Hörni, ska ni bara läsa en riktigt tjock och intressant bok i vår, så låt det bli Jonathan Lindströms Bronsåldersmordet. Hur en tegelsten om ett gäng gamla skelettdelar lyckas vara så så bladvändande spännande, torrt rolig och framför allt intressant övergår mitt förstånd, men jag har verkligen plöjt boken. Lindström spekulerar, funderar och analyserar hejvilt utan att tappa trovärdigheten när han resonerar sig fram till gåtans lösning.

Och nu sitter jag här med ett nyvunnet intresse för bronsåldern, som jag tidigare bara kopplat samman med enormt tradiga mellanstadielektioner. Fast kosthållningen lät inget vidare: vad sägs till exempel om den fermenterad röra på spannmål och lever som hittades vid en utgrävning?

I stället för att fördjupa mig bronsålderns leverkimchi ska jag baka någon slags blodapelsinkaka eftersom jag min vana trogen köper frukt som jag aldrig äter. Lite mer om vegoveckan kommer under dagen.

Magnus står och stampar med packade resväskor i hallen och jag står och hetsäter i köket. Norenskt? Nej, helt underbart: vi har gjort vår första sats kimchi. Nu vill Magnus helst av allt emigrera till Sydkorea och själv kan jag inte sluta äta de där jävla grönsakerna i chilimarinad.

Första gången vi botaniserade på Omi Food hittade vi ett litet plasttråg kimchi för 40 kr. Snålnerven i mig skrek, men den vann inte över nyfikenheten eftersom jag tidigare bara ätit Tistelvinds usla kimchiparodi. Och fy fan vad gott det var! Vi skulle  ”bara lukta lite”, men det slutade med att vi åt upp hela tråget mellan t-banestationerna Hötorget och Brommaplan. Det är ungefär 15 minuters färdväg för er som har bättre saker för er än att klocka tunnelbanan. Men ända sedan dess har Magnus kimchitjatat till den grad att han faktiskt självmant kom hembärandes på en gigantisk salladskål – en grönsak jag inte ens visste att han kände igen.

Så igår skickade jag Magnus till Korean Food på Luntmakargatan. Säg att du ska göra kimchi, sa jag. Köp allt de hystar på dig och lyssna på vad de säger. Magnus kom hem med en flaska koreansk fisksås (betydligt rundare smak än den thailändska dito) och en rejäl dos koreanska chiliflingor. Han blev tydligen emottagen med öppna armar och fick så många råd på knackig, men felfri svenska att öronen nästan trillade av. Men han kom ihåg att man skulle koka rismjöl med vatten och sen blanda med kryddorna.

Jag hade å andra sidan läst 25 kimchirecept eller mer och insett att det var ganska fritt fram för improvisation. Den enda riktigt viktiga verkar vara saltbalansen: är det för salt vill mjölksyrabakterierna inte vara med i leken, är det för osalt vill både mögel och andra tristheter vara med och leka.

Men som tur är verkar saltfönstret vara ganska brett, en källa uttryckte det som att ”det ska vara salt, men inte så salt att du inte vill ta en bit till”, och det verkar som en bra devis. Peppar peppar, ta i trä, för än har inte kimchin jäst.

Vi satte igång vid lunchtid att skära och skölja grönsaker, allt medan vi lyssnade på Radio Viking, denna kulturskatt bland de beyonce-späckade reklamkanalerna. Halvvägs igenom kimchimakandet insåg vi att vi inte hade tillräckligt med salt, men det löste vi genom att salta grönsakerna i två omgångar med samma spad. Det funkade utmärkt!

Sen upptäckte vi att vi glömt ingefäran, men där räddades vi av en fryst knöl (vi fryser alltid den ingefära som inte går åt direkt) som Magnus favoritdam förärat honom för några månader sen. Kanske inte idealiskt, men det gick det med. Och om inget drastiskt händer med kimchin (mögel, utomjordingar eller liknande) kommer vi kunna goffa syrliga grönsaker om några dagar. Magnus har redan dansat en liten lyckodans i köket eftersom vår kimchipasta smakade nästan exakt som hans absoluta favoriträtt: omi foods kimchi.

