Jag vet inte vad normala människor gör på sina lediga dagar. Jag bakar i alla fall maränger eftersom jag har någon vag idé om dessert vore gott idag och lagar biber dolmasi för fylla att Magnus och mina lunchlådor med något roligare än de 10 lådor ärtsoppa (det var 25 från början, jag har ingen aning om vad jag tänkte när jag kokade soppa på 2 kilo ärter) som häckar i frysen.

Jag skulle på rak arm kunna räkna upp tio saker som vore smartare att göra i 27-gradig värme än att slita i ett hett kök. Det finns skäl till att helvetet generellt framställs som ett djävligt varmt ställe. Men sköljer man huvudet under kökets kallvattenkran då och då går det lättare, bara man inte doppar håret i gammal marängsmet och paprikarens. Fast jag funderar på att lägga mig en stund i frysboxen ändå.

Förstår ni vilken fin sambo jag har om jag berättar att han förutom att vattna alla blommor, tomatplantor och mina trädgårdsland även vattnar paddan som bor bakom en spade vid husgrunden. Den mannen vill jag skaffa barn med!

Idag firar vi (Magnus och jag, glöm paddan nu!) för övrigt tre år tillsammans. Det hela började en lång och ganska blöt kväll på ett hustak i centrala Kalmar. Magnus har fortfarande sparat femtioöringen vi funderade på att släppa på någon förbipasserande (det var tre våningar högt och vi var fulla, okej?). Vi kysstes rätt ordentligt och jag frågade om det inte var lika bra att vi blev ihop på en gång, så vi slapp hålla på att larva runt. Magnus samtyckte och följde mig till dörren klockan fyra på morgonen, trots att jag bodde i andra änden av stan och trots att han skulle vara på jobbet klockan halv åtta nästa morgon. Sedan gick han de fem kilometrarna hem till sig. En halvtimma senare fick jag smset:

”Jag är så lycklig att jag vill riva varenda p-bot på vägen hem!”

Och sedan blev det ett väldigt liv, både på krogen där vi båda jobbade och i min indie-coola bekantskapskrets. De tyckte Magnus dels att var för gammal för mig med sina tio år extra och dels att han hade fula tänder. Magnus vägrade nämligen tandställning som ung och har därför ett präktigt och mycket charmigt vampyrbett. Gissa vilka jag bröt med.

Snart gifter vi oss och jag skulle inte kunna vara lyckligare. Möjligtvis om stekta sparvar kom flygande in i munnen på mig. Men då hade jag å andra sidan inte haft så värst mycket att matblogga om.

Här skulle jag kaxigt skrivit om den fantastiskt goda och enkla avocadosoppa jag gjorde igår. Så synd då att den inte blev så där fantastisk… Faktiskt blev den riktigt, riktigt äcklig.

Jag mixade rostad sivrichili, avocado, gurka, vitlök och en bit fetaost till en jämn kräm. Smakade av med citron, salt och peppar. Spädde med kall hönsbuljong och en slatt vitt vin. Toppade med isbitar och hemrökta räkor i chiliolja och gräslök (egentligen en bastardisering av den här soppan). Resultatet? Brrr!

Det blev blaskigt och tråkigt och aningen beskt. De rökta räkorna borde varit röktare. Fetaosten blev små gnissliga korn mellan tänderna och det var för iskallt till och med för en solig dag. Och soppan var ovanligt tjock för att vara så smaklös. Usch!

Till slut gav både Magnus och jag upp och strösslade motgiftet vegeta över hela anrättningen, trots att jag är nästan tillsatsfascisct nu för tiden. Men natriumglutamat smakar i alla fall någonting.

Så kan det gå när man tar ut segern i förskott. Och ska ni dra någon sedelärande slutsats av det här så finns ett par sjyssta sentenser att välja på:

Magnus går loss på björnlokorna med grästrimmern och det är så läskigt att titta på att jag försöker krama ur mig lite blogg i stället.

Tre saker jag stör mig på:

1) Fontanas nya ost saganaki. De flesta som varit i Grekland vet att saganaki är en maträtt med stekt ost, inte en ost i sig. Till och med jag vet det, och jag har aldrig varit i Grekland. Alltså blir jag lack. Det är inget fel med att ta in fler grekiska ostar, men varför inte sälja en en kasseri eller en keftalotyri i stället för en hittepå-ost? Saganaki-osten är säkert skitgod (jag har en i kylen men har inte smakat den än), men varför? Med tanke på att Fontana profilerar sig som svenska folkets väg till genuin grekisk mat kan de ju knappast låtsas som om de är dumma. Det är ungefär lika klokt som om grekerna skulle lansera ”ostpaj” som en svensk, mycket speciell hårdost.

