Nu har vi cyklat klart. Igår tog vi oss ända till Kivik och campade nära Vitemölla. Köpepotatissallad (ICA-butikens ”hemgjorda” – dessvärre rätt äcklig och alldeles för majonäsig) någon lokal hjortgrillkorv (mycket god faktiskt!) och massor av körsbärstomater blev middagen. Ärligt talat blir man inte så värst kräsen efter att ha cyklat ett par mil i motvind. Fast jag måste säga att jag aldrig mer vill se en ölkorv, det har vi ätit dagligen som mellanmål eftersom det inte tar någon plats, inte behöver kyla och är lätt att få i sig utan någon disk.

Dessutom är öl en underskattad sportdryck. En liten burk folköl efter varje cyklad mil är dels utmärkt motivation, dels svalkande och ger trevliga snabba kolhydrater som man kan behöva när uppförsbackarna tornar upp sig. Fast mer än så är ingen höjdare. Dels blir man vinglig i trafiken, dels har man inte alls någon lust att cykla vidare utan vill bara sitta och ta det lugnt. (Bli inte arga nu – jag vet att det finns något som heter styrfylla och att det är olagligt. Men jag tror de flesta har brutit mot den regeln någon gång i sitt liv.)

Nu ska vi snart checka in på Karlaby Kro för en mysig helg. Vi ska inte cykla alls. Bara lata oss, duscha oförskämt långa duschar och äta god mat som inte tillagas med t-röd. Jag längtar något enormt.

Det blir bara ett kort inlägg idag eftersom vi snart ska iväg mot Kivik. Men att tälta är sjukt kul, även om allt tar dubbelt så lång tid och kräver dubbelt så mycket ansträngning. Bara att laga mat på trangiaköket är en upplevelse. Igår blev det renskavsgryta smaksatt med svampmjöl och ölkorv. Sjukt gott, men å andra sidan smakar allt gott utomhus.

Igår tältade vi på Grönet utanför Brantevik. Fantastiska strandängar som bebos av fyra bruna hästar och ungefär en miljard tvestjärtar. Jag åt säkert några i sömnen. Vackrast hittills är cykelvägen Brantevik-Simrishamn, jag fick andnöd av rent estetiska orsaker. Och ungefär halvvägs finns sandstenshällar där vattnet har brutit igenom som en liten, liten å rätt genom stenen. Där är perfekt att sätta sig, doppa sina svettiga svullna fötter, öppna en fesljummen öl och spana på spiggen.

Jag är så sprängfylld av saker att berätta att jag inte vet var jag ska börja. Kronologiskt kanske?

I måndags var vi, som vanligt, sent ute. Först vid femtiden var vi nere i Simrishamn för att hämta ut våra cyklar. Jag fick en barncykel, vilket jag inte märkte förrän vi hade cyklat iväg. Den bytte vi ut dagen efter, men innan dess hann vi skaffa oss en lång stunds svärande med att höja sadeln med icke anpassade verktyg. Sedan tog vi en tur till Karlaby Kro och varsitt glas vin på den lummiga innergården, eftersom jag ville visa Magnus vilket paradis som väntar efter alla tältstrapatser.

Sedan tältade vi på en brännässlig äng utanför Simrishamn, drack vin och lagade mat på trangiaköket. Burkad torskrom (skjut mig om ni vill) och klyftade kokta ägg med paprikastrimlor, citron och rikligt med brynt dillsmör. Ljuvlig spis.

Igår hade vi ambitiösa planer. Ända ned till Kåseberga skulle vi, via Glimmingehus och Hammenhög. Jo tjena. Det var motvind och uppförsbacke mest hela tiden, och redan vid Glimmingehus hade vi fått stanna och pusta ut mer än vi cyklat. Men efter den godaste öl jag någonsin druckit vid serveringen där (det var en vanlig eko-falcon…), en rundtur i borgen och en av Magnus inhandlad skärbräda med sill på cyklade vi ändå vidare mot Hammenhög. Där hade jag hört om Valnöt och Kaprifol, som verkade trevligt på pappret. Väl där fick vi riktigt dåliga vibbar. Ganska ful lokal, lummig men smutsig uteservering och en meny som mest bestod av postit-lappar över de ursprungliga rätterna. Men eftersom alternativet var Hammenhögs pizzeria så beställde vi ändå. Och döm vår förvåning när det visar sig att Magnus har lyckats beställa in den godaste vego-lasagnen någonsin! Jag tar en grillad ciabatta med feta, pesto, tomat och ruccola, och den är också riktigt god.

