Gott nytt år! Magnus ska jobba i morgon, men vi tänkte ändå stanna uppe till tolvslaget, gå upp på Rödberget (det är en liten ås som vi bor granne med) och fotografera nyårsfyrverkerierna. Men nu är vi så trötta att ni får en suddig fullmåne i stället. Gott nytt år på er än en gång!
Jag vet inte riktigt hur ord ska göra nyårsmiddagen rättvisa. Jag vet att man ska vara blygsam med sina egna bedrifter, men FY FAN VAD GOTT! Jag har överträffat mina vildaste matfantasier (och de brukar vara rätt saftiga) med den här huvudrätten.
Perfekt rosastekt ytterfilé av rådjur. Hemgjord rådjurskorv smaksatt med enbär, rosmarin och vitlök. En sås på hemkokt rådjursfond smaksatt med rödvin och lite, lite svarta vinbär. Risotto på trattkantarell, svart trumpetsvamp, karljohan och Allerum XO. Citronsyrade morötter till.
När Magnus smakade såsen sa han bara ”åh jävlar” och smakade sedan lite till för säkerhets skull. När han smakade den perfekt rosastekta rådjursfilén började han nästan gråta av lycka. Och korven, oh, korven! Saftig, kryddig, otroligt smaskig. Jag borde starta korvfabrik. Och risotton… Den smakade som urskog på koncentrat.
Egentligen skulle vi strött över friterad scharlottenlök också, men den glömde jag i den allmänna villervallan. Det gjorde ingenting alls!
Och lite om dukningen också. Det där guldiga är tabletter från Indiska och inte alls intressant. Duken däremot, den har Magnus mor köpt i Damaskus och den är broderad med yttepyttestygn, vitt på vitt och alldeles fantastiskt vacker. Fast det tycker inte Magnus mor och det är därför vi har den.
Servetterna är Magnus farmors underbara av linne som vi fick i present. Rut, jag vet att du läser min blogg: tusen tack! De är så fina att vi dessvärre inte vågar torka oss på dem.
Det som ser ut som en vit tusenfoting i bakgrunden är värmeljushållare från IKEA.
En ettochhalvkilos rådjurssadel ligger på lut hemma. Närproducerad (Drottningholm), väldigt vacker och mat i många dagar.
Så väl inner- som ytterfiléer (ryggbiffen alltså, om jag fattat det hela rätt) ska skäras bort. Köttresterna ska skrapas bort och blandas med späck och kryddor för fyllas på fjälster till små korvar som ska komplettera filén, trattkantarellsrisotton och de citronsyrade morötterna. Benen ska huggas upp, brynas i ugn och buljongkokas för att till slut bli en mustig rådjursfond.
I kylen tinar några välmatade lår av kamchatkakrabba. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med dem ännu, men de är så goda i sig att det enda sättet jag kan misslyckas med dem är om jag gör för mycket. Ska försöka låta bli, lovar.
I köket ligger några nävar havtorn och macererar i en mild fulwhisky och lite socker (havtorn i sig är så jolmigt att de faktiskt kräfva dessa drycker!). De ska sedan blandas i min (bland mina vänner och bekanta) legendariska pepparkaksparfait.
Jag älskar verkligen varje tillfälle att ställa till fest. Nyåret skiter jag i, det brukar klara sig alldeles utmärkt utan mig, men själva ursäkten till att ställa till med brakkalas tête-à-tête är fenomenal. Världens mest accepterade alibi för att äta god och lite för dyr mat.
Att Magnus ska upp och jobba dagen efter är bara bra, själv somnar jag nästan alltid någon timme innan tolvslaget eftersom min märkliga dygnsrytm har en tendens att balla ur under yttre tryck.
Men vad ska ni äta till nyår? Och har ni förslag på vad jag ska göra med kamchatkakrabban?
