”Aiaah!” kvider Magnus och började flämtandas genom munnen. ”Hfff” sa jag, och gjorde det samma.

Det hela började med att jag letade efter flanksteksrecept. Efter idogt googlande hamnade jag på den här sidan. Vad är det här nu va? En stark sås som jag inte testat? Från Panama av alla ställen? Det här måste undersökas – jag är snudd på perverst förtjust i flaskor med hett innehåll.

(En parantes här: när jag arbetade som servitris och festade mer än jag sov brukade jag hälla i mig så mycket ren tabasco som möjligt bakfulla mornar. Det hjälpte mot tröttheten, men inte mot huvudvärken.)

Eftersom jag är en av naturen lat människa åkte jag inte in till Stockholm för att köpa en flaska. Nej, jag utnyttjade min position som matbloggare och skickade iväg ett mejl där jag helt sonika bad snällt om en flaska. Och igår kom den med posten. Vill man korrumpera mig bör man vädja till min bekvämlighet, inte till min plånbok.

Med dessa brasklappar klappade och klara, vad smakar såsen då? Jag tog en slurk ur flaskan på väg hem från brevlådan. Mitt första intryck är att det inte är så värst starkt. Så jag tar en större slurk. Hjjjjaah! Det är inte alls lika starkt som tabasco, men det är betydligt starkare än jag trodde.

När Magnus kommer hem tar vi en tesked var, och det är då vi börjar låta. Fast det är lyckliga läten som kommer ur oss. En fruktig chilismak med trevlig ton av senap. Bra hetta, det vill säga smärtsamt men inte alls outhärdligt. Rejäl syra som bryter av mot senapen.

Magnus tvekar lite på betyget men lutar åt full pott eftersom hettan är så perfekt. Jag knorrar lite om att jag inte får låta mig korrumperas. Kommer jag åka hela vägen in till stan för att köpa en ny när den här flaskan tar slut? Jag tror faktiskt det, så det blir en stark fyra (av fem).

Till middag blev det grillad flankstek. En glaze på 2 msk ketchup, 1 tsk honung, 2 tsk soja och en rejäl dos D’elidas penslades över mot slutet. Väldigt gott i all sin enkelhet, men flanksteken blev lite övergrillad.

Jag har aldrig tillhört den quornhatande falangen av matvärlden, utan tvärt om tycker jag ofta att det är godare än kyckling (vilken jag i och för sig inte alls tycker om). Menlöst och mört – och framför allt utan etiska betänkligheter – passar det bra som chosefri vardagsmat. Eller hade gjort, om det inte varit så dyrt. Men nu har jag testat tre av quorns nya produkter rent smakmässigt eftersom jag tycker att alla får göra sina egna bedömningar vad gäller prisvärdhet. Själv köper jag ju ostar för 400 kronor kilot utan att blinka, så jag är nog inte rätt person att yttra mig.

Paprika- och mozzarellaschnitzlar 2,5/5

(bilden ovan) Det här kunde varit riktigt bra, men dessvärre har någon fegat ut i testköket. Tomat- och paprikasåsen smakar ingenting, knappt ens syrligt. Tillsammans med mozzarella, som ju inte är känd för sin starka smak, och dito quorn blir det en besvikelse. Jag hade önskat mig lite chili och betydligt mer tomatsmak för att vara nöjd. Men konsistensmässigt är det en hit, vilket drar upp betyget lite: paneringen är föredömligt frasig med nästan pankostora smulor och tillsammans med tomatsås och krämig mozzarella blir det en skön kontrast. Synd på att en så bra idé fick ett sådant blekt utförande.

Pepparkryddade grillbiffar 4/5

Det här var faktiskt överraskande gott! Själva quornet tillför ju som alltid inget mer än en köttig textur, men till skillnad från schnitzeln har man här vågat gå loss med kryddburkarna för att kompensera det. Stora bitar krossad svartpeppar som bränner bra i munnen tillsammans med lite andra kryddor (tänk Santa Marias pepparmix) är liksom glasade över ytan. Godkänt med beröm!

quornkorv 1/5

Nej, nej och åter nej – det här går jag inte på! Som den korvfantast jag är (jag gillar till och med medioker korv om det kniper) kan jag omöjligt få något utbyte av de här grillpinnarna. Ändå har jag ätit tre stycken för att försöka hitta någon som helst smak i dem. Det finns ingen! Dessutom har man – i sin iver att marknadsföra quorn som nyttigt – inte tillsatt något fett, vilket innebär att korvarna är läskigt torra och växer i munnen. Långt ifrån vad en korv ska vara. (Dock tror jag att vegetarianer skulle anse det det bästa korvsubstitutet på marknaden, vilket säger en del om kvaliteten på vegokorv.)

