Till herbamarens försvar

Tre ordentliga fyllehangups har jag, det vet alla som haft förmånen att ta mer än ett glas vin tillsammans med mig. Att Modest Mouse är världens bästa band försöker jag ständigt förklara för en oförstående värld, liksom att facket, det förbannade facket har spelat ut sin roll i en värld där en fast heltidsanställning är det samma som en lottovinst för de flesta. Där har jag ibland lyckats få mer än undanglidande mumlingar till svar och ibland till och med entusiastiskt bifall.

Men när jag kommer riktigt i gasen och sätter igång att förfäkta herbamarens förtjänster, då börjar plötsligt mitt sällskaps blickar att flacka betänkligt. En tämligen pinsam tystnad lägger sig som fetvadd över den tidigare så livliga konversationen och mer än en middagsgäst har börjat skruva sig på stolen för att liksom diskret vrida sig ur diskussionen.

Kanske borde jag dricka mindre, kanske Magdalena Ribbing borde addera kryddblandningar till de saker – polik, sjukdomar och annan explosivt – som man inte bör diskutera vid middagsbordet. Kanske borde fler människor inse det tyska örtsaltets möjligheter i stället för att börja orera om ovidkommande saker som Piffi Allkrydda och Aromat.

För det är där skon tycks klämma. Färdiga kryddblandningar betraktas med skepsis bland matintresserade. Herbamare buntas ihop med styggelser som italiensk salladskrydda och det öststatiga allroundsaltet vegeta samtidigt som sellerisaltet höjs till skyarna, antagligen mest på grund av sin svårtillgänglighet.

Kanske är det också en generationsfråga. När Magnus nyss läste igenom det jag skrivit hittils blev han genuint upprörd över att jag rackade ned på Piffi Allkrydda, som smaksatte hans sjuttiotals dovt bruna anrättningar. ”Det är ju hela min barndom du skriver ned”, muttrade han irriterat. Och kanske har han rätt och i sådana fall är herbamaren toppnoten som svävar över hela min barndom.

För visst är det så att jag famnar herbamaren när livet känns tungt och ovisst. En trygg smak som tillsammans med tunnskivad rättika och knäckebröd tar mig tillbaka till svunna tiders furuköksbord. Pappa sitter mitt emot med en egen smörgås och rättikorna är hemodlade, av den där svartskaliga sorten som sticks i näsan redan innan man tagit första tuggan. Beskan, det peppriga stinget, sammetslent smör, knäckknaster och rättikans krunch blandas med den örtiga sältan från kryddsaltet. Ingen molekylärgastronomi, inga ostron, ingen tryffelreduktion eller salmalax. Nästan banalt i all sin enkelhet. Men ändå, mitt i särklass bästa matminne.

Men jag är ingen fanatiker. Herbamare passar inte till allt. Det är rent av en styggelse till ägg, där den lite mineraliga kryddtonen krockar hejvilt med äggets svaveltoner. Det passar inte till kött av något slag, annat än kall kyckling. Herbamarens plats är bland grönsakerna. Kanske främst till gurka, väl mogna tomater, till tidigare sagda rättika, men även i grönsakssoppor ger herbamare (i måttliga doser) fyllighet och kropp. Hemligheten stavas libbsticka, selleri och kelp, tre ingredienser som är kända för att boosta vilken mesig anrättning som helst.  Tillsammans med de övriga  örterna (bland annat vitlök, basilika, mejram och pepparrot) skapar de ett riff som är lika publikfriande som AC/DC:s bästa.

Och kanske är det herbamarens populistiska framtoning som är dess största black om foten. Att gilla herbamare är nästan som att gilla Shania Twain eller Stefan och Krister. Något man gör i bakom lykta dörrar, med en vag känsla av skam. Inte ens något att  kokettera lagom ironiskt med. Det är för klatchigt, för motståndslöst. Bara att greppa den gröna burken och strössla över lite över en gurkmacka. Men ibland behöver man inte göra livet svårare än vad det är. Herbamare är gott.