2) Varför säljer så få butiker frysta kylklampar? Jag vet inte hur många paket frysta ärter jag släpat hem i fåfänga försök att rädda färska skaldjur och annat känsligt. Mitt ICA gör det, men  först efter att jag lämnat tio anonyma förslagslappar med olika handstil i frågelådan och tjatat på hela personalen. Men de flesta butiker tycks tro att kylklampar hör hemma bland pappersartiklarna.

3) Vad är grejen med flygplansjordnötter?

(Nä, jag skojade bara…)

Nu har Magnus klippt färdigt och jag har druckit ett glas vin. Ett halvkilo hemrökta räkor ligger och väntar på att skalas.

I morgon ska jag jobba, så vi hörs någon gång i morgon kväll.

Jag har alltid hyst den djupaste beundran för matskribenten Mark Bittman på New York Times. I sin krönika ”The Minimalist” vågar han laga enkel men elegant mat utan varken konstlade idéer eller konstgjorda ingredienser. Bara det är en konst. Och att med sådan glädje och gusto lyckas visa praktiskt att less is more är banne mig en bedrift. Framför allt som han samtidigt driver läsarna vidare: när du testat den här versionen, tillsätt lite oregano/pancetta/vad du nu vill. Det är så man lär folk att laga mat utan att de misstänker något.

Jag misstänker att Mark Bittman har två sorters fans. Dels de som inte riktigt är intresserade av att laga mat, men ändå gillar att äta gott hemma (Magnus kvalar definitvt in här), dels sådana som jag, som tillbringar timmar med jakt på idéer, men som är mentalt oförmögna att laga någonting ordagrant från receptet.

Igår steg Mark Bittman ytterligare i både Magnus och mitt rankning. Hans ”grekiska nachos” här visserligen ett riktigt fånigt namn, men herreduminskapare vad somrigt och gott. Det går inte att förstå hur fantastisk smaskigt det här är bara genom att läsa receptet: det här är ett skolboksexempel på att summan av ingredienserna ibland kan bli mycket, mycket mer än de enskilda beståndsdelarna.

Givetvis var jag tvungen att både dra i från och lägga till lite. Mest lägga till. Minimalisten i mig gråter. Men det blev nog ännu lite godare så här.

Pitanachos

receptmakare: Mark Bittman och Margit Richert

4 portioner

30 minuter

God plockmat som dock kräver ett knippe servetter för att bli lyckad. Men det är det garanterad värt.

• 4 pitabröd
• totalt 5 msk olivolja
• 100 g fetaost
• 1 1/2 dl naturell yoghurt, 3% fetthalt
• 2 msk färsk hackad mynta
• 1/2 dl färsk hackad persilja
• 1 msk färsk oregano
• rivet skal och saft av 1 citron
• 250 g lammfärs
• 1 gul lök, hackad
• 1/2 hackad spansk peppar
• 2  vitlöksklyftor, hackade
• 2 tsk malen spiskummin
• 1 tsk kanel
• 1 msk tomatpuré
• 1 liten gurka
• 2 tomater
• 1 dl hackade kalamataoliver

1. Sätt ugnen på 175 grader. Pensla pitabröden med olivolja och skär dem sedan i trianglar (den ordningen är lättare än tvärt om, tro mig!). Låt dem få lite färg i ugnen, ca 10 minuter borde vara lagom.
2. Mixa fetaost, yoghurt, citronskal och saft, citronskal, mynta, oregano och med 3 msk olivolja. Smaka av med salt och peppar.
3. Stek lök, chili och vitlök mjukt och genomskinligt på låg värme i en stekpanna. Höj värmen och tillsätt lammfärsen. Låt allt få färg. Dofta över spiskummin och kanel och mosa ned tomatpurén. Fräs några minuter tills röran är ganska torr. Smaka av med salt och svartpeppar.
4. Skär gurka och tomat i mindre bitar.
5. Bottna med pitabrödstrianglarna. Fördela lammfärsen ovanpå. Ringla över såsen. Strö över gurka, tomat och oliver.

Klockan fyra i natt vände sig Magnus hastigt, harklade sig ljudligt och frågade:

- Auberginen, hur gör jag med den?