Både bu och bä alltså. Men quorn ska ha credd för att man inte har någon natriumglutamat i sina produkter, vilket måste krävt en stor självövervinnelse från produktutvecklare som ställs inför något så menlöst som quorn.

Fortfarande kommer jag nog ha svårt att köpa qourn eftersom det finns så mycket annan god – och betydligt billigare – vegetarisk mat att laga. Men vore jag vegetarian igen skulle nog pepparbiffarna slinka ned.

Det var hur länge som helst sedan jag utlovade ett test av Santa Marias nya, lite lyxigare kryddor. Men det tog ett tag, eftersom jag inte bara ville äta dem direkt ur burken, utan också laga något på dem. Men nu har jag ätit mig igenom varenda en, och det blir ett väldigt blandat omdöme. Några är riktigt bra, en del är usla, men de flesta är mest ett ljumt ”jaha?”.

Cacao & Chili: 4/5 Det här är faktiskt en riktig höjdare. Knapriga chokladbönsbitar och ett bra chilisting. Minus dock för den markanta sötman, som gör att det är svårt att använda den i salta rätter. Annars hade den varit klockren att krydda en välhängd biff med.

Mango Curry: 2/5 Njae… Det här känns lite mysko. Mangosmakern är articifiellt jolmig och även här är sötman för stark, även om den balanseras upp av en viss mangosyra. Currysmaken är fin, men hela idén känns lite fel. Bättre hade det varit om man satsat på en riktig kvalitetscurry (gärna större kryddbitar att mala i kvarn, så att den smakar så där härligt av färskmalda kryddor) i stället för det här onödiga tillskottet i kryddfamiljen. Inte alls oätligt, men jag kan inte komma på något skäl att använda den.

Orange Pepper: 0/5 Visserligen är det första april idag, men den här blandningen är allt för sorglig för att vara ett skämt. Det smakar svagt av peppar och enormt starkt av apelsintuggummi. Huva – akta er för den här kryddan, den kan förstöra vilken anrättning som helst!

Chili & Lime: 2,5/5 Jo, den är helt okej. Bra chilistyrka, rejäl syrlighet från limen. Men den saknar den där fantastiska fräschören som gör färsk lime så underbar. Och hur svårt är det egentligen att gå ut och köpa en lime och en chili?

Rock & Sea Salt: 0/5 Saltet smakar salt, trevliga krasiga bitar. Men att marknadsföra detta vackert rosa salt med att det är en blandning av hawaiianskt havssalt och himalayasalt får mig att slå bakut av ilska. Här kan du läsa lysande om Himalaysaltbluffen!

Pasta Balsamico: 0/5 Läser man innehållsförteckningen på den här pestoliknande blandningen baxnar man verkligen inför tillverkarnas idioti. Det marknadsförs som en blandning av basilika och vitlök, men basilikan var visst ohyggligt dyr eftersom den bara uppgår till tre futtiga procent i blandningen. Desto mer finns det av persilja och – hör och häpna – basilikaarom! Dessutom är det på tok för salt, och torkad vitlök har aldrig varit, och kommer aldrig att bli, någonting ätbart.

Wasabi & Sesame: 4/5 Det här är faktiskt riktigt gott! Krunchiga svarta och vita sesamfrön med en riktigt fin wasabihetta. Faktiskt den krydda jag gillade mest. Men den dessvärre vansinnigt salt – varför, Santa Maria – och kan därför inte användas i de mängder jag skulle vilja.

 Triple Pepper:2/5 Tja, peppar är svårt att misslyckas med, och visst fungerade det bra med kombinationen svartpeppar, vitpeppar och grönpeppar till en gammal hederlig pepparbiff. Men är man pepparnörd vill man ogärna ha färdigmalda grejer, eftersom mycket av de subtilare aromerna gått förlorade för länge sedan. Och varför, när man nu ändå skryter om Himalayasalt, kan man inte nämna vilken soert peppar som ingår mer specifikt? Jag hade hellre sett att Santa Maria sprider kunskap om till exempel Madagaskarsvartpeppar än bluffsalt!

