Igår var Magnus och jag inne och bunkrade förnödenheter i Stockholm. Jag vet inte om det tillhör det normala att tycka att hästbiff, d’elidas, tapiocamjöl, agar agar och hairy basil är rent livsviktiga ingredienser, men sådan är jag i alla fall funtad. Jag sa på fullaste allvar till Magnus att ”idag har jag i alla fall inte köpt något onödigt” samtidigt som jag sträckte mig efter en burk svindyr gochujangpasta. Men jag menar det. Min definition av onödiga matinköp är sådant jag inte kommer att använda, antingen för att jag inte vet vad jag ska göra med det (som de pyttesmå inlagda spigg i en uråldrig burk jag en gång köpte), eller för att jag inser att det inte är gott (spiggen smakade inget vidare).

Men hästbiff och d’elidas däremot, det är både gott och användbart. Speciellt tillsammans. Damen i kassan på Hemköp City tittade lite märkligt på oss när allt vi handlade var 4 flaskor av chilielixiret, men en ska vi faktiskt skicka till Magnus bror.

Jag vet att det är andra gången jag bloggar tacos på häst, men vet ni vad? Man kan inte få för många recept på hästtacos. Det är banne mig fullkomligt livsnödvändig kost för alla som har turen att få tag på hästkött. Den här varianten är jag särskilt nöjd med eftersom det är så härliga kontraster mellan sötstarka häststrimlor och syrlig guacamole. Och den friterade matbananen krasar alldeles underbart. På bilden ligger den vid sidan om, men den var ännu godare att toppa tacon med.

Tacos på coca cola-marinerad hästbiff och patacones

Receptmakare: MArgit Richert

Portioner: 4

Tid: 2 timmar

Hästbiffen kan bytas ut mot nötkött, d’elidas mot någon annan stark sås och matbananen kan uteslutas. Men då blir det ett helt annat recept.

• 400 g hästbiff
• 3 dl coca cola
• 2 tsk spiskummin
• 1 tsk oregano
• 1/2 tsk salt
• 2 finhackade vitlöksklyftor
• 1/2 finhackad lök
• 1/2 – 1 tsk gul d’elidas
• 1 matbanan
• majsolja eller annan neutral olja till stekning
• till servering:
• majstortillas
• guacamole
• sallad
• strimlad lök
• koriander
• gul d’elidas

1. Strimla hästbiffen. Blanda den med cola, kryddor, lök, vitlök och d’elidas. Låt marinera minst någon timme, men gärna uppåt ett dygn.
2. Skiva matbananen i knappt centimetertjocka slantar. Hetta upp 1/2 cm neutral olja i en stekpanna och stek bananerna på ganska hög värme. Vänd dem efter någon minut och stek på andra sidan. När de börjar ta lite färg tar du upp dem och mosar dem lätt med botten av ett glas eller liknande. Lägg tillbaka dem i pannan och stek dem vackert gyllene. Låt rinna av på hushållspapper.
3. Ta upp köttet ur marinaden och låt det rinna av ordentligt. Spara marinaden!
4. Stek köttet på hög värme i lite neutral olja. När det blivit brynt häller du på 1/2 dl marinad och låter den koka in under omrörning.
5. Servera med tillbehören.

Jag vet inte om det är en tapperhetsmedalj jag förtjänar, eller en dumstrut. Jag har gjort fänkålssalsiccia på 2,5 kilo karré utan korvstoppningsinsats på köttkvarnen. Inte ens ett sketet korvhorn hade jag, utan använde mig av en plastig tyll jag köpt för 19:90 på överskottsbolaget.

Korven verkar bli väldigt god, men fy fan vad jobbigt det var. Jag höll på att få såväl dåndimpen som tuppjuck och slaganfall innan jag var klar och mitt i allt började det förstås klia något otroligt i hårbotten. Jag vet inte hur det är med er, men varje gång jag står med kladdiga händer börjar det klia just där.

Det här är andra gången i mitt liv jag gör korv. Första gången var det en sats rådjurskorv på ungefär 200 gram (den till nyår), och det gick ju bra. Och eftersom storhetsvansinne och jag är goda grannar, så tyckte jag förstås det var en fantastiskt bra idé att göra en rejäl sats den här gången. Bara för att.

