Jag har blivit nominerad och utvald till Stora Matbloggspriset.
Jag kommer inte att vinna, den saken är säker. De andra bloggarna är så mycket bättre och förtjänar det mycket mer än jag. Men visst är det roligt med ett sådant fint erkännande!
Jag önskar verkligen att jag kunde försörja mig åtminstone lite på bloggen… Alla ni som heltidsarbetar och bloggar samtidigt – jag beundrar er! Den här veckan har jag arbetat heltid och jag förstår ärligt talat inte hur ni gör! Jag är dödstrött efter att ha städat kanske tio pensionärslägenheter på en dag. När jag kommer hem vill jag bara läsa en bok och sluta mig som en mussla och inte ha någon som helst kontakt med någon alls.
Idag skulle jag egentligen arbetat, men tack och lov behövdes jag inte. Fem dagar på rad är alldeles tillräckligt för att jag ska känna mig som en urvriden skurstrasa. Alldeles lealös och slapp och liksom utan det här inre trycket som håller en upprätt! Utan styrsel. Handleden är inflammerad tillsammans med runkmuskeln (ursäkta ordvalet, men vad heter den egentligen?). Tyvärr inte av överdrivet sänghalmande utan av skurande av handfat och toaletter. Jag smörjer mig med thailändskt citrongräs-liniment, äter Ipren och har lindat den snyggt. Det lindrar, men på måndag ska jag gå till läkaren. Heders! Lovar!
Men nu ska jag inte klaga mer. Jag har faktiskt världens bästa arbete – i alla fall de få tillfällen jag får arbeta som timanställd i brinnande lågkonjunktur. Inte fysiskt, men mentalt. Jag får så mycket kärlek att det borde vara olagligt. Så mycket kramar och uppmuntran och tacksamhet får jag ta emot varje dag att det faktiskt händer att det börjar värka i tårkanalerna av återhållen glädjegråt. Det är gamla, unga, funktionshindrade, diskbråckade, reumatiska, cancerdrabbade, psykiskt sjuka eller bara bräckliga människor som inte själva kan eller orkar städa. Att städa åt dem låter tråkigt. Och det är det – själva arbetsmomenten i alla fall. Men deras glädje efteråt – och min egen tillfredställselse i ett väl utfört hantverk – gör det värt det hundra gånger om.
Men nu har jag svävat iväg som en såpbubbla en solig sommardag. Jag öppnande den här bloggposten i en fast förvissning om att jag skulle skriva om lågtemperaturbakat rimmat fläsk. Var tog det vägen?
Det kommer nu.
Ta en bit rimmat fläsk. Knöka in den i ugnsform. Strö över lite rosmarin, lite krossad vitlök och lite lök. En smula vitt vin, gärna riesling. Låt gå i 7 timmar på 90 grader. Gott.
Lågtemperaturfläsk på bästa sättReceptmakare: MArgit Richert
Portioner: 4
Tid: en dag eller så
Jag vet att andra har gjort lågtempfläsk och att jag kanske borde läst deras anvisningar. Men jag har inte orkat googla! Det här blev jättebra och har jag gjort fel får ni gärna upplysa mig.
Roligast är att vitlöken blir turkos/grön av den här behandlingen, i alla fall om man använder lite äldre klyftor. Varför kan ni läsa här!
Den här veckan arbetar jag 48 timmar, så det är därför jag bloggar dåligt. Jag är dödstrött redan innan jag kommer hem och dessutom har jag fått en inflammation i handleden som gör att städning, bloggning och matlagning känns som ett spjut rätt in i armen.
Jag har dock köpt oxsvans så på lördag kommer ett riktigt recept om inte tidigare.
Så fick jag äntligen vara med om det jag läst så många gånger: grön vitlök!
Rimmat fläsk plus strimlad lök plus vitlök plus lite vitt vin i 7 timmar i långsam ugn ger knallgrön vitlök!
I måndags skulle ekerö-ICA ha älgfärs för 99 kronor kilot. Eftersom jag har varit sugen på just älgfärs (och anklår och hästbiff och marulkskotletter och allt annat i guds styckbod) hur länge som helst hängde jag förstås på låset. Bildligt talat, jag hann inte gå dit förrän efter jobbet.
Men o ve, o ve, o ve… Älgbitarna som de skulle mala färs på hade luktat dåligt berättade damen i charken, så de åkte tillbaka med samma lastbil som de kom i. Bra i och för sig, men jag hade ju redan på morgonen – som i en hägring vid eftermiddagshorisonten – sett kvällens middag. Älgfärsbiffar, dijonsky och något gräddigt savojkålsfräs.
Jag är inte mycket för substitut, det vet ni. Quorn går bort. Barkmjöl likaså. Margarin har jag inte ätit sedan gymnasiet. Men ni kan er mekaniska fysik va? Rörensemängd, tyngdkraft, tröghetsmoment, masscentrum och så vidare. Bra, för jag sov under fysiken. Allt jag vet är att när en boll sätts i rullning nedför en slänt så slutar den inte rulla förrän den fullföljt sin bana. Sådan var min middagstanke. Hjärnan tänkte inte ge sig förrän älgfärsbiffar stod på bordet.