Edit: Jag har fått flera kommentarer om att herbamare och ägg visst är gott tillsammans. Jag tycker inte att herbamare passar till ägg. Å andra sidan tycker jag att popcorn och kalles kaviarbaserad dippsås är gott ihop, så ni behöver ju inte känna er begränsade av min något skruvade smak.

33 kommentarer

  1. Angelica skrev:

    Hah, till frukost i morse åt jag två löskokta ägg med herbamare på. Där tycker jag fan att det passar bra. Min ömma moder brukar alltid koka sin fantastiskt goda (vegetariska) ärtsoppa på endast ärter, vatten och herbamare. Att man skulle behöva skämmas för sin herbamare var en nyhet för mig. :D

  2. Ha, kul att du gillar hermbamare och ägg – där tycker vi helt olika. Jag mår direkt illa av smaken. :)

  3. Jaså, så fröken finner det lämpligt att baktala italiensk salladskrydda, denna kallsåsförhöjare! Fnys.

  4. Lisa: <3<3<3

    Nästa vecka kanske jag hyllar salladskryddan. :)

  5. Örjan skrev:

    Vad vore den svenska pizzasalladen utan italiensk salladskrydda?

  6. Anki skrev:

    Danskt rågbröd med tjocka, herbamarekryddade tomatskivor är verkligen inte dumt!

  7. Örjan: Antagligen godare. :) Nej, där fyller det väl sin funktion, ärligt talat.

    Anki: Mmm, jag blir hungrig!

  8. anna skrev:

    Skandal Margit! Hur kan man inte gilla salladkrydda?! Italiensk salladskrydda står alltid i hyllan och väntar på att ösas i den hemmagjorda vinägretten eller pasta med grillad kyckling. Om piffi är 70-tal och herbamare 80-tal så skulle jag vilja påstå att salladskryddan är 90-tal.Och den funkar ju verkligen till allt. ;)

  9. Herbamare är för mig för evigt middagar hos farfar i Månkarbo. Vi åt väl där några få gånger om året. De hade alltid herbamare på bordet, och efter ett tag brukade tabascon komma fram också, i det årliga mandomsprovet. Det här var långt innan chilirevolutionen, så tabasco var obegripligt starkt för mig, och en väldigt vuxen grej.

    Pappa brukade så småningom kontra genom att bjuda på starka feferoni när farfar kom hem till oss. Givetvis fick man inte ens med en min antyda att det var vidrigt starkt.

    Nuförtiden har jag gärna både tabasco och herbamare på mina stekta ägg – men ännu hellre mitt hemgjorda libbstickesalt.

  10. J skrev:

    Apropå Herbamare (och fylla), så använder jag den i det här receptet. Jag hittade inte sellerifrön och tänkte att det skulle vara ett bra substitut.
    http://www.formerchef.com/2009/12/31/kick-ass-homemade-bloody-mary-mix/#more-1475

  11. krakel skrev:

    Piffi Allkrydda föråt jag mig på under mellanstadiet. Ett tag skulle alla krydda sina knäckemackor med piffi i skolmatsalen, mest för att det var spännande (i brist på annat sovel) och det resulterade i något slags aromsmör. Smör är ju i sig smakförstärkande så piffins potens upphöjdes i två. Snacka om att jag tröttnade fort, det blev som att tugga buljongtärning. Nu får jag kväljningar vid blotta ansatsen till eventuell användning.

  12. Camilla skrev:

    Krakel: Jag hade exakt samma mellanstadieupplevelse, men i min uppväxthåla var det Aromat som gällde, ovanpå varenda knäckemacka i matsalen. Vad gör man inte för att sätta lite krydda på vardagen? Nu klarar jag inte ens av att tänka på Aromat utan rysningar…

  13. Louise skrev:

    Herbamare + keso + majs + knäcke – miam miam!
    Är 25 år och känner mig alltid lite lillgammal när jag plockar upp herbamaren ur varukorgen framme vid supermarché-kassan;)

  14. ThomasJ skrev:

    Peter Jägerbro! Du är en rutten person! Bara det att skriva så här:

    ”Nuförtiden har jag gärna både tabasco och herbamare på mina stekta ägg – men ännu hellre mitt hemgjorda libbstickesalt.”