Sweet Heat BBQ: 1/5 ”En fräsch och fruktig grillkrydda” skriver Santa Maria i pressmedelandet, men jag skulle snarare vilja påstå att Sweet Heat BBQ är sur och unken som en blöt yllekofta.  Röksmak från ek my ass, det här smakar rökarom lång väg. Och tillsammans med äppelsyran blir det en oerhört obehaglig kombination som jag aldrig skulle förstöra en grillad köttbit med. Inte något annat heller för den delen.

Kort sagt är det en väldigt blandad kompott Santa Maria lanserar, och över lag är jag inte så värst imponerad. Visserligen är det jättebra att man skippat natriumglutamatet den här gången, men kunde man inte kastat ut de konstgjorda aromerna med samma badvatten? Och varför är alla kryddblandningar så ohyggligt salta?

Kalles kaviar guld: 4/5 (smak), 0/5 (moraliskt omdöme)

De senaste årens produktlanseringar i Kallessortimentet har ju knappast gått från klarhet till klarhet – Kalles Banan som visserligen är ätlig men totalt absurd, Kalles med ägg som smakar unket och trist och Kalles med färskost som är ett enda stort ”jaha?”. Men nu har produktutvecklarna hamnat helt rätt i tiden.

Kaviar är minst sagt ett lite krångligt livsmedel. Har man inte en partner som delar ens kaviarälskan kan man glömma att bli kysst, smaken är omöjlig att kombinera med till exempel apelsinjuice eller tandkräm vilket gör det till en vansklig frukostprodukt och man luktar rökeri i timmar om man råkar få den på händerna. Lägg dessutom till att den är gjord av ”utvald rom” vilket kan eller inte kan betyda något så omoraliskt som torskrom – jag har inte fått något svar från Abba trots flera mejl vilket jag tycker är rätt illavarslande.

Men, kaviar är gott. Kaviar är något av det godaste man kan ha oppanpå ett kokt ägg eller mellan två strömmingar. Den har en märklig kombination av stark rökig fisksmak, sötma och sälta som gör den till en sinnebild av den (i resten av världens ögon) depraverade svenska smaken.

Så när Kalles lanserar premiumversionen Kalles Guld som utlovar mer rom, alrökt rom och kraftigare rökt rom så låter det ju inte helt dumt. Visserligen är jag rätt less på alla lyxvarianter av allt från burkmajs till tandkräm som poppat upp de senaste åren för att få oss att betala mycket mer för en möjligtvis marginellt bättre produkt, men Kalles Guld är faktiskt riktigt god.

Smaken är – trots att rommen är kraftigare rökt – mycket bra balanserad. Röksmaken skiljer sig verkligen från den vanliga kaviarn genom att den är mer komplex (jorå, jag köpte mig en vanlig kaviar som jämförelse) och helhetsintrycket är inte alls lika sötskarpt som den vanliga kaviarn. Dessutom känns den lenare och krämigare, trots att fetthalten är den samma och jag har faktiskt ätit mer än min beskärda del av Kalles Guld direkt ur tuben de senaste dagarna (jag skulle bara smaka lite… och lite till… och en sista gång!).

Men så är det det där med rommen. Är det fortfarande torskrom i? Eller har man sprättat upp buken på någon annan torskfisk som inte heller mår så bra? Tja, när man vägrar skriva ut annat på tuben än ”rom – Nordostatlanten (Norska Havet)” så ringer varningsklockorna onekligen. Och därför kan jag inte med gott samvete rekommendera Kalles Guld, för trots den goda smaken sätter den sig som en klump i  halsen.

Nu har jag testat Campbells nya delisoppor, och precis som den mandellöse Jens känns det som om jag drunknat i soppor den senaste tiden. Framför allt som de flesta av dem varit ganska tråkiga (igår satte jag i mig en halv påse lantchips bara för att få njuta av krasandet och Magnus har försynt frågat om han kan få slippa soppor ett par veckor framöver). Över lag tycker jag att det mesats för mycket med färdigsopporna. Visst finns det en charm i milda soppor, men något måste de ju i alla fall få smaka? Framför allt när det rör sig om mixade soppor som är så släta att man nästan somnar över skålen i brist på stimulans.