Jag har skrivit om det förr, men det upphör aldrig att fascinera mig hur en idé kan uppstå rent spontant. Utan att man ens tänker. Plötsligt fann jag mig själv stående med ett paket fläskfärs och ett paket fryst älgskav och liksom testade om bitarna passade ihop.
Och det gjorde de! Jag finhackade den halvtinade älgskaven med en riktigt vass kniv och blandade det med fläskfärs, lingon, enbär och lite rosmarin. Det blev faktiskt trevligare i konstistensen och älgsmaken gick igenom alldeles utmärkt – faktiskt smakade det nästan mer vilt än vanlig älgfärs av någon konstig anledning. Så kom ihåg det nästa gång ni är nödställda och älgfärssuktande.
Receptmakare: MArgit Richert
Portioner: 4
Tid: 40 min
Har man älgfärs byter man förstås ut skav och eventuellt fläskfärs mot det! Men det blir alldeles utmärkt så här också.
Lisas alldeles fantastiskt goda savojkål passar som sjuksköterskefoten i foppatofflan till det här receptet. Jag uteslöt färsk timjan – det räckte med rosmarin i biffarna.
Jag kan meddela en inte så kul sak med lchf. Det gör det fullt möjligt att få ett monumentalt blodsockerfall mitt i en middag. Jag misstänker att det är mitt straff eftersom jag fuskade och åt pizza och chips igår.
En gång i tiden var det bolognese-tävling på gamla Matälskaren. Matochpolitik-K vann välförtjänt. Själv gjorde jag försvenskad bolognese på älg och ansjovis. Det var gott det med, men det var en helt annan rätt.
Hur som helst, sent om sider tog jag mitt förnuft till fånga. I lördags, då jag var så där puttrigt bakfull och mest ville sitta i soffan och fånglo på rörliga bilder tog jag mig i morgonrockskragen och ryckte upp mig själv. Det blev riktig ragu (det ska vara en accent grave över det där u:et, men jag tycker de ser så fåniga ut, så jag struntar i dem!) till middag.
Så det var bara att ställa sig och skära tre kilo kött i små, små tärningar. Är jag dum eller är jag bara korkad? Det tog inte lång tid innan jag allvarligt övervägde att skära mig själv i strimlor i stället, bara för att få slippa monotonin. Hacka, hacka, hacka gånger tio tusen. Sedan var det dags att hacka sofrittogrönskarna… Nej, det var det inte – då hade jag definitivt stuckit kniven i mig. Magnus hackade dem under tiden jag slet med köttet.
Sedan blanda samman en massa och jockla lite och in i ugnen. Då gick det alldeles utmärkt att slöa framför tvn igen!
Resultatet blev en köttstinn, mustig gryta som var så packad med smaker att himlaklockorna klämtade. Eller förresten, var det kopparslagarna från fredagens utsvävningar? Hur som helst kommer jag att laga den här bolognesen många, många gånger igen.
Receptmakare: Margit Richert
Portioner: väldigt många!
Tid: evigheter
Den här bolognesen är plankad från allas vår K. Fast jag har gjort om den ganska mycket efter eget huvud, som alltid. Resultatet är bättre än jag möjligtvis kan förtjäna efter en sådan stöld!
Idag jobbar jag i hemtjänsten, så det bli inget bloggat förrän i kväll. Men då kan ni i alla fall se fram mot ett mycket bra recept på ragu bolognese (jag vet att det ska vara någon accent där, men det är för tidigt på morgonen för att bry sig om det).
Under tiden tycker jag att ni ska läsa det här. Helt orelaterat till mat, men mycket intressant ändå.
Det är faktiskt inte en möglig pyramid på bilden. Eller jo, det är det, men inte vilken möglig pyramid som helst. Det är en Petit Pouligny Saint-Pierre, vilket är på svenska betyder den godaste getosten någonsin!
Gjord på käcka alpgetter. Eller deras mjölk om vi ska vara petiga. Syrlig och lagom salt. Alldeles under skalet finns en nästan smältostliknande ostgegga och i mitten finns en hård, getfettig kärna av ren gudomlighet. Ni ska köpa den, och därmed basta. Kolla efter gröna etiketter, för det betyder att den är småskaligt gjord. Röd ettikett betyder att den är industriellt tillverkad, och det är inte fy skam det heller med tanke på att det bara framställs 300 ton om året. Totalt.
Ärligt talat. Vem har sagt att man måste välja mellan bearnaise, grönpepparsås och whiskeysås? Gör allt på samma gång i stället. Det är faktiskt den godaste sås jag någonsin lagat – och då är jag ändå omåttligt stolt över min såsmakartalang även i vanliga fall. En rejäl skiva entrecote till och fredagkvällen är biff!
Det var alltså den här såsen jag misslyckades så med igår och fick reda om med ny äggula hela tiden. Men det berodde bara på att jag envisades med för hög värme. Det gör inte ni, eller hur?
Receptmakare: Margit Richert
Portioner: 4
Tid: 20 min
Man ska inte vara rädd för bearnaise och dess kusiner. Det är inte svårt med äggemulsioner, bara man håller tungan rätt i mun! Och skiter det sig är det lätt att rädda. Ta en ny äggula och tillsätt den skurna såsen droppvis. Isobel har bästa bea-tipsen för den som vill förkovra sig mer.
RSS 2.0