Jag är inte bättre än att jag kan ändra mig, och hörninini, jag har hittat ett godare recept på filippinsk adobo än det jag tidigare bloggat. Jag läste femtioelva recept i den austral-filipiska matbloggsringen Kulinarya Cooking Club, och efter den läsningen satte jag ihop en ny och smarrigare variant av mitt första försök.

Den här gången blev det mindre vinäger, mer socker och ljus soja i stället för mörk. Det blev risvinäger i stället för vanlig vitvinsvinäger och kycklinglår och färskt solbergasidfläsk istället för karré och kycklingklubbor.

Och helvete vad gott det blev! Magnus bild fångar ganska bra den klibbigt lyckliga känslan av adobo. Vanligt fulraffinierat socker är en underskattad ingrediens i dessa lchf-tider.

Pork & chicken adobo

Receptmakare: MArgit Richert

Portioner: 4 vrålhungriga

Tid: 1 timme

Det är alltid roligt med exotisk mat som går att laga hemma utan en massa specialingredienser. Det här är en sådan rätt. Risvinäger finns på alla ICA-butiker utom de pytteminsta och ljus soja likaså.

• 600 g färskt sidfläsk (eller i nödfall fläskkarré)
• 4 kycklinglår
• 6 krossade vitlöksklyftor
• 1 stor gul lök, strimald
• 1/2 dl risvinäger (eller vitvinsvinäger)
• 6 msk ljus soja
• 1/2 dl socker
• 8 vitpepparkorn
• 2 lagerblad
• vatten
• neutral olja till stekning
• 2 tsk maizena

1. Skär sidfläsket i 1,5 x 1,5 cm-stora bitar. Lägg dem i en kastrull tillsammans med kycklinglåren. Tillsätt vitlök, lök, vinäger, soja, vitpeppar och lagerblad. Fyll på med så mycket vatten att det precis täcker köttet.
2. Låt koka upp och sjud sedan i 40 minuter. Sila av köttet (spara buljongen!),
3. Låt buljongen koka samman i ca 10 minuter. Tillsätt maizenan utrörd i lite vatten och låt sjuda 5 minuter tills såsen tjocknat.
4. Hetta upp oljan i en stor stekpannan. Stek kyckling och fläsk till det blivit vackert brynt, blanda med såsen och servera tillsammans med ris.

Ibland står stjärnkonstellationerna och kylskåpsfynden så rätt att man kan få till världens godaste helgbrunch utan att ens anstränga sig nämnvärt. Det här är vad vi åt:

Ett lagom pocherat ägg. Lagom för min del skiljer sig från receptens på det viset att jag vill att gulan ska ha stelnat bara lite, lite. Längst ut ska det gå en liten koagulerad linje på ungefär 2 millimeter. Resten av gulan ska vara rinnig och god. Men för mycket rinnig gula gör att jag mår lätt illa. Det är någonting i smaken som jag uppfattar som obehagligt bittert och lite klistrigt.

En halv krakowkorv. Den kommer från Lidl och är lätt den godaste billighetskorv jag vet. Den är fint rökig, mycket köttig och perfekt kryddad. Ni kan rynka på näsan om ni vill, men jag vet att ni glufsar den i hemlighet.

Ett paket vanlig svennebacon från Scan. Jag tycker inte att den är bra. Den fastnar i pannan, läcker mjölkig saltlake vid stekningen och är alldeles för tunn. Men till och med dålig bacon är riktigt gott.

En varm smörgås på ragù och grevé. Magnus plockade fram en låda ragù bolognese häromdagen som han skulle ha till lunch och en hel del sås blev över. Jag bredde den på smörat, hembakat rostbröd och hyvlade över lite grevé. Sen gratinerades det. Resultatet blev ljuvligt i all sin enkelhet.