Nu har jag korvsmet i håret, kramp i fingrarna och ett tämligen dåligt humör. Men korven ska njutas i morgon (vegetariska veckan skjuts därmed upp till tisdag) och då får vi se om det var värt mödan.

I morgon ska jag göra stångkorv. En ungefär lika stor sats som idag. Fördelen med att vara Margit Richert är att man glömmer mycket snabbt. Nackdelen är väl att man aldrig lär sig av sina misstag.

Vill ni se en raritet i klass med den mongolska trädpiparen ska ni vallfärda till vårt kök i kväll: Magnus ska nämligen laga maten. På menyn står pepparbiff, rödvinssky och potatisgratäng och anledningen till att maken tar på sig förklädet idag är enkel: jag kan fanimig inte göra ens en habil potatisgratäng. Det blir i bästa fall en sorts stärkelsegröt, i sämsta fall ett läbbigt tapetklister. Blott gudarna vet vad jag gör för fel, men de skrattar antagligen gott åt mig.

Så förutsättningen för att Magnus önskemiddag skulle slå in var antingen att jag enrollerades i en matkurs för potatisklåpare eller att Magnus själv fick gratängansvar. Det sistnämnda verkade smidigast, framför allt som Magnus potatisgratäng är en sjuhelvetes god historia. Gräddig, ostig, krämig och med perfekt vitlökssmak. Fan tro’t, men den mannen klår mig på fler områden än backgammon.

Det roligaste är att när Magnus väl lagar mat går han in för det med sådan nogrannhet att man skulle kunna tro att ingredienserna skulle ingå i ett rymdskepp för kolonialiseringen av Mars. Jag har fått en inköpslista som mest ser ut som sådana där anteckningar schizofrena gör när foliehatten inte håller tätt, jag har blivit förmanad och uppmanad att komma ihåg att köpa grevé och inte herrgård och mellanlagrad dessutom. Och glöm inte potatisen!

Om jag inte hade fått klara förhållningsorder om att hålla mig borta från köket, tack så hade jag detaljstuderat Magnus gratängmakande för att lära mig det mystiska handlag som tydligen krävs för att lyckas. Men några hemligheter måste ju finnas även i de lyckligaste äktenskap, om så inte annat för spänningens skull.

Uppdatering: Jag lyckades få tillgång till köket tillräckligt länge för att knäppa bilden ovan. Magnus muttrade lite om att hans hand inte vill vara med i bild, men egentligen är det en riktigt mediakåt hand. Visste ni att den gången vi och en massa andra matbloggare var med i Tinas mat (typ tre år sen) började reportaget  med att Magnus hand letade sig upp mot näsan, vilket älsklingslillasystern Siri fortfarande har kul åt. Och i det här blogginlägget är faktiskt båda händerna med. Så visst vill den synas…

Jag kommer väl bli paria i den finare delen av matbloggsvärlden nu, men hells bells! Jag outar härmed mig själv som Heinz baked beans-fantast. Och jag skulle kunna gå i döden för min rätt att glufsa dem sommarljumma, direkt ur burken i Hultsfred, även om jag nog gjort min sista festivalrunda vid det här laget.Men Heinzbönor är faktiskt något alldeles visst. Har man bott i England och läst otaliga jag-åt-bara-beans-on-toast-och-gick-ned-30-kilo-reportage, ätit sina bönor till så skilda stärkelser som halvrå potatis och överkokt spaghetti och räddat mången bakyfylledag med en rejäl fry up är det omöjligt att inte älska dessa snälla, sötsyrliga (med betoningen på söt) baljväxter. Baked beans är lika mysigt som raggsockor, ullplädar och långa koftor. Och ungefär lika smakrikt.

Så de dagar man inte känner ett akutbehov av mat som stryker en medhårs men fortfarande inte känner för mer avancerade övningar än att öppna en konservburk, hacka lite lök och knäcka några stackars ägg är det här rätten du bör välja.

Baked beans med stil

Receptmakare: Margit Richert

Portioner: 2

Tid: 20 minuter

Magnus och jag gnabbas om hurvida stekt eller pocherat ägg är godast till dessa bönor. Jag håller på pocherade ägg och efersom det är jag som skriver recepten står det också pocherade ägg som tillbehör. Men vill man ha stekta ägg hejar Magnus på efters0m han tycker att pocherade ägg är slöseri med både vatten och avklippta vitor.