Efter Hammenhög bar det iväg mot Borrby. Österlens hjärta kallar byn sig stolt. I sådana fall bör Österlen gå till doktorn och kolla att pulsen ens slår. Sedan gjorde vi en avstickare mot Borrby strand, eftersom vi funderade på att tälta där. Inte en chans. Alldeles knökat av människor, så det var väl där Borrby-borna höll till. Ibland undrar jag om min människoskräck är patologisk eller bara ett alldeles naturligt svar på att människor blir outhärdliga i stora grupper? Jag lutar åt det senare.

Nu började klockan närma sig fyra, vi var dödströtta och möra och vi ville gärna slå upp tältet. Men skulle vi dra söderut, mot Kåseberga och Ale stenar, eller norrut längs kusten. Efter en dag i motvind avgjorde vindriktningen: mot Skillinge.

Häpp, nu tar datortiden slut här på Simrishamns bibliotek. Mer kommer i morgon!

Jag har skrivit väldigt lite om bröllopet inser jag. Men jag är för en gångs skull mållös. Det blev alldeles perfekt, och om perfektion finns inte mycket att säga. Visserligen grät jag mig halvblind under själva vigselakten och vi började fumla med ringarna för tidigt, men ändå. Släkterna passade som två tetrisblock i varandra, maten var ljuvligt god, de få talen var lagom långa och väldigt roliga och inte ett dugg pinsamma, alla var glada och nöjda. Vi fick bra och nyttiga presenter: brandsläckare och första hjälpenkit till bilen (Magnus lillebror är brandman), trangiakök, thermarest liggunderlag, en klippan-pläd, två flaskor umeshu, en flaska champagne, en fritös från mina arbetskamrater och ohyggligt mycket pengar. (säkert har jag nu glömt något, det kan inte hjälpas med ett guldfiskminne som mitt!)

Och jag skulle kunna skriva långa och totalt ointressanta haranger om hur djupt och innerligt jag älskar Magnus, men jag inser att det är urtråkigt att läsa om. Jag nöjer mig med att konstatera att man ibland får just det man vill ha och behöver.

Igår tillbringade Magnus och jag dagen utanför Köpingsvik hos svärföräldrarna. Skönt att äntligen få säga just svärfar och svärmor. Vad jag kallade dem tidigare vet jag knappt. Vi har också uppfunnit ett nytt och vansinnigt roligt spel som Magnus storebror Johan träffsäkert döpte till raggargolf. Tag en fotboll i plast, en stor sopkvast och några öl. Slå den förstnämnda så långt som möjligt med den andra medan ni hinkar den tredje. Succén uteblir inte, jag lovar. Fast jag var klart sämst och rev ett par rejäla hål i gräsmattan.

Idag har varit rätt händelselös. Vi åkte till Byxelkroks marknad bara därför att. Det hör till. När jag var liten minns jag att pengarna aldrig räckte till allt jag ville ha, nu för tiden får jag nästan tvinga mig själv att köpa någonting. Att låta bli är inget alternativ – då har den långa resan i en skållhet bil varit förgäves. Magnus köpte stekt strömming på knäcke och en kokkorv. Min mor beställde tolv flottyrmunkar från munkgubben – det är Tradition med stort T och ingenting man tummar på. Jag köpte en burk svampmjöl på öländsk stolt fjällskivling (idealisk cykelsemesterkrydda, den väger ingenting!) och en härlig picknickkorg som invigs redan i morgon. Vi (Magnus, jag, lillsyrran Claudia med pojkvännen Jens och minsta systern Siri) ska nämligen till Blå Jungfrun i morgon!

