Salsiccia från Pallas delikatesser. Nästan omåttligt gott.

Igår var det skördefest i Hötorgshallen vilket betydde en massa smakprov och vin. Väldigt trevligt, även om övergödd var ordet som osökt dök upp efter ett varv nere i matkatakomberna. Och då försökte jag ändå låta bli att provsmaka allt. Epic fail.

Några bilder ska ni få, även om Magnus totalstrejkade som fotograf. ”Jag ska äta”, konstaterade han bestämt och högg in på parmaskinkan. Nåväl, jag lyckades hålla kameran tillräckligt stadigt för att få ihop åtminstone lite ögongodis trots att ljuset var ”mysigt” snarare än kameravänligt!

Kenneth på Bondens Matbod är notoriskt kameraskygg. Till min stora sorg fastnar han inte heller här ordentligt på bild. Men det gör i alla fall stans godaste hallonsaft från Bodarpsgården.

Lisa må vara inte-så -hemligt förälskad i Pär-Anders på Hav. Men min favorit är utan tvekan Micke som lyssnade omåttligt tåligt på mitt ostronklagomål. I fredags köpte jag nämligen fyra ostron av hans kollega. Vid hemkomst var ett dött och två torra. Det överlevande var dock grymt gott. Jag ska få nya ostron vid tillfälle.

På Hav bjöd man på små söta babymatsbägare med krabbkött i hovmästarsås och en smörstekt krutong till. Hade jag inte redan varit så mätt hade jag gladeligen satt i mig tio stycken.

Och på tal om ostron…

Jag vet att det är fult att objektifiera människor. Men det kan väl inte gälla när man är så här söt som ostronmannen på Melanders Fisk? Dessutom var han så skicklig på att öppna ostron att jag bara stod och gapade en lång stund. (Ja, det var faktiskt på grund av hans skills och hade inget att göra med hans utseende!)

Ostronet var av en sort som jag inte kommer ihåg vad den heter, men det hindrade mig inte från att utropa det till det godaste jag ätit på mycket länge. Det kan delvis berott på att min gom vid det här laget var något övermätt på alla underbara, men tungfördummande charkuterier och krävde friska havssmaker.

Jag vet att det här fotografiet är helt uselt. Men kolla alla märkliga sydamerikanska läsksorter på Mi Esquina! Som den tillsatshycklare jag är kan jag inte tänka mig något roligare än att provdricka mig igenom dem…

Förutom ostronen var Österqvists gravade oxfilé kvällens godaste. Jag åt tre stycken, sedan skämdes jag lite och lommade vidare. Fast jag gick tillbaka en sista gång i hopp om att jag bytt utseende efter ett varv runt Hötorgshallen. Ingen tittade i alla fall snett på mig när jag tog en portion till.

Österqvists potatissallad var för övrigt en ny och alldeles underbar bekantskap. Rejäl syra balanserades fint av den fettkrämiga konsistensen. Frankfurtern till var dock ingen större hit.

Och slutligen. Ska ni snacka ost med någon är det med Theo Drakos på Osthörnan. Han är ostautodidakt och nästan skrämmande kunnig. Den pecorino sardo han bjöd på igår kväll var pretty darn fantastisk och det var inte långt ifrån att jag regresserade till mitt första pecorinobeteende och åt upp hela fatet.

Kort sagt var det en väldigt trevlig kväll. En massa goda saker fastnade dessvärre inte på bild: kycklingvingarna på Hellqvists, chorizon med chimichurri på Latinamerikanska och kantarellsoppan på Saluplats 30 var alla värda att nämnas. Samt någon slags kryddig sylta på Mi Esquina som blyghet och språkförbistring hindrade mig från att ta reda på mer om… Det får bli nästa gång jag är där!

Visst är frukosten ett lite konstigt mål? De flesta vill ha samma sak dag ut och dag in, till skillnad från dagens övriga mål. De flesta vill ha milda smaker, snälla konsistenser och ingenting som sticker ut. Billingeost och fil. Gröt och te. Kanske är det på grund av att frukosten i sig är en sådan vanemässig måltid som många utvecklar närmast kvasireligiösa ritualer kring tillagandet? Ägget ska kokas exakt sju minuter eller knäckemackan kräver två noggrant hyvlade skivor ost och en skiva röd paprika, varken mer eller mindre. Det är vid frukostbordet som förälskelsens blinda lycka först krockar med vardagens futtiga retligheter i form av ostkälkbackar och dåligt klämda kaviartuber.

Vi är dessutom en hel del förtappade frukostsjälar som är vrålhungriga och matäcklade samtidigt. Som inte vet om vi ens vill ha någon jäkla frukost eller föredrar att gå blodsockertrumpna till jobbet. Som tycker att gröt är för varmt och fil är för kallt och knäcke för hårt och limpa för svampigt. Som kan vanka av och an mellan kyl och skafferi utan att hitta någonting ätbart.

