynkliga kommunallön borde ha bevisat att det var jag som hade ängsliga pannrynkor och han som hade glada kråksparkar. Men icke.

Men det finns en bot mot allt, till och med för sommargäster. Ta vad du har hemma och lägg in på flaska. Till höger ser du en flaska fullmatad med hemodlad krondill och en halv bunt vanlig dill samt en flaska full av sommarens frukter: smultron, vildhallon, körsbär, röda vinbär och uppfriskande citrontimjan. Täck vardera flaskfyllning med en halv flaska brännvin eller vodka vardera, låt stå en vecka och sila sedan av. Sommaren låter sig faktiskt buteljeras och uppkorkas långt efter sommargästernas utträde!

PS Det här är inte ett sådant där naivistiskt och lite löjligt brandtal för den nya gröna vågen. Jag rekommenderar ingen att flytta till Hälsingland och bli getstinta eller till Munsö för att bli kaninodlare, däremot efterlyser jag lite inlevelseförmåga för de av oss vars drömmar aldrig riktigt korsat huvudstadens gångstråk.

PS IGEN På bilden ser ni även Magnus humleplanta, som han behandlar så väl att jag egentligen skulle vilja skaffa femton telningar med honom nu på stört (även om jag nog nöjer mig med en, och det lite senare). Det vattnas och tvättas och lindas på ett sätt som ibland får mig att se Magnus med en sjuksköterskehätta ordentligt fastnålad i kalufsen. Men han framhärdar, och förhoppningsvis innebär hans fanatiska humleomvårdad hembryggt öl om ett till två år.