Normala människor tycker kanske inte att en resa till blå Jungfrun är det största som hänt sedan Karl X Gustav marscherade över Stora Bälts isar. Men så här ligger det till…

När jag gick i första klass var en teambuildande resa till Blå Jungfrun obligatorisk för alla utom mig. Min far var, i all välmening, våldsamt överbeskyddande. Det var mycket som var förbjudet för mig och ”alla andra får ju” var ett lika vanligt som fruktlöst omkväde bland barnen Richert på den tiden. Och att alla andra fick åka till Blå Jungfrun en vindstilla augustidag betydde inte att jag fick det. Paradoxalt nog åkte vi i stället till Ölands djurpark och den gamla gistna berg-och-dalbanan (som stod på Grönan när min mor var liten stockholmskicka).

Till dags dato har varken jag eller mina syskon någonsin satt sina fötter på Blå Jungfrun. Med åren har den blå (egentligen röd granit har jag just lärt mig!) ön antagit närmast mytiska proportioner. Nu är det äntligen dags, och jag inser att jag bara kan bli besviken. Eller? Vi bullar i alla fall upp med picknickmat: ölkorv, farbror Bengts gravlax, kalamataoliver, kalmarkorv, majskolvar, skitdyr brieost och lite annat smått och gott.

Ja, det blev verkligen en underbar dag… Tack Lisa Källén, världens bästa vigselförrättare, som inte tappade tråden när jag överväldigades av lycka till den milda grad att jag snyftade mig igenom ceremonin. Tack pappa och mamma som öppnade sitt hem för den nya släkten. Tack alla mina syskon som städat, skött logistiken och inte jävlats fullt så mycket med mig. Tack svärmor och svärfar som köpte vin och öl och avec och bakat bröd. Tack till farbror Bengt för den underbara laxen, tack till farbror Christer och faster Gunilla som plockade murgröna till dekoration. Tack till Magnus farmor Rut och fastrarna Ulla och Cecilia som charmade min far till den milda grad att han inte talar om annat. Tack alla ni andra som jag har att tacka för världens finaste dag.

Tack Magnus för att du vill dela ditt liv med mig.

"Kärlek. Antingen du är man eller kvinna
måste det vara en våg du vill glida in på.
Ge din kropp till den,
ge ditt skratt till den,
ge, när den sträva sanden tar dig,
dina tårar till marken. Att älska någon är lite
som en bön och kan inte planeras, du bara faller
in i dess famn eftersom din tilltro kullkastar din misstro."

Fritt efter Anne Sexton i översättning av mig.

Nu är allt gjort inför bröllopet. Så gott som. Så jag kan äntligen sätta mig ned, pusta ut… och känna fjärilarna leka stridspiloter i magen. Att gifta sig är stort, att gifta sig med sitt livs kärlek är om möjligt ännu större. Jag vet inte ens om jag kommer få ur mig ett enda ord när stunden är inne.

Eftersom jag knappt kan andas bara jag tänker på vigseln – för att inte tala om att skriva om det! – så får ni nu en redovisning över maten. Det är ju faktiskt den jag slitit med i flera dagar nu.

Gravad lax – Givetvis. Magnus gillar det inte som ni vet, men det finns gott om annat att äta. Själva laxen är vår bröllopspresent från min farbror Bengt. Han ägnade åtskilliga dagar och allt för stor del av sin magra pension åt att hitta Den Perfekta Laxen. Och han fann den givetvis, eftersom han arbetat 20 år med just lax. 4,6 kilo vägde den. Pinfärsk, fet, len som sammet. Min mor har gravat den till perfektion. Skivorna smälter i munnen. Gravlaxsåsen till har min mor också gjort.

Inkokt lax. Också den gjord av min mor. Dillmajonäs till. Magnus favorit.

Matjessill så klart, det är ju sommar. Här håller vi det enkelt eftersom vi inte ser något skäl att krångla i onödan. Sillen garneras med hackad dill, gräslök, ägg och rädisor. Gräddfil till.

Gubbröra på små hembakta, dillkryddade surdegsknäcken. För att det är så enkelt och för att det är så gott.

Krustader med stuvade kantareller. Det här ville min mor absolut göra. Jag ville göra syltade kantareller. Det urartade till ett praktgräl som löstes genom att jag plockade kantareller så det räckte till bådadera.