Mitt råd till soppfabrikanterna är att ta efter mejeriernas färdigyoghurtar och lansera soppor som har locket fyllt av något tuggigt som man kan strö över den färdiga soppan. Kanske ett nöthack med parmesan, kryddiga korvslantar eller bara lite krutonger, så att man får bort självspäkningsstämpeln på de färdiga sopporna.

Men nu ska jag sluta rya, för några av Cambellsopporna var faktiskt helt okej.

Jordärtskocka 2,5/5

Njaaee… Jordärtskockssmaken är mycket fin (den går liksom inte att misslyckas med), men den utlovade muskotsmaken är obefintlig och soppan känns aningen vattnig. Lite gräddigare smak hade hjälpt till att lyfta soppan. Och syran lyser helt med sin frånvaro, vilket gör smaken alldeles för platt.

7 grönsaker 2/5

”Bäbismat?” är det första jag tänker när jag smakar soppan. Sju sorters grönsaker låter ju bra, men smaken domineras av morot. Det blir alldeles för jolmigt eftersom syran även här är alldeles för låg. Obalanserat och tråkigt men inte oätligt.

Tomatsoppa 4/5

Den här tomatsoppan får nära nog full pott. Bra syra, djup tomatsmak och lagom kryddning. Soppan känns mustig och färgen är fint röd. Det här är den enda av sopporna som jag skulle kunna tänka mig att köpa. (Att den är sötad med den onyttiga glukossirapen drar dock ned betyget -vad är det för fel med vanligt socker? Eller ännu hellre naturligt söta tomater!) Jag tar tillbaka det påståendet eftersom det inte riktigt hade någon grund – glukossirap har visat sig öka risken för diabetes i en enda liten studie vad jag har kunnat hitta.

Solmogna grönsaker 3,5/5

Jo, det här faktiskt riktigt lyckat. Soppan är mild och gräddig med en fin grönsakssmak även om jag tycker att prefixet ”solmogna” borde förbjudas i matsammanhang. Är Campbells andra grönsaker omogna eller har de kanske mognat i månsken? Vi åt soppan med en tillsats av knaprigt rökt sidfläsk och majs kryddat med vitlök och tabasco, vilket piggade upp soppan betydligt.

Jag har testat lite soppor den senaste tiden, men hittills har jag bara blivit måttligt imponerad. Blå Bands kylda soppor har jag aldrig tidigare smakat, men deras nya varianter lät ju faktiskt rätt lovande: tomatsoppa med prästost och ädelostsoppa med broccoli låter ju inte som de saknar potential. Och när dessutom den medföljande pressreleasen förkunnar att man skippat smakförstärkarna så borde det ju skett en uppryckning i soppträsket. Eller?

Blå Band tomatsoppa med prästost: 2,5/5

Det här lät som en riktig höjdarsoppa när jag läste pressreleasen, men efter en titt på innehållsförteckningen så började jag misströsta. Två ynka procent prästost låter inte mycket, och därför blev jag heller inte förvånad av den totala avsaknaden av ostsmak. Om man kisade med smaklökarna kunde man kanske förnimma en liten umamirundhet av osten längst bak på tungan, men mer än så var det inte, vilket är tråkigt och faktiskt urbota korkat när man nu ändå kommit på en sådan bra idé.

Men bortsett från att en av huvudingredienserna saknas så är det endå en helt okej tomatsoppa med en bra tomatsmak även om kryddningen är i mildaste laget. Men efter att ha slängt i lite stekta kabanossskivor och – absurt nog – lite finriven prästost så smakar den riktigt bra. Men färgen är riktigt läskig: en illorange ton som jag inte förstår hur man lyckats med, framför allt inte sedan innehållsförteckningen avslöjar att soppan är färgad med rödbetsrött.

Sammanfattningsvis är det en soppa som inte alls håller vad den lovar i prästostväg, men väl en habil tomatsoppa. Inte mer, inte mindre.

Blå Band Mild ädelostsoppa med broccoli: 1/5

För det första är namnet missvisande: broccolisoppa med ädelost vore bättre eftersom soppan innehåller fyra gånger så mycket broccoli som ädelost (6% respektive 1,5%. För det andra har det som rinner ur förpackningen exakt samma hemska färg som min fars kräkgröna Audi 80. För det tredje så smakar den riktigt illa, så illa att jag faktiskt hällde ut skålen efter ett par skedar.