En sallad på grön och gul paprika, rödlök, stjälkselleri och turkisk vitost. Jag hade inte alls tänkt ha något så nyttigt som sallad till frukost, men när jag fick en twitterfråga om dagens frukost av Rebecca (som själv ätit surdegsbröd med nyttigheter och skulle iväg och träna) slog det mig att korv och ägg inte lät så nyttigt. Så jag ljög och sa korv och paprikasallad. Men sedan kom jag på att det skulle vara riktigt gott med en sallad till allt det köttiga och helt plötsligt hade lögnen blivit sann.

Sedan heinz chilisås på det och lite graveleijs grova senap. Nu behöver vi inte äta igen förrän till middagen då det vankas (ett försök på) char siu bao.

I morgon är jag ledig och kan blogga hela dagen, men fram tills dess får ni två vackra pausbilder från Magnus.

Vem eller vad det är som har gått mot skogen vet vi inte eftersom Magnus inte stannade och kollade spåren utan tvärtom fick rusa till bussen efter att ha knäppt den här bilden. Men här har vi både älg, rådjur, vildsvin, räv och också några lodjur – jodå, vi har till och med sett spår av dem förra vintern.

Magnus fick ta färjan över till Adelsö för att hämta vår bil som idag har genomgått ett välbehövligt kamremsbyte. Så här såg det ut på Munsösidan. Notera sjöröken och den lätt förvridna solen. Ett par alkisar ville väldigt gärna köpa Magnus bilder, men det föll på att de varken hade pengar, fast adress eller någon batteridriven skrivare i fickan.

Det är onekligen vackert här ute. Men det är ännu vackrare på sommaren.

På bilden ser ni en god, men ganska ordinär fiskburgare (slarvmixad hoki smaksatt med dill och en gnutta worchestershiresås, någon sked majsstärkelse och ett ägg). Det var gott, men inte av det stoff som blogginlägg skapas. Men bredvid! Där ligger lätt vinterns godaste sallad i all sin enkelhet.

När jag blandade salladen började jag direkt tänka på faster Ulla. Faster Ulla är Magnus slika och inte min, men nu när jag är ingift i den småländska släkten Petersson får jag ju faktiskt kalla henne faster. Hur som helst, faster Ulla är helt fenomenal på allt från jitterbuggsbakning till julkortsmakande och har alltid minst femton järn i elden. Jag är övertygad om att hennes körtlar tillverkar något slags kroppsegen stimulatia. Föga förvånande är hon en av mina största idoler.

Faster Ulla har arbetat på Pumpan på Ven och har därifrån inspirerats till alldeles fantastiska sallader som tronar i vackra fat på alla de Vrigstad-tillställningar jag fått äran att närvara vid. Det är under av färg, form och smak och det som inte går åt direkt blir bara godare som nattamat efter alldeles för många öl och ett nakendopp i Norrsjön.

Salladen är inte ett recept från Ulla (tjata i kommentarerna så dyker hon säkert upp med sina recept – hon läser bloggen!), men väl en hyllning till henne.

Faster Ullas sallad

Receptmakare: Margit Richert

Portioner: 4-6 beroende på tillbehör

Tid: 20 minuter

Gott, klimatsmart och funkar till allt. Kan det bli bättre? Måtten är vaga eftersom salladen inte är speciellt beroende av exakta proportioner. Det blir gott ändå.

• 1 morot
• 1 liten bit rotselleri (lite större än moroten)
• 1 granny smith eller annat syrligt och krispigt äpple
• 10 cm purjolök
• 1 liten klyfta rödkål
• 1 dl hasselnötter
• dressing:
• 2 tsk grov senap
• 1 tsk honung
• 2 tsk vitvinsvinäger
• 1 hackad vitlöksklyfta
• 2 msk kallpressad rapsolja
• 1 msk vatten
• salt och svartpeppar

1. Skala morot, äpple och rotselleri och strimla i tändsstora bitar. Strimla purjon nålsfint. Strimla rödkålen med osthyvel eller mandolin.
2. Vispa samman ingredienserna till dressingen och smaka av med salt och svartpeppar. Blanda med de strimlade grönsakerna i en stor skål.
3. Rosta hasselnötterna i torr panna tills de börjar knäppa och dofta gott. Skrubba av skalen hjäpligt (lägg dem i en kökshandduk och gnugga), slarvhacka och strö över salladen.
4. Låt gärna salladen stå och gona till sig en halvtimme innan servering.