Jag är en sådan människa. Måste jag gå upp tidigt är jag sur och tvär och kvider ett plågat ”jag veeet inte” följt av ett ”nääää…” när Magnus frågar om jag vill ha något ätbart. På sin höjd kan lite kaffe gå ned.

Men ge mig lite tid. Låt mig läsa lite tidningar på nätet, kolla mejlen, ta en snus. Låt mig sjunga i duschen ett tag. Sedan är det frukostdags även för mig.

Och även jag har mina vanor och ritualer vid frukost. Fil går bort. Dels är det för surt och alldeles för kallt i magen, dels är jag hypokondriskt laktosintolerant på morgonen (jo, det är sant! Jag får jätteont i magen av mjölkprodukter på fastande mage, men inte annars!). Gröt blir jag sugen på en gång om året. Och då ångrar jag mig ofelbart efteråt. Det lägger sig som en het klump i magen. Dessutom blir man vrålhungrig efter bara några timmar.

Nä, bästa frukosten är som följer: en mjuk smörgås med leverpastej och saltgurka. Absolut inte smörgåsgurka, utan hel saltgurka skuren i ganska tjocka skivor. Det måste vara tillräckligt med saltgurka på för att det ska hamna gurka i varje tugga. Dessutom en knäckesmörgås med ägg och kaviar. Ägget måste vara extra-stora frukostägg från Adelsö Ägg och helst innehålla en dubbelgula. Det ska kokas exakt i tio minuter (jag häller försiktigt på kokande vatten direkt ur vattenkokaren och det spricker aldrig! Hemligheten är att inte hälla på äggen, utan vid sidan!). Sedan ska det svalna fyra minuter i iskallt vatten. Då är gulan krämig men tillräckligt fast för att det ska gå bra att skiva i äggskivaren utan att skivorna kleggar samman.

Kaviaren ska helst vara Ejderns Drott-kaviar (den rökta). Annars vanlig Kalles. Knäckebrödet ska vara leksands brungräddade och brutet så att biten är tillräckligt stor för att äggskivorna inte behöver staplas på varandra, men inte så stort att det blir glipor emellan. Det ska vara riktigt smör på, men inte särskilt mycket och det ska bres på snålsidan av knäcket.

Och så kaffe till. Kaffemakandet tänker jag inte ens gå in på eftersom det är en komplicerad historia.

Vad äter ni till frukost? Berätta gärna!

Jag tokshoppade på Hötorgshallen i fredags och ett par chorizo från Latinamerikanska livs fick följa med hästbiffen hem eftersom jag behövde komma upp i 50 kronor för att slippa gå de fem metrarna till bankomaten och i stället betala med kort. Vilken tur…

Det visade sig vara otroligt köttiga, paprikaröda och lagom starka korvar med en liten, behaglig syra. Korven föll liksom samman i stora rödoljiga köttsjok när man skar i den. Vi åt under andakt och funderade som så många gånger förr på skillnaden mellan korv och korv.

Dessutom hittade jag en pebre i kylen som jag fått av den rara damen på Mi Esquina på Hötorgshallen som en vänlig muta. Det var för tre veckor sedan. Perverst nog var den lika god fortfarande och passade utmärkt till korven. Magnus muttrade lite om koriandersmaken, men erkände att det faktiskt inte störde så där oerhört mycket ändå.

Dessutom stekte jag potatis med någon vagt latinamerikansk influens. Det blev riktigt, riktigt gott och inte så starkt som jag trodde. Vilket kanske var väl eftersom både pebren och chorizon hettade rejält i munnen.

Papas con chile

Receptmakare: MArgit Richert

Portioner: 4

Tid: 60 minuter

Mättande och värmande mat med inspiration från latinamerika. Får man egentligen någonsin nog av stekt potatis?

• 700 g potatis
• 1 chipotlechili
• 3 vitlöksklyftor
• 1 liten gul lök
• 1 chili (vanlig röd spansk peppar funkar bra här!)
• 3 msk olivolja
• 1/2 tsk salt
• till servering:
• hackad koriander
• limeklyftor

1. Skrubba potatisen och skär den i bitar. Koka potatisbitarna knappt mjuka och låt dem ånga av och svalna i ett durkslag.
2. Blötlägg chipotlen i hett vatten en kvart.
3. Hacka chipotle, vitlök, chili och lök fint.
4. Stek potatisen fem minuter på hög värme i olivoljan så den får fin färg. Sänk sedan värmen något och tillsätt chili- och lökhacket. Stek ytterligare fem minuter eller tills hacket fått fin färg. Salta och rör om ordentligt. Strö över hackad koriander. Servera med limeklyftor att pressa över.