• 1 gul lök
• 2 vitlöksklyftor
• 25 g smör
• 1 burk baked beans
• 1 tsk worchestershiresås
• 1 tsk ljus soja
• 2 tsk harissa ( eller något annat starkt)
• nymalen svartpeppar
• till servering:
• 2-4 pocherade  ägg, beroende på storlek och hunger
• ev stavar av rostat bröd att doppa med

1. Strimla löken och finhacka vitlöken. Stek 10-15 minuter i smöret tills löken blivit lätt gyllenbrun och mjuk.
2. Tillsätt bönor, worchestershiresås, soja och harissa och mal över rejält med svartpeppar. Låt allt bli varmt.
3. Servera med äggen och eventuellt bröd.

Vad är det som är gult, vitt och rött och riktigt gott?

Tja, det hade onekligen varit mer spännande om jag inte viftat med en stor bild i ansiktet på er, men australiensisk hamburgare är det i alla fall. Med grillad lök och ananas, stekt ägg, chilispetsad majonäs och sist men inte minst inlagda rödbetor. Det är nog den första australiensiska rätten jag lagar, annars hade jag nog inte suttit här och funderat på om det ser bäst ut att skriva australisk eller australiensisk. Men det är kanske mindre viktigt i det här sammanhanget, du kommer inte kunna snacka med den här saken i käften ändå.

Men låt inte luras av det aparta – för att inte säga hotfulla – utseendet, för det här är en ovanligt god, om än aningen slabbig burgare. Att rödbetor och stekt ägg går väl tillsammans vet väl alla som smakat en pyttipanna. Ananasen och löken bör du inte heller hoppa över, det ger en härligt söt konstrast till det salta köttet.

Aussie burger

Receptmakare: Margit Richert

Portioner: 1

Tid: 30 min

Lägger du till tomat, ost och bacon har du en burger with the lot, enligt Wikipedia. Men det är helt klart överkurs. Liquid smoke kan uteslutas, framför allt om det är sommar och du grillar ute. Men lite rökighet är inte fel om man

• 100 g nötfärs
• 1 stänk worchestershiresås
• 1 stänk liquid smoke
• salt och svartpeppar
• 2 msk majonnäs (hemvevad eller ditt favitmärke)
• 1/2-1 tsk sriracha, harissa eller sambal oelek
• 1 skiva ananas, färsk eller burkad i juice
• 1/2 liten lök
• 1 ägg
• salladsblad
• inlagda rödbetor
• ev. ketchup
• hamburgerbröd

1. Blanda nötfärs, worchestershiresås, liquid smoke, salt och peppar till en jämn smet. Forma till en platt burgare.
2. Blanda majonnäsen med tillräckligt mycket chilisås för att den ska få ett trevligt bett (hur mycket som är lagom kan du bara avgöra själv).
3. Skiva löken centimetertjockt och se till att löklagren håller samman. Grilla eller stek lök och ananas på båda sidor i lite matfett (var försiktig när du vänder löken så den håller ihop). Löken är klar när den mjuknat och fått fin färg men fortfarande har lite stuns inuti. Ananasen är klar strax innan.
4. Stek eller grilla hamburgaren 3-4 minuter på varje sida eller tills köttsaften som sipprar ut ur den är klar. Stek ägget samtidigt som hamburgaren och lyft bort det från stekpannan när gulan börjat stelna något.
5. Montera hamburgaren: bröd, chilimajonnäs, sallad, rödbetor, burgare, lök, ananas ägg och till sist en ketchup om du är begiven på det. På med locket och tryck till. Försök äta med värdighet.

Hörrni mina kära men slarviga läsare: den vegetariska veckan börjar först nästa vecka, den första mars. Den här grisrätten är alltså inte vegetarisk. Den är bara riktigt god.

Från början hade jag tänkt skriva något lagom bitskt om elpriser och att jag lagade den här ragun på vedspis för att lura strömbolagen på åtminstone några småslantar. Jag skrev till och med något standardfyndigt om elchocker och gav en känga åt bonusar och Vattenfalls kolkraftverksexpension i Tyskland. Jag gick så långt att jag kallade mig själv medelklasskorrekt miljömupp.

Men jag raderade allt det där, för jag har någonting viktigare att berätta för er. Mycket viktigare.