- öööh, det beror på. Vad ska du göra?

- Jag har hyvlat den tunt och ska ha den på smörgås. Ska jag koka den innan?

- Nej, stek den, du. Och glöm inte saltet.

Sen somnade vi om. Men min sambo har blivit matnörd! Eller nästan i alla fall. För inte diskuterar väl normala människor tillagningstekniker i sömnen?

”Tout est bon dans le cochon” som Juliette sjöng en gång i tiden. Allt är gott på grisen, i fri översättning, och visst har hon rätt? Men allra godast är nog sidfläsket, denna varvade njutning av fett och kött. Vad Adam och Eva hade att göra med ett sketet äpple kan man undra, det naturliga hade väl varit att sätta tänderna i den ultimata frestelsen: gris!

Något av det bästa man kan göra av sidfläsk är rillette. Tänk fläsksmör. Ta en massa fett fläsk, koka det tills det ger upp allt motstånd och rör sönder det till en fet pastej. Det är så enkelt att det är genialiskt och självklart är det fransmännen som kom på det.

Första gången jag beskrev rillette för Magnus sa han hrrrkg! och rös. Jag förstod attt något måste gått förlorat i min översättning. Men Magnus har minne som en guldfisk och när det kommer till mat har jag ett fantastiskt tålamod. En månad senare la jag in min stöt på en oförberedd Magnus: ”Du, det här är något du verkligen, verkligen kommer att gilla, Magnus”. Magnus höll med, det lät absolut ljuvligt. Men skulle han ha sagt att det lät äckligt? Det måste varit någon annan, hävdar han. Säkert.

Hur som helst har Magnus glufsat rillette som om det inte fanns någon morgondag. Fast det fanns det visst också, eftersom han åt tre skivor valnötsbröd med rillette till dagens frukost.

Men äras den som äras bör för rilletten: jag har hämtat inspiration från Griskinds-Patrik, även om jag min vana trogen förvanskat hela receptet. Här kommer min version.

Rillette

receptmakare: MArgit Richert

tid: en halv evighet

massa portioner

Tidskrävande, men löjligt enkelt. Förvarar man sin rillette i kylen under ett skyddande lager av ister håller den upp till en månad. Men när isterskyddet väl är brutet bör den ätas upp inom de närmsta dagarna.

Elvispsknepet för att sönderdela rilletten är förstås inte obligatoriskt. Det går lika bra – men tar längre tid och är jobbigare – att mosa ihop köttet med en träslev.

• 1 kilo färskt sidfläsk
• 1 kilo fläskbog
• 6 vitlöksklyftor
• 4 lagerblad
• 2 kryddnejlikor
• 4 blad salvia
• 1 tsk nymalen muskot
• några stjälkar timjan
• salt och nymalen svartpeppar
• 2 dl vitt vin
• vatten
• till servering
• bröd
• cornichoner

1. Sätt ugnen på 175 grader. Skär sidfläsk och fläskbog i kuber. Lägg i en gryta tillsammans med hela, skalade vitlöksklyftor, lagerblad, kryddnejlikor, salvia, timjan och vitt vin. Ta några varv med pepparkvarnen över, riv över lite muskot och strö över lite salt. Slå över så mycket vatten att det nästan täcker köttet. Täck med lock.
2. Låt grytan stå i ugn i 3 timmar. Rör om någon gång under tillagningen.
3. Ta ut grytan och låt den sjuda utan lock på spisen i 45 minuter.
4. Sila köttet och spar kokvätskan. Plocka bort lagerblad, timjankvistar och kryddnejlikor (om du hittar dem).
5. Ta fram din elvisp. ”Vispa” köttet på lägsta hastighet så att det finfördelas i trådar. Späd allt eftersom med vätskan (antagligen behöver du allt) tills du fått en trådig smet. Smaka av med salt och svartpeppar. Packa på burk och täck med ister, eller frys in i små förpackningar.
6. Ät rilletten bredd på rostat bröd tillsammans med cornichoner.

Idag provianterade vi kött. Tack vare en gigantisk frysbox och Magnus fars gamla och nitiskt skötta Toyota Avensis kan vi faktiskt nuförtiden leka medelklass och åka och storhandla. Alltså åkte vi till Citygross i Ulvsunda, eftersom det är närmare än Hötorgshallen, humanare priser och skummare saker. Jag shoppade loss på massa konstigheter i invandrarhyllorna som vanligt. Inlagda vinblad (jag har en plan som går ut på att slå in abborrar i vinblad och grilla dem, nu gäller bara att få dem att nappa också), en jätteburk cornichoner, dolmapaprikor och en finmalen bulgur som nog är perfekt att göra kibbeh på.