”Det är både gott och äckligt på samma gång” säger Magnus och förtydligar med ett ”man vill inte äta för många”. Kaffekokarkokboken-katja har pocherat ägg med twitterassistans från mig, mina ägg har varit perfekta och alldeles vrålgoda, men det hjälps inte: Magnus ställer sig kallsinnig till hela idén.

Tack och lov är han inte matbloggare, för då skulle det se lustigt ut. Nu är han bara gift med en och det är illa nog. Han hävdar att äggvitan blir läskig och vill gärna se en omröstning bland er läsare:

Jag fattar inte hur jag klistrar in en webbpoll, så klicka här och rösta.

Jag hade tänkt blogga om jerk pork idag, men när jag väl kom hem och satte mig framför datorn insåg jag att jag har ingen som helst lust. Jag vill helst inte skriva ett enda jäkla tecken idag, men lite mer än så är jag skyldig alla er underbara läsare.

Alltså: jag har lovat att börja ta mig själv på allvar i stället för att köra över mina känslor som en elefant på en ångvält. Så därför tänker jag inte skriva något recept alls idag. Inget annat heller förutom det här. Jag tänker stänga min kära bärbara, skippa twitter och bloggandet och bara laga en god coq au vin tillsammans med världens underbaraste man.

Med tanke på att mitt humör kränger värre än en finlandsfärja kommer jag säkert vara tillbaks redan i morgon. Men jag tänker inte lova något.

”Skridsko-mint” konstaterade Magnus mitt i en tugga bun kabab, vilket visade sig betyda spiskummin. Men med munnen fylld av den pakistanska motsvarigheten till Big Mac är det inte lätt att tala klarspråk.

Och nu undrar ni förstås varför i hela världen jag bestämde mig för att laga något så pass obskyrt att det knappt går att hitta recept på det? Jag skulle kunna koppla det till att Magnus bott ett halvår i Rawalpindi, men vore att se mönster där inga mönster finns. Jag råkade bara se ett par obskyra klipp för ett par månader sedan, och sedan dess har jag tänkt på det om inte dagligen, så i alla fall flera gånger i veckan.

Men det var först i veckan då jag rotade i skafferiet, som jag förstod att jag hade ett nästan fullt paket chana dal. Hux flux insåg jag att det var onödigt att åka längre än till ICA för att skaffa övriga ingredienser. Hela gårdagen var jag i ett nästan elektriskt tillstånd och fullkomligt rusade hem från jobbet in i köket i lycklig längtan efter att få leka med köttfärs och kryddor.

Med sådana högt uppskruvade förväntningar borde mina bun kabab enligt dramaturgins regler blivit en rätt ordinär eller till och med misslyckad maträtt. Men tji fick ni! Det blev några av de godaste burgare jag ätit. Hetkryddiga, lagom mjöliga och ändå köttiga nog att tilltala karnivoren i mig.

Hurvida de är speciellt autentiska är ju en annan femma, men ärligt talat… Spelar det någon roll? Det är nog rätt få av oss som kommer semestra i Karachi den närmsta tiden, så det är svårt att få en sjysst jämförelse. Och med tanke på hur få recept det verkar finnas på nätet tycks det vara svårt att få bun kabab-wallas att lämna ifrån sig de hemliga recepten till oss matbloggare på andra sidan jordklotet.

PS Om ni oroar er efter att ha läst receptingredienserna kan jag meddela att Magnus fick persilja i stället för koriander i sin halva av chutneyn.