Den dagen jag får barn ligger Ekerös föräldrar risigt till. Ungen kommer nämligen bli en odräglig liten sanningssägare som, hembjuden på fredagsmyset med tacos den där första sova-över-kvällen, kommer att börja snyfta ”Men det här är ju inte tacos ju…” över tallriken.

Kanske kommer barnet att betraktas som socialt inkompetent. Kanske kommer vi att bli totalt isolerade. Men den dagen, den sorgen.

Det här är hur som helst de godaste tacos jag någonsin gjort. Den hästen sprang inte i onödan, som Magnus lakoniskt konstaterade.

Hästtacos

Receptmakare: MArgit Richert

Portioner: 4

Tid: 1 dygn

Falsk blygsamhet, sätt dig och ruttna i ett hörn! Det här är fantastiskt gott!

Det går så klart att använda kossa i stället för pålle, men alla som tror att häst är äckligt bör smygslakta grannens shetlandsponny om ni har långt till hötorgshallen. Eller fråga i ICA-charken, de kan antagligen ta hem det.

• 400 g hästbiff
• 1 chipotlechili
• 1 torkad anchochili
• 2 vitlöksklyftor
• 2 tsk anchochilipulver
• 2 tsk malen koriander
• 1 tsk spiskummin
• 1/2 tsk salt
• 2 msk tomatpuré
• 1 msk farinsocker
• 3 msk olivolja
• till servering:
• 8 majstortillas
• hackad tomat
• hackad lök
• hackad koriander
• guacamole
• limeklyftor

1. Skär hästbiffen i kuber, 2 x 2 cm är lagom.
2. Blötlägg chipotlen i lite hett vatten en kvart. Hacka sedan den och vitlöken fint. Spara blötläggningsvattnet.
3. Blanda samtliga ingredienser i en plastpåse och låt marinera ett dygn eller i alla fall ett par timmar.
4. Skaka av överflödig marinad från köttet och trä bitarna på blötlagda träspett. Grilla några minuter på varje sida beroende på hur genomstekt du vill ha köttet. (Vill du i stället steka köttet struntar du i spetten, de är bara där för att hålla ordning på köttbitarna under grillningen!)
5. Gör tacos: peta av ett par köttbitar från ett spett och lägg dem på tortillan. Pressa över lite lime. Strö lite lök, tomat och koriander över. En liten klick guacamole. Rulla samman och ät.

Idag jobbar jag på Bondens Matbod. Det ska bli spännande, men också lite skrämmande med tanke på att det är både fredag och löningsdag. Men mest av allt ska det bli riktigt, riktigt roligt!

Jag kommer aldrig att bli matfotograf. Inte ens en sådan som tar foton av mat som hobby. Jag har inte tålamod nog – eller potential för den delen – att knäppa bild på bild och fippla med inställningar och ljus. Jag är ingen visuell person. Jag är en sådan där som inte mer än ögonvråögnar bilderna i tintinalbumen och som nästan blir svartsjukearg på Magnus för att han lägger märke till så många detaljer i världen.

Jag är verbal. Jag skriver. Jag får mina kickar av spetsfundiga formuleringar, ovanliga ord och kreativa substantivsammansättningar. Men jag hatar, fullkomligt HATAR! att fotografera. Jag försöker lära mig hur ljus faller, hur slutaren öppnar sig och vad fan ISO är. Jag tar hundra bilder av en maträtt för då vet jag att i alla fall en blir acceptabel. Men jag kommer aldrig att kunna njuta av det.

Tar jag en bild som till och med jag ser är okej måste jag ändå fråga Magnus vad som är bra med den. För det är bortom min fattning på samma vis som kvarkar och supersträngar. Är det ljuset, skärpan, gyllene snittet eller bara slumpen? Och Magnus förklarar alltid tålmodigt. Jag förstår vad han menar, på samma sätt som jag alltid förstod fysikläraren. Men två sekunder senare har kunskapen rymt från mitt huvud och kommer aldrig tillbaka.

Men bilden ovan har jag faktiskt arrangerat, fotat, bildbehandlat och beskurit alldeles själv. Det gör jag visserligen ofta, men det här är nog första gången jag tycker att bilden blir bra. Inte fantastisk, men sjysst på något vis. Bilden förmedlar hur jag upplevt den här dagen: murrig med ljusglitter här och där.

Anna B undrar vad jag ska ha till mina krabbor. Och efter ett otroligt pingisbollhagelstorm har åskan lagt sig, så nu kan jag avlägga rapport.

Jag har faktiskt köpt hovmästarsås i ett anfall av otrolig lathet. Sjöbodens är riktigt bra med trevlig balans mellan sötma och syra och utan en massa konstiga tillsatser (konserveringsmedlet förlåter jag dem!). Men jag pimpar den med massor av färskhackad dill och dessutom ett finrivet syrligt äpple. Det är omåttligt gott.