    …å sen inte bifoga recept på libbstickesaltet. DET är rentutsagt Jämrans Ofördelaktigt!

    Ah Du! Var lite kompis nu? Va?? Mortlar du libbisen? Vilket salt tör man använda? Får man smyga in en aning vitlök?? Lagringstid???

    ”Utan Libbsticka stannar Världen”.

    :o D

    /ThomasJ, limmar på libbsticka

  15. Mikkan skrev:

    trocomare + ägg = kärlek i min bok, däremot! :)

  16. Sofia skrev:

    Yeah!
    Gärna till keso eller på avokado med citron.

  17. Anna: Jag åt faktiskt italiensk salladskrydda idag på jobbet. Jag tycker den är jobbigt stickig i smaken, det är nog det jag har emot den.

    Peter: Underbart hur man förknippar smaker med minnen! Tack för en vacker berättelse!

    J: Hur blev det då? Det låter onekligen gott!

    Krakel: Hos oss var den kombinationen sur tomat+socker som dansade en hösttermin. Sen insåg vi nog alla att det var bättre att lämna tomatklyftorna åt sitt öde under skolåret. :)

    Camilla: intressant. Säger en del om skolmatens brister när man måste improvisera fram sådana lustiga kombon för att bli mätt. Eller så säger det mer om barn/tonåringars uppfinningsrikedom.

    Louise: Du är i gott sällskap!

    Thomas J: Hear hear! Jag vill också veta mer om libbstickesaltet!

    Mikkan: Jag får väl erkänna mig besegrad, jag som inte klarar vare sig h:are eller t:are till äggen.

    Sofia: jepp, definitivt till den annars dödstrista keson!

  18. Frida skrev:

    Den sjuuuukt bästa fyllematen när man kommer hem mitt i natten är grädde, riven cheddar, riiiiikligt med Herbamare och svartpeppar som vevas runt i het pasta. Delikat!
    Funkar prima på mikrad överbliven pasta från kylen men såklart ännu godare på nykokt. Livet är bättre med Herbamare!

  19. Lisa skrev:

    Jag gillar också herbamare, har minsann hyllat det i Sydis redan i somras. Fantastiskt i chlodnik etc. Det är libbstickan som är det magiska.

  20. Frida: Nu blev jag hungrig igen!

    Lisa: Missade att du hyllat herbamaren i Sydis. Som alltid är jag typ ett halvår efter. :)

  21. Örjan skrev:

    Har du glömt ditt gamla inlägg om chlodnik,med Lisas kommentar?
    http://gittosmat.taffel.se/2010/07/15/chlodnik-och-zakuski-tva-ord-att-lagga-pa-minnet/

  22. Örjan, det har jag faktiskt. Chlodnik och zakuski la jag på minnet, resten försvann. :)

  23. Lisa skrev:

    Gitto: Du brukar ju vara först med allt annat. I alla fall mest med allt annat, du outsinliga källa till inspiration.

  24. Catarina skrev:

    Jag sällar mig till libbstickesaltkören! Jag vill också veta hemligheten!! Herbamare är, precis som Gitto antyder en slags barndomstrygghetsåterkallare. Min moster var lite anfäktad av hälsorörelsen och därifrån fick vi inspiration att skaffa det. På tomater på kesomacka är det oslagbart. Det var min räddning som vegetarian på gymnasiet när vi serverades grå broccoli och blomkål som stått varmhållen i minst tre timmar! Anledningen till att jag framhärdade som vegetarian var nog mest min på fädernet nedärvda värmländska stönighet!