Kimchi Gitto-style

Receptmakare: Margit Richert och Magnus Petersson Richert

Portioner: 4 liter

Tid: 3 dagar +

Det finns säkert tvåtusen sätt att göra kimchi på, men den här varianten blev riktigt bra.

• 1 1/2 kilo salladskål
• 3 stora morötter
• 2 1/2 daikon
• 2 purjolökar
• 4 liter vatten
• 1 1/2 dl salt
• 4 l vatten
• 1,5 dl salt
• kimchipastan:
• 1/2 dl rismjöl
• 3 dl vatten
• 1 liten gul lök, finriven
• 1 dl finriven daikon
• 1 dl finriven eller hackad vitlök
• 1 dl finriven ingefära
• 3 dl koreanska chiliflingor
• 1 1/4 dl koreansk fisksås

1. Skär salladskålen i munsbitar, ca 3×3 centimeter. Det är inte så vansinnigt noga. Strimla daikonen i bitar som i den bästa av världar är 1 x1/2 centimeter. Skala och hyvla moroten i tunna skivor. Skölj och strimla ourjon i 1/2 centimeters-strimlor. Men som sagt, det är inte ohyggligt noga.
2. Skölj alla grönsakerna. Lägg dem i en jätteskål eller 2 mindre. Blanda salt och vatten och slå det över grönsakerna. Låt stå minst 2 timmar men gärna över natten.
3. Koka upp rismjöl och vatten under omrörning. Dra kastrullen av värmen direkt när det börjar bubbla. Låt svalna.
4. Blanda ned lök, vitlök, daikon, ingefära,chiliflingor och fisksås.
5. Ta upp grönsakerna ur saltlagen och låt rinna av. Blanda med chilisåsen och packa tätt i väl rengjorda burkar, häll på lite saltlag om kimchivätskan inte når upp till 3/4 av grönsakerna. Lägg en tyngd överst (en tallrik eller vattenfyllda ziplockpåsar fungerar fint) och täck med plastfolie. Ställ varmt några dagar (20 grader i 2-3 dagar), gärna med en bricka under burkarna eftersom kimchijäsningen kan vara lite explosiv. Ställ sedan in i kylen. Ätes till allt eller direkt ur burken. Om kimchin börjar lukta illa är den körd, annars är det bara att glufsa på.

Igår var Magnus ledig och ägnade sig åt sin favoritsyssla: skrota runt på Jula. Han kom hem med förlängningssladdar, strumpor och silvertejp, vilket är samma tre saker som han alltid impulshandlar. Obegripligt, men sant.

I ett utslag av tyst revolt mot min vegovecka åt han dessutom både frukost och lunch på McDonalds och meddelade sedan glatt att han ville ha vegoburgare till middag. Men just vegoburgare är en rätt som lätt kan gå snett (kunde inte låta bli rimmet, förlåt!): smeten blir för lös, biffarna faller isär, de blir svampiga, smakar inget eller illa, blir för torra et cetera.

Jag gnuggade mina geniknölar. Seitan tillsammans med någon slags baljväxt borde tillsammans ge en bra struktur: ett ägg och lite maizena fick följa med för säkerhets skull. Det smaksattes med lök, worchestershiresås och soja. Smeten blev visserligen avskräckande lös, men det visade sig snabbt att en långsam stekning och en någorlunda försiktig vändning löste det problemet.

Resultatet blev riktigt bra burgare med en fin konsistens: tillräckligt mjuka för att inte uppfattas som torra, men samtidigt tillräckligt tuggiga för att de inte skulle försvinna bland tillbehören. Nästa gång ska jag dock testa om burgarna håller ihop lika bra utan ägget.

Vegoburgare med seitan och svarta bönor

Receptmakare: Margit Richert

Portioner: 4

Tid: 40 minuter

Att få till en bra vegoburgare är en svår konst, men just det här receptet blev ovanligt lyckat.