Bun kabab

Receptmakare: namn på receptmakare

Portioner: 4 (2 burgare var – de går åt!)

Tid: 24 timmar (inklusive blötläggning av chana dal)

Hittar man ingen chana dal går det alldeles utmärkt att ta burkade kikärter i stället. Nötköttet kan bytas ut mot lamm- eller kycklingfärs om man föredrar det. Podina chutnee, eller mintchutney kan ersättas med valfri annan chutney. Här hittar du en hel uppsjö varianter. I en av videoklippen ovan har de något som ser ut som imli chutnee, eller tamarindchutney som det heter på svenska.

• 300 g nötfärs
• 1 1/2 dl chana dal
• 1 kokt potatis
• 1/2 stor gul lök
• 2 vitlöksklyftor
• 3 msk neutral olja eller ghee
• 1 msk kalonji
• 1 msk garam masala
• 1/2 tsk cayennepeppar
• 2 tsk salt
• ghee eller neutral olja till stekning
• 4-6 ägg
• podina chutnee:
• 2 gröna spanska peppar och 2 jalapeño (eller en grabbnäve av någon annan chili)
• 1/4 gul lök
• 2 vitklöksklyftor
• 2 msk granatäppelsirap
• 1 kruka mynta
• 1 kruka koriander eller 1 kruka persilja
• 1 tsk salt
• till servering:
• hamburgerbröd
• några skivor gurka
• 2 strimlade rödlökar (låt gärna strimlorna dra i en stor bunke kallvatten innan så blir den mildare)
• ketchup

1. Skölj och rensa chana dal noggrant. Blötlägg ungefär ett dygn. Koka dem mjuka i lättsaltat vatten, ca 40 minuter.
2. Finhacka lök och vitlök och fräs den gyllene i fettet. Maka åt sidan och tillsätt garam masala, kalonji och cayennepeppar. Låt fräsa ytterligare någon minut och blanda sedan samman allt.
3. Blanda chana dal och potatis i en stor bunke. Mixa eller stöt samman till en jämn smet och rör sedan ned lök- och kryddfräset. Massera in köttfärs och salt till en jämn smet. Forma till 8 burgare.
4. Gör chutneyn: Hacka chili, lök, vitlök och kryddörter. Mixa samman med övriga ingredienser till en jämn smet.
5. Stek burgarna 4 åt gången i en stor panna och lägg dem åt sidan när de är klara.
6. Vispa samman äggen (börja med 4 ägg och ta fler efterhand) med en skvätt vatten och häll ut en liten omelett i den varma stekpannan. Lägg burgaren mitt i. När ägget börjar stelna slår du in burgaren i ägget genom att lyfta upp omelettkanterna och vika dem över burgaren. Här kan du se hur du gör. Upprepa med alla burgare.
7. Dags för montering. Rosta eller stek bröden. Rejält med chutney på, sedan rödlök sedan burgare. Några skivor gurka på och sedan lite ketchup.

Dagens middag var ett under av frysfynd. I förgrunden ser ni polska pierogi på kokt, plockat fläskben som malts tillsammans med förvälld torkad karljohan och lite timjan. Eftersom de redan var kokta stekte vi dem gyllene i panna. Precis som med kroppkakor är den tillagningsmetoden nästan godare än nykokta.

I bakgrunden skymtar en gåva från min kompis Julita: kapusta z grochem (surkål med gula ärter) som utan tvekan är den godaste surkål jag någonsin smakat. Jag ska definitivt göra en sats så fort tillfälle ges.

Och där någonstans ligger mitt problem. Jag plockar ut en låda ur frysen i mening att rensa ut lite, tänker ”åh, det här var praktiskt att plocka fram och gud så gott!” varpå jag gör en ny, mycket stor sats och stoppar in i den nu ännu fullare frysen där jag glömmer bort det tills cirkeln sluts med en ny frysräd när burkarna och påsarna svämmar över alla bräddar. Jag försöker lösa det hela genom att ge bort till vänner och bekanta, men de har ju tyvärr inte heller obegränsad frysplats.