Surdegstoast (även det hembakat) med kycklingleverpastej, friterad rödlök och cornichoner. En variant på en julgrej jag gjorde en gång. Men den här gången är pastejen smaksatt med äpple, en aning ansjovis och timjan. Min far knorrade och ville helst äta upp all lever som den var. Men han fick erkänna att det blev riktigt gott på mitt sätt också.

Svartvinbärsmarinerad rostbiff. Jag stekte rostbiffen varsamt i 100 graders ugnsvärme. Sedan skivades den och lades i marinad på svartvinbärssaft, ljus soya, rosmarin och äppelcidervinäger. Det här är nog godast hittills.

Hemrullade köttbullar. Jag hade 2,5 kilo färs. Ett kilo blev till köttfärslimpa när vi gav upp. Det räcker nog ändå. Prinskorv från Rosas korv till, annars blir det fel. Fast ingen äter någonsin prinskorven. Men den ska vara där!

Hemgjorda pickles. Två stora och oerhört vackra burkar med morot, blomkål, röd paprika, västeråsgurka, färsk lök, dillkronor, vitlök, kryddpeppar, lagerblad och en gnutta chili. De är vackrast på bordet.

Syltade kantareller. Enkel 1-2-3-lag smaksatt med rosépeppar. Egentligen skulle jag testat krondill, men den tog slut i den allmäna förvirringen.

Mormors ryska potatissallad. Min mors mormor Claudias alltså. Mamma gör den, det är bara hon som får det rätt.

Hemodlad, rödskalig färskpotatis från mitt fars land. Den är gudomlig.

Hemodlad sallad.

Magnus mors underbara skållade bröd. Det var snudd på ett krav från vår sida, för godare bröd har jag sällan ätit.

Det knådfria brödet. Jag kan helt enkelt inte låta  bli.

Västerbottensost. Så klart.

Till kaffet min mors fantastiska bärtårtor: mördegsbotten och med mandelmassefyllning. Egna hallon skogens blåbär och mors flädersaft i gelé ovanpå.

Pannacotta med hallonsås. Min mor kan, lika lite som jag, sluta i tid. Vi kommer laga mat hela natten om våra respektive inte sliter oss från spisen.

Har jag glömt något? Säkert. Bilder kommer i morgon.

Uppdatering: Just det, en jättejansson på 3 kilo till vickning. Om någon orkar, vill säga.

I morgon åker vi till Öland. I går drack vi folköl.

Och paradoxalt nog blev jag tokbakis av sju folköl, jag som kan dricka whisky en hel natt och ändå frukoststöka i ottan. Men idag var kopparslagarna av sorten stanna-i-sängen-eller-dö. Lägg på det en mensvärk från helvetet och medföljade illamående så förstår ni ungefär hur synd det var om mig (killar: mensvärk känns som att bli slagen gång på gång på pungen, fast inombords). Så jag låg och ojade mig och försökte läsa om andra delen av Stieg Larsson-triologin och när jag nådde slutet där Salander blir skjuten i huvudet blev min huvudvärk alldeles övermäktig.

Det är alltså först nu, efter treo och en hämtpizza (hawaii med bearnaisesås – när det gäller bakfyllepizzor saknar jag all prestige – fett, salt och socker är det enda jag kräver!) och en återställande light-cola som jag överhuvudtaget orkar ta itu med saker och ting.

Alltså står jag nu och bakar surdegsknäcke med dill och surdegsformbröd till bröllopet medan Magnus ligger och sover förnöjt. Degarna som stått på jäsning ett bra tag stinker gammal alkohol, vilket inte hjälper mig i det här läget. Kanske borde jag tugga i mig en rejäl bit rågsurdeg som en återställare?

Ett av de största kulinariska mysterierna är varför allting blir så mycket godare om man slår in det i något annat. Pierogi är bara köttfärs i pastadeg, wraps är bara sallad, kött och sås i bröd och sommarrullar är bara sallad i rispapper. Någonting drastiskt händer med matupplevelsen när man får små prydliga paket som man kan hålla i handen.

Sommarrullar eller gỏi cuốn är alltså vietnamesiska rispappersrullar med sallad i. Jag tycker sallad är skittrist. Jag skulle hellre äta findus färdigmat än vecka än att leva på kaninmat (okej, nu överdrev jag, men poängen går fram va?). Men ta ye old salade och stoppa den i rispapper och wham bam, thank you mam smakar det suveränt!