Det är den tiden på året. Man har julskinka ända upp till polyperna. Sillen står som spön i backen och lussekatternas russinögon stirrar anklagande på dig vid kaffet. Apotekets julsenap kloggar igen hjärtat och julmusten pulserar i varendaste liten kapillär. Syltan dallrar olycksbådande och det kokta sidfläsket är stekt. Julklapparna är öppnade, plånboken är tom och grisen är dödare än på länge.
Dags för något veganskt.
Men ryck nejlikorna ur de skrumpnande apelsinerna, rädda kanelstången från en glöggdränkt död och förbarma dig över den där sista biten torkad ingefära. Det är ju trots allt fortfarande jul. Och som av en händelse är veckans självscanningsvara på mitt ICA jordnötter för fem kronor påsen.
Receptmakare: Margit Richert
Portioner: 2
Tid: 20 minuter
Snabbt, lätt, veganskt och riktigt gott i all sin enkelhet. Tsire-receptet är lånat härifrån.
Idag har vi lekt verklighetens folk och åkt både till IKEA och gått på bio (jodå, Avatar 3D).
Som vanligt på IKEA handlar jag på mig kopiösa mängder värmeljus och servetter, vilket egentligen är det enda jag behöver där. Men alltid finns det åtminstone en tallrik eller uppläggningsfat som jag bara måste ha. Har ju en matblogg, vettni. Med foton. Att det sedan hamnar längst in i skafferiet är ju en annan sak. Idag blev det två små violetta glasskålar som ska fyllas med en sallad på kamchatkakrabba vid nyår, tror jag.
Och vetnivetnivetni? Jag har beställt en rådjurssadel- från knugen själv. Eller Drottningholms jaktlag i alla fall. Men det är roligast att intala sig att det är allas vårt majestät som har fällt den själv. Jag tror att jag ska renskära den, koka en mörk, fin sås på benen och servera med trattkantarellrisotto. Och får jag bara tag på lite krokfjälster (har beställt på ICA, men tjejen i charken hade ingen aning om vad det var, än mindre om de kunde ta hem det) tänkte jag använda putsbitar till att göra en liten söt, kryddig rådjurskorv till. Vi får väl se vad det lider…
Och filmen då? Tjohej och hopp mellan träden och full fart framåt. Rejält med neonfärger och självlysande blinkande saker (tänk rejvfest på 90-talet), blåa humanoider, galna amerikanska militärer och en story som var Pocahontas i framtiden. Naturfolksromantik deluxe, inklusive ett par riktigt pinsamma new age-stunder när det ska sjungas helande sånger.
Men ärligt talat, jag har faktiskt inte varit på en så kul matiné sen barndomens Indiana Jones. James Cameron kör på i 150 blås. Själv sitter man i sidovagnen och då är det bara att hänga med. Mårten Blomqvist skrev i DN att man bör lämna hjärnan hemma för att uppskatta filmen. Men det behövs inte, den blåser ur öronen alldeles av sig själv.
Ja, så var julen nästan över för den här gången då. Vi kör hårt på traditionerna och äter julmat morgon-middag-kväll, vilket är ett absolut måste eftersom jag har som vanligt gjort på tok för mycket mat.
Topplistan på årets julbord blev:
Vad blev bäst på era julbord? Vad är ni stoltast över? Och vilket blev årets bottennapp? I mitt fall sabbades den rimmade oxtungan av att den inte hade fått koka tillräckligt länge, segt och knirkigt och långt från den där smältande mörheten jag älskaar. Att jag kokte den mitt i natten efter något glas vin för mycket kan ha haft med saken att göra.
Men oxtungspetsen fick ett oväntat och hysteriskt roligt användningsområde. Magnus stoppade den i munnen och fick världens mest uppsvällda allergitunga. Tyvärr – och här förstår jag honom – får jag inte publicera bildsviten. Den är helt jäkla grotesk.
Vi håller också på med vårt julpusslande, även om det inte går så bra. Tusen bitar kan vara jäkligt många när nästan alla är vita.
En riktigt god jul till alla er som läser
och önskningar om ett gott nytt år!
Hoppas ni slipper kulinariska fadäser,
brännblåsor, julpsykoser och skärsår.