Jag köpte två kilo sidfläsk, ett kilo fläskbog, 2 kilo nötfärs och 2 kilo karré. Samt en massa andra saker. Jag trodde det skulle gå på en tusenlapp minst, men det gick på knappt mer än en femhundring. När vi kom hem kollade jag på kvittot. Vad fan? Runt hälften av varorna var inslagna, och bara de billigaste. Antingen har City Gross en mycket dyrbar bugg i kassan, eller så råkade vi ut för en kassörska som just fått kicken och ville hämnas. Oavsett var det mycket märkligt.

Jag är en väldigt ärlig människa (undantaget alla frågor om min vikt och en gång när jag råkade snatta en handväska på HM eftersom jag bar den på armen, som den handväska det var och tjuvlarmet inte gick i gång och jag köpt en massa annat som krävde min uppmärksamhet och när jag väl kom på mitt brott var jag på AC/DC-konsert och HM hade stängt), men inte ens en väldigt ärlig människa åker 3 mil enkel resa i 25-gradig hetta i en bil utan luftkonditionering för att dividera om ett kvitto. Det hade jag inte ens gjort om det var jag som blivit lurad på en femhundring.

Så City Gross, om ni läser det här vilket ni säkert gör om ni googlar er själva: jag är villig att betala för varorna. Men då får ni komma hit och scanna in dem.

Just nu puttrar grisbogen och hälften av sidfläsket ihop till en rillette. Men jag får dras med en viss bismak av ofrivillig oärlighet som krydda i koket.

…lyssnar Magnus och jag på Muse på högsta volym, snabbgravar röding med dill och citron till kvällens grillsejour, dricker Orangina med vodka och diskar.

Dagens ord är ”klonkskydd”. Det drog jag till med när jag ville ha sådan där wellpappwraps om mina vinflaskor på Systemet. De fattade vad jag menade och gav mig till och med komplimanger för mitt orduppfinneri.

Livet är underbart när det är 24 grader i skuggan, vindstilla och ledigt i morgon. Jag hoppas ni har det lika bra!

Om man inte kommer på något att äta till middag finns två vägar att gå. Antingen ta en jäkla macka eller något annat omiddagigt och be done with it, eller så serverar man lite av varje.

Det såg länge ut att bli den förstnämnda middagen igår, eftersom jag helt saknade fantasi. Magnus mumsade lantchips, drack en folköl och verkade helt nöjd med den middagen. I helvete heller – min blivande man ska inte äta sig mätt på chips!

Halv åtta kickade äntligen kugghjulen igång: meze! Magnus tittade förvånat på mig när jag skuttade in i köket likt en blodhund efter ett färskt spår och började böka runt i skafferiet och slamra med kastruller. En knapp halvtimme senare var maten på bordet med hjälp av alla mina kära konservburkar.

Burkade bönor i hopkokta muttitomater med vitlök, chili och oregano. Hummus på burkade kikärter, burkade risfyllda miniauberginer, ajvar, kalamataoliver, fetaost, strimlad sivrichili och kvällens glada överraskning: ras el hanout-marinerade kokta ägg.

Ras el hanout är en nordafrikansk blandning som kan innehålla nästan vad som helst som med lite fantasi kan kallas krydda. Den burken jag har är av märket Al’fez och är inköpt på Coop. Magnus smakade förvånat på äggen och konstaterade att ”det smakar ju inlagd sill ju, så underbart!”, och där hade han faktiskt en liten poäng. Det var nog den malda koriandern som spökade.

Ras el hanout-marinerade ägg

4 portioner

tid: 10 minuter

Enkelt och underbart gott.

• 4 ägg
• 1 msk ras el hanout
• saften av 1/2 citron
• 2 msk olivolja
• ev lite salt

1. Koka äggen 8-9 minuter beroende på storlek. De ska vara nästan-hårdkokta, det vill säga med en gula som fortfarande är krämig men inte helt rinnig. Låt svalna lite och skala sedan. Skär äggen i klyftor.
2. Blanda ras el hanout, citron och olja. Smaka eventuellt av med lite salt, beroende på hur salt kryddblandningen är. Arrangera äggklyftorna på ett fat och slå dressingen över. Servera ljummet.