• 200 g kokt seitan
• 1 burk svarta bönor
• 1 gul lök
• 1 vitlöksklyfta
• 1 litet ägg
• 1 msk mörk soja
• 1 tsk worchestershiresås
• 1/2 tsk liquid smoke
• 3 msk maizena
• salt och svartpeppar
• olja till stekning

1. Skär seitan i små bitar. Skölj bönorna och låt dem rinna av ordentligt. Hacka lök och vitlök.
2. Blanda i en bunke och mixa till en ganska jämn smet. Blanda ned ägg, soja, worchestershiresås och liquid smoke. Smaka av med salt och peppar. Rör i maizenan och låt blandningen stå och svälla 10 minuter.
3. Klicka ned fyra stora biffar rätt ned i en stekpanna med olivolja. Stek på lägsta värme 7-10 minuter. Efter det går det bra att vända biffarna. Var någorlunda varsam vid vändningen. Stek lika länge på andra sidan. Servera med dina favorittillbehör.

Idag blir det inget recept, för jag har ingen aning om vad jag gjorde igår. Det blev en lasagne på alla de där grönsakerna jag köpt på mig. En del sjöng på sista varvet, andra offrades på altaret. Blodkärlskloggande mängder brieost fick agera mozzarella bara för att det var gott så.

Och tror ni inte att just den dagen då jag verkligen inte orkar hålla på och petimätra mig med recept och sånt, just då blir maten så där sanslöst god att jag är tacksam för att jag gjorde två stora formar till brädden fulla. För det här var inte dumt alls. Tyvärr hade jag inga kollegor som kan agera smakgaranter idag eftersom min enda arbetskamrat hade med sig ett stort tråg utgången blodpudding som hon absolut ville äta upp. Men det var ju hennes förlust (hon fick i alla fall ett rejält knippe stångkorv som tack för tidigare arbetsinsatser).

Och recept kan ni inte få, men en skiss kanske efterfrågas? Det här är (med reservationer för mitt dåliga minne) vad jag hade i:

• en nästan hel storpåse färsk spenat
• massa kvartade champinjoner
• 2 stora grovrivna morötter
• 1 grovriven zucchini
• 3 stjälkar selleri, strimlad
• 2 gula lökar, grovt hackade
• 1 grön och en röd paprika i lite större bitar
• 2 burkar mutti körsbärstomater plus lite tomatpuré
• massa vitlök, finhackad
• oregano, salt och svartpeppar
• lasagneplattor (duh, det visste ni va!)
• mycket mer brie än du tror

Alla grönsaker frästes lätt för att tappa vätska innan de blandades samman. Spadet från tomaterna fick koka samman med tomatpurén och kryddorna. Sedan varvades lasagneplattor, grönsaksröra och brieostskivor. Det fick gå i ugnen kanske 40 minuter. Helt fenomenalt blev det och inte en bechamelsås i sikte… Vi har mer än hälften kvar och vet i alla fall vad vi kommer att äta till helgfrukost!

Anledningen till att det inte finns någon vettig lasagnebild att publicera är samma som den till att det inte finns ett riktigt recept idag: vi drack whiskey och hade roligare saker för oss (antikrundan) igår. De två lasagnebilder Magnus tog sparade han inte så mycket för utseendets skull som för att de ser ut som Nefertitis byst med blodig näsa. Det var visserligen på pricken, men det var inte riktigt det jag efterfrågade.

Vegoveckan tar idag ett jättekliv från Peru till demokratins – och ännu viktigare! – Vangelis födelseland Grekland. Efter den heta dispyten för och emot heinz baked beans var jag ju faktiskt tvungen att göra mina egna. Men när det är vegovecka känns det lite svårt att komma undan med den bacon som föreskrivs i äkta Boston baked beans, så jag drog ett annat receptess ur rockärmen: gigantes plaki. Stora vitabönor i en alldeles ljuvlig tomatsås med mycket smak som jag först snubblade över hos den Kanada-baserade bloggen Closet Cooking.

Det blev riktigt gott! Och även idag har jag testat maten på en kollega, som oförhappandes fick en lunchlåda. Hon tyckte det var alldeles fantastiskt gott och propsade på receptet, så uppenbarligen gick det hem. Och jag undrar om hon ens märkte att hon åt vegetariskt?

