Häpp, nu bär det av till stan. Magnus och jag ska gå på Klungans hysteriskt roliga Det är vi som är hemgiften på Södra Teatern, äta på la Neta och ta det lugnt. Så vi hörs i morgon någongång, vi sover på vandrarhem i natt så vi slipper passa sista bussen hem (som vi alltid missar ändå).
Det finns inte ord nog att beskriva en tillvaro där man kan säga till sin man att ”jag går bara och plockar lite lingon till middagen, kommer om en kvart!” och efter kvarten och typ fem minuter till kommer lassad med lingon, soppar, några skäggriskor och rejält med kantareller.
Igår bad jag Magnus att köpa en bit pepparrot. Vet du hur den ser ut, frågade jag försynt. Eftersom jag av naturen är en mästrande besserwisser gjorde jag allt för att lägga band på min drift att utförligt beskriva pepparroten.
Det borde jag nog inte ha gjort. Magnus kom mäkta stolt hem med en fin bit rot*: ”Jag tog den finaste”.
Det var bara det att det som låg i hans hand var en rejäl bit ingefära. Eftersom Magnus fullkomligt avskyr pepparrot misstänkte jag först regelrätt sabotage, men det visade sig att det legat ingefära under pepparrotsskylten på Konsum Träkvista. Skäms konsum! Hur ska ni få människor att våga köpa lite mer udda grönsaker om ni inte ens kan skylta rätt?
Och hur ska jag skaffa mig en man som lär sig skilja på grönsakerna? Jag inser att det är mitt eget fel, att jag inte involverar honom tillräckligt. Men när jag för tionde gången skickar ut honom för att klippa citrontimjan ”den till vänster på stenmuren” och han kommer in med antingen ogräs eller oregano (”den till höger med de lila blommorna”) blir jag rätt matt. Då är det faktiskt lättare att göra det själv. Magnus vill lägga till att jag kan vara jälvigt otydlig. Gå och plocka däråt typ. Och det stämmer.
Men klart jag tänker fortbilda karl’n. Ska han leva ett liv med mig (och det ska han!) tycker jag att det är lika viktigt att han kan skilja på oregano och timjan (eller för den delen pepparrot och ingefära) som han tycker att det är viktigt att jag kan skilja på Clutch och Queens of the Stone Age.
(*Jag vet att ingefärans knölar tillhör luftrötter rhizomer och inte rötter, men det skiter jag i just nu. Det förstör nämligen helt dramaturgin i min berättelse.)
Hjärnans märkliga processer har alltid fascinerat mig oerhört. Vad är det egentligen som händer i huvudet när man plötsligt får en idé? Den klassiska serierepresentationen med en lysande glödlampa känns väldigt träffande, det är verkligen som en strömkrets plötsligt sluts när summan av ens erfarenheter, fantasier och hjärnspöken går samman och formar en alldeles ny tanke. Rätt var det är så bara finns den där det alldeles nyss var tomt: en alldeles självklar tanke som man lik förbannat aldrig haft förr.
Nu låter det ju som om jag kommit på att botemedlet för cancer också minskar världens koldioxidutsläpp och är gratis att tillverka. Sån tur har jag tyvärr inte. Men ändå. För mig var gårdagens idé likväl en Stor Tanke.
Jag tänkte väl inte på något speciellt innan. Vi skulle äta sik till middag och helt plötsligt slår det mig att om jag sätter en vanlig vitbrödsdeg så… Finns det egentligen något som hindrar mig från att dela den i tre delar och smaksätta dem olika? Nä! Det väl är klart det inte gör! Men varför har jag aldrig gjort det förr då? På det viset slipper jag ju ha en hel sats äckligt bröd om något går fel, och jag kan ju experimentera med fler kryddningar med mindre arbetsinsats.
Middagen var glömd och jag bestämde mig för att baka ett bröd med dill och salladslök, ett med gremolata och ett med chili, tomatpuré och Sivans superlagrade prästost eftersom en bit på den osten gått av.
Och blev det gott eller? Alla tre bröden blev jättebra, även om det blev för lite persilja i gremolatabrödet. Framför allt är det rätt hög imponeringsfaktor men minimal arbetsinsats- det gillar väl alla?
Gremolatabrödet serverades med Sivans herrgårdsost och en rejäl klick av Magnus inkokta lök, chilibrödet med tunna skivor lufttorkad chorizo och ett tomat- och olivhack smaksatt med sherryvinäger och olivolja. Och dillbrödet då? På det hamnade den rökta vänern-siken med en klick pepparrotspetsad majonäs. En riktigt god middag.
3 sorters brödreceptmakare: Margit Richert
3 bröd
3-4 timmar
Har du några bättre smaksättningsidéer? Ja men se då till att förverkliga dem…
Det finns få saker jag ogillar mer än att behöva slänga mat. Till och med minsta purjolöksrens eller morotsskal svider i mig när det hamnar i soporna. Varför slänga något man kan äta?