Så viktigt att ni faktiskt bör strunta i elpriser och sådana ovidkommande saker och faktiskt laga den här ragun på alldeles vanlig elspis om det är det ni har hemma. För det jag har att säga är att det här är något av det godaste jag någonsin lagat.

Det ser inte speciellt gott ut, det låter inte ens särskilt speciellt när ni läser receptet, men det här är helt jävla fenomenalt. Egentligen borde jag pensionera mig som matbloggare på momangen, för jag lär aldrig någonsin komma på ett recept som klår det här.

Och vad är det då som smakar så jäkla speciellt, undrar du? Det handlar om ett trögflytande långkok till pastasås där fet och lite jolmig fläskfärs tillsammans med aningen sträva gröna linser tillsammans ger en alldeles perfekt konsistens. En gryta där långkokets murriga tomatsmaker får en injektion rätt i hjärtat av citron och salvia. En rätt där alla ingredienser arbetar åt samma håll: perfektion!

Det är inte bombastiskt, det är inte gåslever och belugakaviar, men det här är någonting du kommer att vilja äta igen, och igen och igen. Jag vill ha en portion till nu, men eftersom jag inte orkar fantiserar jag om att äta den till frukost.

Ragu med linser, salvia och citron

Receptmakare: Margit Richert och den gudomliga inspirationen

Portioner: 6

Tid: 3 timmar

Använd bra fläskfärs till det här, och om det går, gärna en lite mer grovmalen sort. Jag använde färs från Solberga, men det är en lyx som dessvärre är få förunnade. Och vad du än gör, uteslut inte linserna. De kompletterar den grisfettet perfekt.

• 2 gula lökar
• 4 vitlöksklyftor
• 50 g pancetta
• 2 msk olivolja
• 1 dl tomatpuré
• 400 g fläskfärs
• 4 dl mjölk
• 2 dl gröna linser
• 2 tsk torkad oregano
• 1 burk mutti körsbärstomater eller krossade tomater
• 1 klutt fond du chef grönsaksfond
• ca 1 msk strimlad färsk salvia
• 2-3 msk pressad ciitron
• finrivet skal av 1/2 citron
• salt, svartpeppar
• till servering:
• pasta
• riven parmesan eller pecorino

1. Ta fram en stor gryta. Finhacka lök, vitlök och pancetta och fräs hacket på låg värme i olivoljan, ca 1o minuter. Tillsätt tomatpurén och låt allt fräsa ytterligare någon minut under omrörning.
2. Tillsätt fläskfärs, linser, mjölk, tomater, oregano och grönsaksfond. Täck grytan till 3/4 med lock och låt sjuda i ungefär 2 1/2 timme eller tills linserna är mjuka och lite sönderkokta. Rör om då och då och späd med vatten om det blir för torrt i grytan. Konsistensen ska vara tjock, men inte torr.
3. Tillsätt citronskal och -saft och salvia. Smaka av med svartpeppar och eventuellt mer salt. Servera med pasta och riven parmesan eller pecorino överst.

Magnus och jag har käkat på tok för mycket kött den senaste tiden. Och nästa vecka (alltså inte veckan som kommer nu, men den som kommer efter veckan som kommer nu) blir det en helt vegetarisk och irriterande söderekologisk vecka.

Jag har en hel laddning vegorecept på lut, men jag tänkte ändå passa på att använda mig av min största skatt – ni, mina underbara och kloka läsare! Vad har ni för favoriter bland vegorecepten?

Quinoa går dock bort av den enkla anledningen att det smakar vidrigt. Helt jäkla vedervärdigt! Försök inte övertala mig, det är en av få saker jag aldrig mer tänker stoppa i min mun. Mosigt, grötigt, grynigt och med en sällsynt unken bismak (och ja, jag har både sköljt och rostat!).

Hur som helst, alla recept som inte innehåller quinoa tages tacksamt emot. Här ska käkas grönsaker!

Att man är sjuk är ingen ursäkt för att inte äta. Så idag svängde jag ihop någon slags fejkjapansk buta-don (buta =fläsk don(buri) =skål) till lunch. Den är inte ett dugg autentisk, men både vacker och god och går att svänga ihop på nästan ingen tid alls. I alla fall om man undantar det lite krångliga japanska sättet att tillaga ris: det ska blötläggas och sköljas och kokas långsamt och sedan ångas av. Men det är å andra sidan det enda som tar tid.