Men det här med bönor alltså… Jag vet att Lisa klokt och roligt gått igenom bönornas gasalstrande effekter, men idag tror jag till och med hon hade blivit förvånad. Magnus brukar skjutsa mig till bussen på morgonen och under den femminuterslånga färden näranog förgiftade vi varandra med dödligt stinkande gaser. För en gångs skull var vi nog båda tacksamma över att vi skulle tillbringa dagen på var sitt håll. Och på bussen var min smala lycka att sportlovet glesat ut sl-resenärerna så pass att ingen behövde sätta sig nära mig. Ger stora vita bönor möjligen extra stora feta fisar?

Och nu när ni vet vad som ligger i potten när man lagar den här rätten kommer receptet:

Gigantes plaki

Receptmakare: KEvin på Closet cooking, översatt, bearbetat och utvecklat av Margit Richert

Portioner: 4

Tid: 12 timmar

Lite tid tar det att laga de här bönorna, men det är ändå löjligt enkelt. Och gott! Och tar du genvägen via burkade bönor är det rena snabbmaten (nästan i alla fall).

• 450 g torkade stora vita bönor
• 3 lagerblad
• 2 små gula lökar
• 2 feta stjälkar selleri eller 3 mindre
• 1 stor morot
• 1 spansk peppar, eller mer om du gillar starkt
• 5 vitlöksklyftor
• 3 msk olivolja
• 2 burkar krossade tomater
• 2 dl vitt vin
• 1 tsk paprikapulver
• 1 tsk oregano
• 1 knorr fond du chef grönsaker eller 1 grönsaksbuljongtärning
• svartpeppar och eventuellt mer salt
• 3/4 dl finhackad dill
• 3/4 dl finhackad persilja
• till servering:
• gott bröd
• eventuellt lite fetaost att smula ovanpå

1. Skölj och blötlägg bönorna i kallt vatten 8-10 timmar. Koka dem mjuka i saltat vatten, ca 30-40 minuter och låt dem ånga av i ett durkslag.
2. Under tiden bönorna kokar gör du tomatsåsen: hacka lök, morot och selleri. Strimla chilin. Finhacka vitlöken. Fräs allt hackat på låg värme i olivoljan tills det doftar gott och grönsakerna börjar mjukna. Tillsätt tomater, vin, paprikapulver, oregano, grönsaksbuljong och låt tomatsåsen koka samman 20 minuter.
3. Sätt ugnen på 175 grader. Blanda tomatsåsen med dill och persilja och smaka av med svartpeppar och eventuellt mer salt om det behövs. Blanda tomatsås och bönor.
4. Häll upp bönblandningen i en lätt olivoljad ugnsform och låt stå i ugnen ca 1 timme eller tills ytan fått aningen färg och ganska mycket av såsvätskan kokat in. Strö över lite extra persilja och dill om du vill och servera med bröd. Lite fetaost är gott att smula över.

Kryptisk rubrik va? Det var meningen. Men det betyder bara vegoveckan, nummer ett. Kanske lyckas man dra någon ny läsare från taffelförstasidan genom en rubrik som inte avslöjar allt. Vilket påminner mig om att jag antagligen blivit världens sämsta strippa om man får döma av min stilistik: jag vill få fram allt! – allt! – helst i rubriken, men annars i första meningen.

Men nu är jag redan inne på andra stycket och jag har varken förklarat för nytillkomna läsare vadan denna vegetariska vecka gör här och än mindre vad en peruansk pizza är. Andas, Margit.

Vegetarisk vecka, alltså. Den skulle börjat i måndags, men började först igår eftersom jag gjort korv, varit sjuk och har noll planeringsförmåga. Den kom sig av att Magnus och jag har ätit alldeles för mycket kött (främst Solbergagris, vill jag anföra till mitt försvar) och därför behöver en respit från det animaliska rikets alla frestelser.

Och den peruanska pizzan då? Det är ett DN-recept från 2004 som jag redan då blev helt besatt av att laga till. Men av någon anledning blev det aldrig av då och det har inte blivit av senare heller. Men nu! Jag har inte den blekfetaste om det här receptet är autentiskt över huvudtaget eftersom jag aldrig satt min fot i Peru, men det var i alla fall riktigt, riktigt gott. Så gott att jag måste uppmana er att klicka på länken ovan och laga det själva.