Lösningen heter ju så klart buljong. Men då infinner sig raskt nästa problem: det är ju sällan man samlar på sig tillräckligt med grönsaksrens eller köttputs för att det ska vara värt att koka något av det. Men så läste jag någon matblogg som jag inte hittar tillbaka till hur mycket jag än googlar, men det revolutionerande var i alla fall att man tar sitt rens och fryser in det allt eftersom. Så allt sedan dess har jag haft en stor påse i frysen där allt, och jag menar verkligen allt, åker in i väntan på buljongkok.
Den här satsen bestod av några lammben, massor av purjolöksrens, lökskal och de där lökpluttarna med rottrådar som alltid blir kvar, två gamla aprikoser som höll på att bli dåliga, morotskal, några tomatfnuttar, persjiljestjälkar, en baconsvål, botten av en stjälkselleri, några sockerärter, högrevsputs, träiga sparrisändar och typ femtio andra ingredienser.
När man fått en tillräckligt stor sats för ett buljongkok slänger man bara allt i en kastrull, häller på vatten så det täcker, tillsätter kryddor (timjan, mejram, körvel, lagerblad, pepparkorn och lite libbsticka hade jag hemma) och sjuder allt en halvtimme eller lite mer.
Sila, smaka av med lite salt och frys in på petflaskor. Helt utan E-nummer och den godaste buljong du någonsin haft. Dessutom är den alldeles gratis, eftersom den kokas på sådant som annars hade hamnat i soporna.
Magnus rockar just nu loss till Rockklassiker och hackar 3 kilo lök.
Jag förstår om ni har svårt att tro mig, men det är faktiskt inget som jag har tvingat honom till. Tvärt om. Det är Magnus alldeles egna lilla projekt som sjösätts nu.
En av Magnus favoritkokböcker är Siv och Key L Nilsons Tour de france som han en gång fick låna av kollegan Agneta. När vi sedan hittade ett eget exemplar på antikvariat var det därför givet att vi köpte på oss det.
Hur som helst, i boken finns ett recept på inkokt lök. Det lät väl okej tyckte jag, men inte tillräckligt bra för att jag skulle ställa mig och faktiskt laga till det. Men Magnus blev fullkomligt fixerad vid det där receptet. Han har talat om att göra det så länge och mycket att jag hållit det för fullkomligt uteslutet att det någonsin skulle bli av.
Men igår kom Magnus hem med tre kilo lök, en flaska vitt (Ecologica, om någon undrar) och den där beslutsamma blicken man mest ser hos härförare på 1700-talstavlor. Nyss frågade jag om jag skulle hjälpa till med något och fick ett vänligt men mycket bestämt nej. Jag frågade även om han kanske ville gästblogga om löken och fick det sammanbitna svaret: ”Jag. Hatar. Bloggar. Jag vill inte. Någonsin.”
receptmakare Siv Och Key L Nilson
4 1/2 timme
En stor sats som håller ett par veckor i kylen. Längre i frys.
Igår var det murrigt värre här på Munsö. Regnet vräkte ned och såväl tjockkoftan som lammskinnstofflorna åkte på i ett försök att skapa lite mysighet.
”Vi måste äta gryta idag” smsade jag till Magnus och fick glada tillrop tillbaka. Eftersom jag ville pröva någonting nytt sökte jag på stew på wikipedia och kollade igenom alla olika sorter. Tills jag fastnade för Alsace-grytan baeckeoffe. Visserligen är det helt omöjligt att uttala (”Bofftjoff”, eller vad står det egentligen? frågade vi oss), men det lät så underbart gott. Lamm! Ko! Gris! Riesling!
Eftersom jag är en lat människa som vill ha omedelbar tillfredställelse sket jag i marinera köttet över natten och det behövdes uppenbarligen inte. Det blev en underbart mustig gryta med mycket smak. Mosiga rotfrukter, underbart mört kött, smakrikt spad. Ge mig mer!
receptmakare: Margit Richert
en jättesats
30 minuters arbete plus 4 timmar i ugn
Leta upp din allra största gryta till det här, för det blir jättemycket mat. Ljuvlig mat!
Jag har just tillbringat tjugo minuter med att leta i kylen efter ett paket bacon. Som inte finns. Jag har förbannat alla gudar jag känner till på alla språk jag kan, anklagat Magnus för att tröstäta bacon i smyg, undrat om jag steker bacon i sömnen och till och med kollat i frysen trots att jag VET att jag inte fryst den.
Baconhelvetet var helt enkelt puts väck och både Magnus och jag var brydda. Jag var dessutom rasande.
Tills alldeles nyss, när jag kollade igenom bloggen på jakt efter misstänkta rätter baconen slunkit ned i.