Försök strunta i om skinkan blir för salt
och om sillen smakar gamla jympasockar.
För julmatsfrossan är ju inte allt
- tvärtom är ju det som verkligen lockar
stilla natt och ostörd tid för reflexion
och tindertända ljus i varje tristgrå vrå
julen är ju inte enbart konsumtion
utan en chans att ge mer än man vill få.
Tack alla ni som läser, kommenterar och ljusar upp min vardag flera hundra watt – varje dag! Den oefterhärmlige Magnus är förstås den som tagit kortet.
…kör vi väl ett sista recept som ni bara måste göra nu på uppesittarkvällen.
En midsommar på Lammet och Grisen åt min lillasyster Claudia en kränig kräftsill som hon helt kärade ned sig i. Med tanke på att det är samma kvinna som försökte koka hummer i kräftlag (”Bara tänk dig, en gigantkräfta! Vilken dröm!”) och äter kräftor till och med snabbare än jag vågar man kanske gissa att hon har en förkärlek för dillfrö och mörk öl.
Så Claudia tjatade hål i huvudet på min mor tills hon mödosamt återskapade kräftsillen. Mamma blandar hummerfond, spad av sådana där burkkräftor och lite annat smått och gott till en riktigt god sill som alltid står på julbordet hemma. Claudia goffar mest förstås och försvarar varje inbrytning i sillburken med ett fräsande: ”det är tack vare mig vi ens har den här sillen, så ta inget!”.
Jag gör också kräftsill, fast på mitt eget vis. Och även om Claudia säkert ställer sig skeptisk till slika nymodigheter är jag säker på att hon skulle gilla den.
Receptmakare: MArgit Richert
Portioner: 6 på ett julbord
Tid: 20 minuter
Enkel sill som kan göras med andan i halsen fem minuter innan gästerna kommer om det krisar. Godast är den dock dagen efter.
Ska jag vara ärlig har jag haft lite svårt att förklara för Magnus varför det fullkomligt måste vara en smörgubbe på julbordet. Men till slut accepterade även han det fullkomligt självklara argumentet ”det ska vara så”.
Eftersom min polska kompis Julita och jag gjorde sådana ofantliga mängder uszkas – eller öron-pierogi som det blir i översättning – var jag ju bara tvungen att göra rödbetssoppan man enligt polsk jultradition ska äta den i. När Julita dessutom förärade mig en flaska barszcz-koncentrat slapp jag oroa mig över hur sjutton jag skulle lyckas syra rödbetor i ett hus som håller knappt sexton grader. Fast snart måste jag nog testa egen syrning, för den här soppan är helt fenomenalt god. Även utan pierogi. Fast helst med, förstås.
Bild kommer i morgon, så blunda bara och tänk ”magenta” så länge så kan ni nog se soppan framför er. Eller titta här.
Receptmakare: Margit Richert, Julita Walinska och hennes mamma samt kokboken Kuchnia Polska
Portioner: 8
Tid: 1 timme
Det här blir en fantastiskt god, syrlig soppa som verkligen är värd att prova även för de kufar som är skeptiska till polsk mat.
Vill man göra soppan helt vegetarisk byter man ut hönsbuljongen mot motsvarande mängd vatten som man blötlagt en rejäl näve karljohan-svamp i. Det är egentligen mest korrekt eftersom katolicismen förordar fastemat på julafton. Men då både Julita och hennes mamma insisterar på hönsbuljong gör jag som de säger.
Egentligen ska den här soppan göras på spad från mjölksyrade rödbetor, men på City Gross och i polska butiker finns ett koncentrat av märket Krakus som är alldeles utmärkt.
(Men vill man syra sina egna rödbetor gör man som följer: ett kilo rödbetor strimlas, kokt ljummet vatten hälls på så det knappt täcker och en skiva rågsurdegsbröd smulas ned. Täck med en ren handduk och låt fermentera 3-4 dagar. Det silade spadet blandas sedan ned i soppan.)
RSS 2.0