Det kan förstås ha med såsen att göra. Goda salladers hemlighet är nästan alltid en god sås. Men jag tror ändå rispapprena spelar roll. För det blir perfekta munsbitar och smakerna blir liksom komprimerade på en mindre yta. Ett bett ger ett tvärsnitt av alla ingredienser, och allting gifter sig till en krunchig, härlig perfektion.

I princip kan man stoppa vad som helst i sommarrullar, men några förslag (en del hyfsat autentiska, andra helt improviserade) utom dem som nämns i receptet är följande:

• Kött: bråkad (det vill säga sliten till småbitar) stekt karré, tunna strimlor rostbiff, knaperstekta små fläsktärningar
• fisk och skaldjur: snabbstekta bläckfiskringar, hummerkött, krabbkött
• grönsaker: rättika i tunna stavar, kinesisk gräslök, kanelbasilika, mango, riven grön papaya, sockerärter, mungböngroddar, paprika

Fler förslag någon?

Det här är standardingredienser till sommarrullar (minus solrosskotten, men mungböngroddar var slut på konsum):

Medurs: glasnudlar, räkor, tunna strimlor chili, strimlad salladslök, hemodlad basilika (egentligen ska det vara thaibasilika, men det fick vi inte tag på igår), solrosskott, strimlad gurka, hemodlad sallad, morot och mynta.

Strimla allt och lägg i grupper nära din arbetsyta, för när du väl kör igång gäller det att jobba snabbt.

Värm vatten i en kastrull nog stor att rymma ett rispapper. Det ska inte koka, utan sjuttio grader ungefär tycks optimalt. Tro mig, man märker snabbt hur varmt vattnet ska vara: för varmt och rispappret klibbar ihop i sig själv, för kallt och det fäster inte när det rullas ihop. Stoppa ned ett rispapper. När det börjar bete sig som en manet (återigen, du kommer förstå vad jag menar: det liksom imploderar väldigt vackert) fiskar du upp det. Lägg fyra räkor i mitten av pappret. På med lite nudlar. Fördela resten av ingrediensera ovanpå: en eller två stavar morot och gurka, ett basilikablad, några kvistar koriander, några mintblad, en strimla chili, lite salladslök, solrosskott och sallad. Rulla ihop. Skit i om några blir fula – det blir alltid några missfoster i varje sats, men övning ger färdighet.

Lägg på en tallrik. Men trava dem inte ovanpå varandra, då har du snart en enda stor sommarrullsklump!

Viktigast av allt är dock såsen. Våga inte försöka äta sommarrullar utan att göra den här såsen till, för då smakar det bara sallad i rispapper, och det är det väl ingen som vill äta?

Vietnamesisk jordnötssås

receptmakare: Margit Richert

4 portioner

10 minuter

Den här kalla jordnötssåsen är god till så mycket mer än sommarrullar: den är perfekt ringlad över en nudelsallad, underbar att dippa kycklingvingar i och den funkar utmärkt som smaksättare till grönsakswoker. Är man smart gör man en stor sats och fryser in resten i portionsförpackningar. Den håller ett par månader innan jordnötterna härsknar.

Använd gärna Kung Markattas jordnötssmör som inte innehåller annat än jordnötter och salt. Är du riktigt ambitiös maler du dina egna jordnötter, men någon måtta får det väl vara en lördagskväll?

• 1 dl jordnötssmör
• 1/2 dl hoisinsås
• 1 msk fisksås
• saft av en lime
• 1 finhackad vitlöksklyfta
• 2 tsk srirachasås
• ev 1 tsk socker
• 2 msk vatten

1. Är du riktigt lat häller du allt i en skål, skjutsar in det i mikron och värmer försiktigt tills jordnötssmöret mjuknat. Vi foliehattar som inte har mikro av en eller annan anledning (i vårt fall för litet kök) rör samman för hand. Smaka eventuellt av med lite socker, det beror på hur söt hoisinsås du har och hur sur limen var. Strö gärna över lite chili och koriander över såsen.