Ja visst ja. Bondbönssoppan. Jag som hade tänkt baconlinda lite konserverade musslor som ett litet snacks eftersom vi väntar på mat som beräknas bli klar runt niotiden i kväll. Och det värsta av allt är att jag öppnat musselburken innan jag letade rätt på baconet. Nu har jag – hör och häpna – frusit in konserverade musslor eftersom jag inte vet vad jag annars skulle göra med dem. Jag har förbrukat hela dagens fantasikvot på att lista ut bacongömställen.
(Och säg inte musseltoast – jag har inget bröd.)
Mycket har jag förlikat mig med här i livet… Att jag antagligen aldrig kommer att ta mod till mig och flytta till samoa-öarna, att jag inte kommer att vinna 25000 kronor i månaden i 25 år eftersom jag aldrig köper trisslotter, att man måste stå ut med att höra Rikard Wolff i radio då och då, att det finns spindlar stora som tefat och att rådjuren äter upp min mangold varje natt.
Allt det där kan jag leva med, även om det retar mig då och då.
Men att man måste diska och skrubba av spisen och torka arbetsytorna och putsa kaklet varenda jävla dag, bara för att upptäcka att det ser exakt lika hemskt ut bara några timmar senare, det står jag banne mig inte ut med! Är det verkligen meningen att det ska vara så?
Det finns en del saker jag skäms riktigt rejält över här i livet. En sådan sak är att jag kläckte ur mig ”Åh, jag vill också ha ett lyte” till en trubadur som var döv på ena örat. Jag får fortfarande riktiga skamsköljningar av det.
Men av allt dumt jag gjort så skäms jag mest över följande episod, som inträffade när jag stekte hamburgare på Max i Jönköping.
Vi har precis börjat med chili cheese, friterade ostbollar med jalapeño gjorda av gigantbolaget McCains. Vi har en stor skylt vid beställningen där det står: ”prova våra friterade jalapeño-snacks Chili Cheese!” eller något liknande.
Fram till beställningen – där jag och två tjejer till står – kommer en drygt tjugoårig kille. Han är rödlätt, söt och ganska blyg, det märkts på sättet han för sig. Han beställer ett maxmål. Eftersom vi just haft en kampanj om merförsäljning, det vill säga att vi ska pracka på folk saker de inte vill ha, fladdrar jag lite med ögonfransarna och frågar ”vill du ha någonting mer?”.
Killens ögon går som pingpongbollar över alla grälla skyltar och fastnar på chili cheese-skylten. Joo, säger han tveksamt. ”Jag kan ta några sådana där jappalenos”.
Och det är här jag gör det oförlåtliga. Jag försöker verkligen behärska mig, bita mig i läppen, ta mig i kragen, men tårarna börjar spruta av återhållna känslor. Och är det något jag är usel på så är det att hålla masken: jag börjar gapskratta. Själva hemskheten i det jag håller på med gör att skrattet tar sig närmast hysteriska proportioner, och vid det här laget kan inte mina arbetskamrater hålla sig längre. Hela personalen skrattar åt den stackars killen som blir rödare och rödare. Jag försöker förtvivlat be om ursäkt mellan skrattattackerna, men varje försök att prata renderar ytterligare skratt. Killen vänder förståeligt nog på klacken och går.
Även om chansen är minimal att killen läser den här bloggen så vill jag ändå passa på att be om ursäkt. Förlåt!
Kanske är det därför jag så sällan köper jalapeño. Jag kan helt enkelt inte tänka på den lilla trevliga chilin som något annat än jappaleno, och varje gång jag gör det kommer skammen. Stackars jävla kille, han kanske blev märkt för livet?
Men idag hade jag faktiskt jappa… f’låt, jalapeño hemma. Dessutom en alldeles klotrund avocado som jag hittat på Coop Forum i Fittja. Så det blev bönburgare med guacamole. Hyfsat mexikanskt, i alla fall jämfört med fredagstacos.
Till burgarna bakade jag hamburgerbröd på min fenomenala majsbrödsdeg och strösslade lite santa maria chili-limekrydda som ugglat i skafferiet gud vet hur länge. Det blev faktiskt väldigt gott. Och snyggt! Att bilden trots det blev så ful var för att brödet inte blev klart förrän halv nio och då var det mörkt och inget vidare fotoljus.
receptmakare: Margit Richert
4 portioner
30 minuter
De här burgarna är både väldigt goda och väldigt nyttiga. Fast att de är nyttiga märks inte alls, tack och lov.
Ett allmänt tips om rå lök: är det en lite fränare lök du fått tag i, lägg skivorna i kallt vatten en timme (byt till nytt vatten då och då) så försvinner lite av de skarpa ämnena och du slipper rapar som verkar komma direkt från helvetets svavelhålor.
RSS 2.0