Men som sagt, jag ska göra en sats kapustaz grochem. Det kan ju vara bra att ha.

Jahapp, så har jag gått och förälskat mig igen. Den här gången i ett gäng terrine-burkar från det provencalska företaget Serge Davin. (Precis som alla nyförälskade är jag fullkomligt opålitlig, men med detta sagt tror jag nog att det finns fog för min nyvunna kärlek.)

Det var när jag för en gångs skull gick in i den mycket tomma och ganska sorgliga Ekerö Matskeppet (fd Vi, fd Konsum, fd Willys) eftersom jag bara skulle ha en paprika och inte orkade vänta i lunchkön på det mycket trevligare ICA Tappström som jag bokstavligt talat snubblade över en liten hylla med oansenliga burkar. Det visade sig vara en uppsjö av olika viltterriner: rådjur, hjort, fasan, hare och vildsvin för att nämna några. De små konservburkarna kostade en tia styck, de större en knapp selma, vilket fick skeptikern inom mig att fnysa något om att till de priset får man vara glad om de ens kommit i närheten av ett djur. Men innehållsförteckningen visade sig att det rörde sig om bra köttmängder: runt 20-30 procent vilkkött och dessutom en massa gris. Helt okej, med andra ord. Dessutom fanns inte ett enda E-nummer eller annan konstighet med på listan: bara kött, fett och smaksättningar.

Jag fick med mig en burk med vaktlar och murklor och en med hare och det var med stor andakt och spänning vi öppnade dem. Den med vaktel var riktigt bra även om murkelsmaken var rätt tam. Kryddningen påminde mycket om min rillettes häromåret. Men den verkliga lyckan var harterrinen: mjäll, fet, varsamt kryddad med timjan och rött vin och med stora bitar av det lite söta harköttet. Det var så gott av vi nästan började slåss om det sista.

Nu ska jag hamstra upp varenda burk i butiken och äta terrine morgon-middag-kväll tills förälskelsefasen har lagt sig och jag kan återgå till mitt normala liv med mer varierad kost.

Nu när det är kallt har vi gjort om vårt före detta sovrum till skafferi och sover i det andra sovrummet. Problemet är bara att vi tog lampan med oss när vi bytte rum, alltså får man navigera runt i skafferiet med ficklampa och känsel.

Men det är å andra sidan väldigt spännande. Igår sprang jag på en aningen skrumpen, men fullt funktionsduglig sötpotatis mitt bland morötterna samt en perfekt ätmogen avocado. I frysen hittade jag en påse rimmat fläsk som blivit över sedan kroppkaksorgier från fordom.

Mer behövdes inte för en mycket god middag.

Sötpotatisplättar med stekt fläsk och avocadogegga

Receptmakare: Margit Richert

Portioner: 4

Tid: 40 minuter

Jäkligt gott. Men vad är inte gott med fläsk i? Vegetarianer tar bort fläsket och steker i olivolja i stället. En sallad på svarta bönor, majs och paprika är trevligt till.

• 400 g rimmat stekfläsk
• 350 g sötpotatis (1 stor)
• 250 g mjölig potatis (2 normalstora)
• 1 liten hackad habanero eller annan stark chili
• 2 ägg
• 3/4 dl vetemjöl
• 1/2 msk salt
• 1 avocado
• 1 dl creme fraiche
• 1/2 lime

1. Koka sötpotatis och vanlig potatis mjuk. Låt ånga av och mosa sedan med potatisstöt eller något annat tungt. Blanda ned ägg, chili, mjöl och salt och forma till små bullar.
2. Stek fläsket lagom knaprigt och varmhåll så länge. Spara fettet!
3. Stek sötpotatisbullarna i fläskfettet på medelstark värme tills de är någorlunda fasta.
4. Mosa samman avocado, creme fraiche och pressad lime. Smaka av med salt.