Och hörrni, jag ska hälsa från min Kyoto-stationerade bror Marcus och hans fästmö Sawa att ni inte ska gå och köpa  Blue Dragons sushiris eller något annat svindyrt ris när ni ska laga japanskt. De använder helt vanligt grötris när de bor i Sverige, och jag håller med dem i att skillnaden är rätt marginell.

Förenklad buta-don

Receptmakare: Margit Richert

Portioner: 2

Tid: 20 minuter

Det här är min egen högst personliga tolkning av japansk buta-don. Den som inte får tag på shichimi strösslar över lite sesamfrön eller furikake.

• 200 g fläskkött (karré, köttigt sidfläsk, skinkstek eller liknande)
• 1 msk neutral olja
• 10 cm purjo
• 1 liten morot
• 2 tsk finriven ingefära
• 1/2 msk socker
• 1 msk ljus soja
• 1 msk mirin
• till servering:
• 2 portioner japanskt ris
• 2 pocherade ägg (eller 2 råa äggulor)
• shichimi, furikake eller sesamfrön

1. Strimla köttet. Skölj och strimla purjon. Skala moroten och skär den i tunna stavar.
2. Hetta upp oljan i en wok eller stekpanna. Stek köttet tillsammans med ingefäran under omrörning tills det får lite stekyta. Tillsätt socker, soja och mirin och rör om. Låt puttra in någon minut och tillsätt sedan morot och purjo och fortsätt steka 3 minuter.
3. Fördela riset i 2 djupa skålar. Fördela fläskköttet ovanpå. Toppa med ett pocherat ägg och shichimi, furikake eller sesamfrö.

Det här skrevs igår. Sedan dess har även Magnus blivit sjuk, så nu ligger vi båda febriga i sängen och tycker synd om varandra och oss själva. Så nu får vi hjälpas åt med dagens matlagning.

När man är sjuk är det tur att man har en alldeles fantastisk man som kan laga bloggvärd mat åt en stackars sjukling. Synd att han hårdnackat vägrar gästblogga. Så skriva får jag göra själv.

Magnus läser just nu Uwe Timms Upptäckten av currywursten som jag egentligen lånat till mig själv. Men Magnus började läsa ren tristess när jag körde bort honom från datorn och webbspelen. Sedan satt han ovanligt tyst och stilla i flera timmar och vände blad tills han slutligen tog bladet från munnen och förkunnade att han skulle laga currywurst. Och sedan snodde han helt sonika tillbaka datorn och låg och läste recept i sängen, varpå han skred till verket och jag fick tillbaka datorn igen.

(Ni fattar att kampen om vår bärbara är viktig va? Vi har visserligen två datorer, men bara en mobilt bredbands-dongel. Som tur är kan jag alltid trumfa Magnus med hänvisning till bloggen.)

Currywurstsåsen gjordes från scratch, ingen ketchup här inte. Korven vi använde var Lidls bockwurst i glaskonserv. Den har vi inte gillat tidigare eftersom den är så menlös, men tillsammans med den curryspäckade såsen gjorde den sig helt okej. Men ska jag häda så måste jag nog få påstå att korven spelar mindre roll i sammanhanget – det är faktiskt såsen som smakar mest. Riktigt gott är det i alla fall!

Currywurst à la Magnus

Receptmakare: Magnus Petersson Richert samt diverse ospecifierade internetrecept

Portioner: 4

Tid: 1 timme

Att Magnus lagar maten hör inte till vardagen hemma hos oss. Men när han väl gör det brukar det bli riktigt bra. Så även här.

• 1 gul lök
• 1 vitlöksklyfta
• 2 msk neutral olja
• 2 msk curry
• 1/2 msk starkt paprikapulver
• 1 burk hela eller krossade tomater
• 1/2 msk worchestershiresås
• 1/2 dl socker
• 1/4 dl äppelcidervinäger
• 1/2 tsk salt
• 400 g bockwurst eller annan mild tysk korv
• till servering:
• curry att pudra över
• pommes frites eller brötchen

1. Finhacka lök och vitlök och fräs den sakta i oljan i tio minuter. Pudra över curry och paprikapulver och fräs ytterligare en minut. Tillsätt tomater, worchestershiresås, socker, vinäger och salt och låt sjuda samman tills knappt hälften återstår.
2. Mixa såsen slät och passera den genom en sil.
3. Skär korven i 2 cm långa bitar och stek den långsamt tills den får fin färg. Slå över såsen och rör om. Lägg upp, pudra över lite extra curry och servera med pommes eller bröd.