Ni får alltså inget recept idag, men däremot mina förändringar och tips:

• jag glömde oliverna, vilket var synd. Men det blev jättegott ändå
• det blev pizzadeg på 3 dl degvätska vilket mer motsvarar det jag tycker blir 4 portionspizzor
• zucchini och morot (stora exemplar båda två) saltades och lades i durkslag en halvtimme innan och pressades sedan lätt. Annars blir pizzan lätt lite blaskig
• dubbelt så mycket svamp för svamp är gott
• typ femdubbelt så mycket spenat. Ärligt talat, vem blir glad av 12 spenatblad delat på 4 pizzor?
• och till sist. Coop säljer mozzarella av märket Castelli just nu för 25 kronor för 2. De är skitbra för pizza eftersom de är torrare än det där vanliga märket vad-det-nu-heter. De jag köpte grät inte sorgliga saltlakepölar på pizzan

Mina arbetskamrater, som fick smaka på den överblivna pizza som blev dagens lunch vill hälsa via bloggen att det var väldigt, väldigt gott, till och med efter en omild uppvärmning i den där fördömda micron.

Nu har jag gjort 3,5 kilo stångkorv, så jag hoppas att du menade allvar när du sa att du ville ha. För efter att ha stått 3 timmar i lukten av malda inälvor är jag inte så värst sugen på att äta dem själv.

Jag skojar inte, jag har blivit riktigt jävla sjuk igen! Förrförra helgen misstänkte jag influensa, men nu inser jag att när man får influensa så vet man. Jag hade förmånen att få gå hem redan klockan 10 idag. Dels eftersom det blev en oväntat lugn dag, men antagligen mest för att jag såg så förskräcklig ut.

Alltså ligger jag i sängen och kvider i riktigt hög feber och jag har inte ätit någon hemgjord korv. Aldrig i livet, jag blir illamående bara jag tänker på det. Men Magnus som just lagat middag (pasta med tomatsås, pecorino och sagda fänkålssalsiccia) låter hälsa att korven var mycket bra: saftig och välkryddad med perfekt konsistens.

Så jag antar att ni kan få receptet nu.

Det värsta är att jag redan kokt ett svinlungslag (hjärta, lunga och njurar) sent igår kväll så stångkorven måste göras idag. Jag ska dirigera Magnus i allt utom själva stoppningen och sedan proppa mig full med treo så går det nog vägen.

Fänkålssalsiccia

Receptmakare: Margit Richert och SAlsus

Portioner: många korvar

Tid: 2-3 timmar beroende på korvstoppningsmetod

Jag utgick från det här receptet, men jag gjorde om efter eget huvud. Det blev perfekt. Välj en ganska fet bit karré så blir korven saftigare. Jag stoppade på krokfjälster från G Nilsson i Hötorgshallen och de var bra. Fast jag har ju inte mycket att jämföra med.

• 2,5 kilo karré
• 2 vitlökklyftor
• 3 msk fänkålsfrö
• 2 msk hel svartpeppar
• 35 g salt
• 1 tsk nyriven muskot
• 2 tsk oregano
• 2 dl rött vin
• fjälster

1. Skär karrén i marshmallowstora bitar och lägg i en bunke. Stoppa in dem i frysen 30 minuter så att köttet är riktigt kallt.
2. Finhacka vitlöksklyftorna. Grovstöt fänkålsfrö och svartpeppar. Blanda med saltet, muskoten och smulad oregano.
3. Ta upp köttet ur frysen och mal det på den grova skivan (8 mm hålskiva).
4. Blanda färsen väl med vin och kryddor och ”massera” degen några minuter så att färsen håller ihop bättre. (salsus säger 10-15 minuter, men det tyckte jag inte behövdes och korven hade en väldigt fin konsistens.
5. Skölj igenom fjälstren noga och stoppa korven. Hur du gör kan du läsa här, för det är jag för sjuk för att förklara.

Igår var Magnus och jag inne och bunkrade förnödenheter i Stockholm. Jag vet inte om det tillhör det normala att tycka att hästbiff, d’elidas, tapiocamjöl, agar agar och hairy basil är rent livsviktiga ingredienser, men sådan är jag i alla fall funtad. Jag sa på fullaste allvar till Magnus att ”idag har jag i alla fall inte köpt något onödigt” samtidigt som jag sträckte mig efter en burk svindyr gochujangpasta. Men jag menar det. Min definition av onödiga matinköp är sådant jag inte kommer att använda, antingen för att jag inte vet vad jag ska göra med det (som de pyttesmå inlagda spigg i en uråldrig burk jag en gång köpte), eller för att jag inser att det inte är gott (spiggen smakade inget vidare).