Jag tänker också göra en klassisk rhode island-sås på chilisås, majonäs och vispad grädde. Smaksatt med sherry och lite delidas (tabasco kommer inte över vår tröskel, vad skulle vi med den till?).

Dessutom olivoljepenslade baguetter på en ganska lös vanlig deg som fått kalljäsa under natten. De får en osannolikt knaperhård yta som man skulle kunna klubba ihjäl en inbrottstjuv med. Men inkråmet blir saftigt mjukt.

Regnet vräker ned här på Munsö och det är mörkt som en novembereftermiddag trots att det är strax efter lunch. Två rensade krabbor ligger och väntar i kylen. På spisen jäser ett par baguetter. Magnus är på väg hem med en flaska Bestheim pinot blanc och några veteöl. Min tjockaste polotröja är pådragen och på fötterna sitter mina väl nedtrampade fårskinnstofflor. Den första åskan mullrar i vid horisonten och i öppna spisen ligger veden färdig att tändas.

Nu ska jag stänga av datorn så att inte blixten tar den och ägna mig åt höstmys!

Jag kom på att jag har mer att säga om ratatouille! Så klart. Det går att skriva spaltmil om något så gott och enkelt.

Men i alla fall, vill man ha världens godaste brunchrätt gör man som följer: bottna en ugnsform med ratatouille, gör ett par fördjupningar i röran. Knäck ett ägg i varje fördjupning och täck äggen med tunna skivor salami. Kör i ugn tills äggvitorna stelnat.

Vill man däremot ha en riktigt smaskig gratäng steker man tunna skivor potatis gyllenbruna i olivolja. Sedan fräser man lammfärs med lite provencalska kryddörter. Lägg först potatis och sedan lammfärsen i en ugnsform, toppa med ratatouille och smulad eller skivad chevre.

Men tycker man att det låter alldeles för jobbigt brer man bara lite rumstempererad ratatouille på en macka. Det är vansinnigt gott i sin enkelhet.

Och just det! Den ratatouille som spelar en stor roll i den faktiskt skitbra filmen med samma namn är ingen ratatouille utan en confit byaldi som skapades av Thomas Keller. Det är också gott, men inte lika gott som en riktig ratatouille.

Visst var det ratatouille jag gjorde igår. En jättesats som jag fryser in och plockar fram av allteftersom eftersom det är något av det godaste jag vet – jag brukade till och med önska mig mammas ratatouille till födelsedagsmiddag när jag var liten. Godast är det till lamm och igår åt vi det till en ljuvlig rosastekt lammrostbiff. Men det smakar också ljuvligt som ensamrätt med ett gott bröd till eller mixat ochgrönsaksbuljongspätt till en smaskig soppa. Eller som gratängsås. Eller till pasta. Istället för sylt till pannkakorna. Nä vänta nu, det där sista blev fel. Eller egentligen inte, eftersom det är en fantastisk crepefyllning.

Och så här års, när tomat och zucchini och paprika är superbilliga är det lika bra att passa på och göra en rejäl laddning!

Ratatouille

Receptmakare: Margit Richert

Portioner: det beror på

Tid: 2 timmar

Ni får bara proportionerna här, så kan ni själva välja hur stor sats ni vill göra. Fast egentligen är det inte så noga – det blir alldeles ljuvligt hur man än gör! I receptet nedan är det viktproportioner som gäller om inte annat står.

• 1 del lök
• 1 del aubergine
• 1 del paprika
• 2 delar zucchini
• 2 delar tomat
• 1/2 vitlök per kilo tomat
• 1/2 dl tomatpuré per kilo tomat
• 3 lagerblad per kilo tomat
• 2 tsk torkad timjan per kilo tomat
• salt och svartpeppar efter smak
• rejält med olivolja

1. Antingen gör man det lätt för sig: skär alla grönsaker i bitar. Finhacka vitlöken. Släng det i en gryta. Krydda med salt, peppar, lagerblad och en rejäl dosör olivolja. Koka tills allt är mjukt och ser hopkokt ut. Det blir jättegott.
2. Ännu godare blir det om man skållar tomaterna och skalar dem innan man slarvhackar dem.
3. Lite godare ändå blir det om man fräser lök, paprika, zucchini, aubergine var för sig i olivolja. Vitlök och tomatpuré får också fräsa lite. Sedan kokas allt samman som ovan.
4. Allra godast blir det om man, när allt börjar bli mjukt, häller av spadet som bildats och låter det reducera till hälften. Sedan blandar man samman allt igen och låter det koka riktigt mjukt.
5. Fördela ratatouillen i burkar och frys in det som du inte äter upp direkt.