  25. J skrev:

    Den är numera husets bloody mary, det står alltid en liten burk trzany chren och herbamare på pass hemma.

  26. Tsss, Lisa. Smicker! Och defintivt inget jag gjort mig förtjänt av. Men jag tar gärna lite till ändå. :)

    Catarina: Ja, vi får övertala Peter som tycks ha gått under jord, olägligt nog.

    J: trzany chren? Vad är det?

  27. Herbamare och Trocomare är nödvändigt i mina hemmagjorda vegbiffar som slår många fabriksgjorda.

  28. sofia skrev:

    Det här med skepsis till dessa kryddblandningar skrattade jag åt i Göteborgs Posten för något år sen. De hade ett reportage om balkan-mat och kvinnan som delade med sig av recepten använde bara svartpeppar och vegeta som kryddor, detta gömde de undan lite fint långt inne i artekeln och i recepten stod det krydda med valfria kryddor/örtkryddor… I affären nere på hörnet här i förorten säljs vegeta på megapåse så jag har dragit slutsatsen att hon inte är speciellt ensam om denna kryddning. Men det liksom förtegs i artikeln. Antingen på grund av denna skepsis eller att de inte ville bli nerringda om att de har glutamat i recepten. Vad vet jag, roligt tyckte jag det var iallafall :)

  29. Malin skrev:

    Tack Gitto för denna fina betraktelse! Raz är alltid emot mig och mitt Herbamare, fast jag kallar det alltid bara örtsalt. Men egentligen kan jag väl inse hans poänger som är 1) han föråt sig på det som barn 2) det är en krydda, inte ett salt. I min familj var det hälsotrenden som låg bakom det från början, mamma sålde hälsokost från A Vogel och med det kom saltet. Men som sagt, örtsalt var det enda vi nånsin kallade det, och vi hade aldrig nånsin nåt annat salt på bordet. Eftersom maten allt som oftast bestod av kokt potatis + nånting, eftersom det var den kolhydratkälla som godkändes av pappa, så visste jag inte ens att man kunde ha nåt annat salt på potatisen. I skolan hade jag nämligen aldrig salt på potatisen, vanliga saltkorn tyckte jag var grosteska i jämförelse med det fina smulet från Herbamare. Och än idag har jag mycket svårt att se något annat salt på min kokta potatis. På rostad eller friterad potatis passar havssalt fint, men inte på kokt. Men jag håller med, på kött går det inte, men på stekt ägg tycker jag det är fint – på kokt däremot är det det ”sterila” saltet som gäller. Det är så djupt rotat i min uppväxt att örtsaltet/herbamare är naturligt att vanligt salt för mig kan kännas rent kemiskt – trots att jag vet mycket bättre. Italiensk salladskrydda är väl det som jag snarast förätit mig på i så fall, men det finner sin plats då och då det med! Men Herbamare kan jag inte leva utan.

  30. Anna skrev:

    Vi borde dricka mer vin ihop!! (hmm, inte för att vi ens dricker lite, men vi borde börja ;) ) Jag håller helt med dig angående både facket och herbamare. I mitt kök har jag bara det sistnämnda och havssalt, ångrar det alltid när jag har kokat ägg!!!

    Borde nog undersöka det där bandet då också… aldrig hört talas om det förut :D

  31. J skrev:

    Haha, du brukar svänga dig med polska recept, så jag tänkte att det skulle vara en baggis. Det är finriven pepparrot på burk. Finns på min Coop.

  32. A skrev:

    Jag har aldrig ätit Herbamare, men Trocomare är ju en klassiker!

    Men en stor pluspoäng för Herbamare som jag är förvånad över att ingen har nämnt är skämtet när något plockar fram eller omtalar herbamare; ”o var har du fru bamare då?” MOAHAHAHHAHA okej det är lamt… men jag skrattar.

  33. Hehe, det skämtet har jag faktiskt inte hört innan!

Prenumerera på kommentarerna för detta inlägg (RSS).

Tyck till!

Annons