Men hästbiff och d’elidas däremot, det är både gott och användbart. Speciellt tillsammans. Damen i kassan på Hemköp City tittade lite märkligt på oss när allt vi handlade var 4 flaskor av chilielixiret, men en ska vi faktiskt skicka till Magnus bror.

Jag vet att det är andra gången jag bloggar tacos på häst, men vet ni vad? Man kan inte få för många recept på hästtacos. Det är banne mig fullkomligt livsnödvändig kost för alla som har turen att få tag på hästkött. Den här varianten är jag särskilt nöjd med eftersom det är så härliga kontraster mellan sötstarka häststrimlor och syrlig guacamole. Och den friterade matbananen krasar alldeles underbart. På bilden ligger den vid sidan om, men den var ännu godare att toppa tacon med.

Tacos på coca cola-marinerad hästbiff och patacones

Receptmakare: MArgit Richert

Portioner: 4

Tid: 2 timmar

Hästbiffen kan bytas ut mot nötkött, d’elidas mot någon annan stark sås och matbananen kan uteslutas. Men då blir det ett helt annat recept.

• 400 g hästbiff
• 3 dl coca cola
• 2 tsk spiskummin
• 1 tsk oregano
• 1/2 tsk salt
• 2 finhackade vitlöksklyftor
• 1/2 finhackad lök
• 1/2 – 1 tsk gul d’elidas
• 1 matbanan
• majsolja eller annan neutral olja till stekning
• till servering:
• majstortillas
• guacamole
• sallad
• strimlad lök
• koriander
• gul d’elidas

1. Strimla hästbiffen. Blanda den med cola, kryddor, lök, vitlök och d’elidas. Låt marinera minst någon timme, men gärna uppåt ett dygn.
2. Skiva matbananen i knappt centimetertjocka slantar. Hetta upp 1/2 cm neutral olja i en stekpanna och stek bananerna på ganska hög värme. Vänd dem efter någon minut och stek på andra sidan. När de börjar ta lite färg tar du upp dem och mosar dem lätt med botten av ett glas eller liknande. Lägg tillbaka dem i pannan och stek dem vackert gyllene. Låt rinna av på hushållspapper.
3. Ta upp köttet ur marinaden och låt det rinna av ordentligt. Spara marinaden!
4. Stek köttet på hög värme i lite neutral olja. När det blivit brynt häller du på 1/2 dl marinad och låter den koka in under omrörning.
5. Servera med tillbehören.

Jag vet inte om det är en tapperhetsmedalj jag förtjänar, eller en dumstrut. Jag har gjort fänkålssalsiccia på 2,5 kilo karré utan korvstoppningsinsats på köttkvarnen. Inte ens ett sketet korvhorn hade jag, utan använde mig av en plastig tyll jag köpt för 19:90 på överskottsbolaget.

Korven verkar bli väldigt god, men fy fan vad jobbigt det var. Jag höll på att få såväl dåndimpen som tuppjuck och slaganfall innan jag var klar och mitt i allt började det förstås klia något otroligt i hårbotten. Jag vet inte hur det är med er, men varje gång jag står med kladdiga händer börjar det klia just där.

Det här är andra gången i mitt liv jag gör korv. Första gången var det en sats rådjurskorv på ungefär 200 gram (den till nyår), och det gick ju bra. Och eftersom storhetsvansinne och jag är goda grannar, så tyckte jag förstås det var en fantastiskt bra idé att göra en rejäl sats den här gången. Bara för att.

Nu har jag korvsmet i håret, kramp i fingrarna och ett tämligen dåligt humör. Men korven ska njutas i morgon (vegetariska veckan skjuts därmed upp till tisdag) och då får vi se om det var värt mödan.

I morgon ska jag göra stångkorv. En ungefär lika stor sats som idag. Fördelen med att vara Margit Richert är att man glömmer mycket snabbt. Nackdelen är väl att man aldrig lär sig av sina misstag.