Jag vet att vanligt kronjästbaserat bröd är ute i kylan. Surdeg ska det vara, och inte mig emot. Men ibland kan alla dessa levain och vetesurdegsmammor och fan och hans långjästa moster stå mig upp i halsen. Ska det inte någonting få vara enkelt och alldeles som det alltid har varit?

Så talar en äkta motvalls kärring (eller valfri Newsmill-skribent), jag vet. Och du behöver inte hålla med mig nu, men ta en vända i surdegsträsket och återvänd sedan hit. För när surdegsbakandet har blivit en folksport krävs en motrörelse i form av vanligt hederligt bröd som inte kräver elva dagars förberedelser och kan bakas i en enda bunke. Jag ger er slattbullar : ett bröd som kan bakas på allt det där som står och ugglar i skafferiet efter dina misslyckade surdegsförsök.

Till sist en not angående bilden: den vackra kökshandduken med mitt monogram är vävd och broderad av min fantastiska mor Ingela, även känd som mamman när hon härjar i bloggens kommentarfält.

Skållade slattbullar med aprikos

Receptmakare: Margit Richert

Portioner: 24 st

Tid: 3 timmar

De här goda portionsbullarna uppstod när jag en dag ledsnade på de där femtioelva mjölpåsarna med lite av varje som tog upp plats i skafferiet. Resultatet blev över all förväntan: saftiga, lite söta och frötuggiga bullar som mättar ovanligt bra. Tyvärr har såväl Magnus som mina arbetskamrater slukat bullarna med sådan glädje att de försvann på två dagar. Så nu är skafferiet fullare än någonsin eftersom jag har fått köpa femtioelva nya påsar för att baka fler bullar.

Ingredienserna är i högsta grad förhandlingsbara, huvudsaken är att du inte minskar på mjöl- och grynmängden vare sig vid skållning eller utbakning. Aprikoser kan ersättas av bortglömda julfikon, solrosfrön och sesamfrön av några andra nötter eller frön. Rågflingor kan bytas mot havregryn eller dinkelflingor och så vidare. Här är fritt fram för experiment!

• Till skållning:
• 1 dl solrosfrö
• 1 dl oskalat sesamfrö
• 1/2 dl linfrö
• 1 dl grahamsmjöl
• 1 dl kruskakli
• 2 dl finhackade torkade aprikoser
• 2 dl rågflingor
• 2 dl grovt rågmjöl
• 2 tsk salt
• 1 msk honung
• 5 dl kokande vatten
• till borgörning:
  
• 50 g jäst
• 7-8 dl vetemjöl
• till pensling:
• 1 ägg, uppvispat
• någon näve solrosfrö, rågflingor och/eller sesamfrö

1. Blanda alla ingredienser utom vattnet i en stor bunke och rör om. Häll på det kokande vattnet, rör om ordentligt till en gröt och täck med plastfolie. Låt svalna ca 30 minuter eller tills gröten är ljummen.
2. Smula ned jästen och rör om tills den löst sig någorlunda. Arbeta ned mjölet med elvispens degkrokar, för hand eller i maskin och arbeta till en smidig deg (jag körde 10 minuter med degkrokar). Den kommer att vara lite klibbig, men inte lös.
3. Låt degen jäsa övertäckt i 1 timme.
4. Ta upp degen på mjölat bakbord och knåda igenom den. Dela degen i 24 bitar och rulla till små bullar. Platta ut dem lite med handen. Lägg på bakplåtpappersklädda plåtar, täck över och låt jäsa till dubbla storleken, 40-60 minuter beroende på hur varmt du har hemma.
5. Sätt ugnen på 225 grader. Pensla bullarna med uppvispat ägg och strö över solrosfrö, rågflingor, sesamfrö eller vad du nu vill ha överst. Grädda i mitten av ugnen ca 17 minuter eller tills bullarna fått fin färg. Låt svalna under bakduk.