Soppan har en metallisk biton och den vaga ädelosttonen är bara unken. Konsistensen är obehagligt tunn och tjock på samma gång och saknar den där krämigheten en god ostsoppa bör ha.

Hu Blå Band – vad har ni gjort? Den enda anledningen jag kan komma på till att en sådan här hemsk soppa nått konsumenterna är någon slags konspiration mellan Blå Band och ostmejerierna: Blå Band forslar bort mejeriernas gamla ost gratis mot att de får koka soppa på dem. Eller så har jag fått en defekt soppförpackning, för så här ska inte mat smaka…

Grönsakssmördeg i smakerna tomat & basilika, spenat och morot från Hälsans kök

Betyg: 5/5 

När ett mejl om Hälsans köks nya grönsakssmördeg dök ned i inboxen kliade jag mig minst sagt i huvudet. Hälsans kök är ju mest känt för sina torra och lite småtrista vegoprodukter, och det här lät minst sagt märkligt. Smördeg med 50% grönsaker låter vid första tanken som en riktigt knäpp idé – fullt i klass med kalciumberikad juice och sugrör med jordgubbssmak – eftersom själva lockelsen med smördeg är att det är en smörstinn frasig fettbomb. Men samtidigt var det för udda för att inte testas, så jag såg till att få lite produktprover. Och efter ett par dagars intensivt smördegsätande kan jag konstatera att mina farhågor kom på skam, och det med råge.

Grönsakssmördegen innehåller som sagt 50% grönsaker och finns i smakerna spenat, tomat & basilika och morot. De sagda grönsakerna hamnar föredömligt nog på första eller andra plats i innehållsförteckningarna vilket innebär att Hälsans kök har klämt in en hel del grönsaker, och inte bara som ett slags sundhetsalibi. Dessutom finns en mängd andra grönsaker med, samt ärt- och cikoriafiber och den enda E-ingrediensen är det harmlösa stabiliseringsmedlet xantangummi som nog behövs för att hålla ihop klabbet.

Men grönsaker i all ära, degen ska ju bete sig som smördeg också. Och till min förvåning gör den faktiskt det. Degen puffar upp ganska fint (om än inte lika mycket som vanlig smördeg) har en bra frasighet och smular bra. Den känns tillräckligt fet för att göra skäl för namnet smördeg utan att den verkar oljig. Den enda nackdelen är att grönsakstillsatsen gör att degen lätt bränns, men lite aluminiumfolie över degen avhjälper det problemet.

Men det viktigaste av allt är förstås smaken, och det är här grönsakerna verkligen briljerar. Spenatsmaken är allra bäst: fräsch, klorofylligt pepprig och ganska stark. Jag börjar genast fantisera om att göra små små korgar av degen och fylla med gubbröra.

Tomat- och basilikadegen har en fin tomatsmak med lagom balans mellan sötma och syra, men basilikasmaken kunde gott varit lite mer framträdande – nu är den nära nog obefintlig. Men gör man små rullar fyllda med  getost eller kanske pesto för att hjälpa upp basilikasmaken blir det ett trevligt tilltugg till soppor eller drinkar.

Smördegen med morot är den som har minst grönsakssmak, moroten anas mest som en liten aromatisk sötma i degen, vilket inte bara är av ondo eftersom den därmed passar bra till söta små bakverk. Jag gjorde små piroger fyllda med färskost, kanel och  en klick apelsinmarmelad och resultatet blev bra. Dessutom är färgen väldigt läcker, en knallorange morotsbomb som piggar upp höstmörkret.

Sammanfattningsvis är grönsakssmördegen en riktigt positiv överaskning och slår faktiskt vanlig smördeg i smak, även om den inte har riktigt lika bra bakegenskaper. Använd den inte för att rasa i vikt – så nyttig är den inte, det är fortfarande en hel del och säkert transiga fetter i den – utan för att den är god!

Nu hoppas jag bara på fler smaker – får man föreslå en rotselleri- och palsternacksvariant att använda till svamppaj och kanske en lite hetare paprika och chipotlevariant?

Lisa måste trott jag svälter hemma eftersom hon belamrat mig med en stor mängd av de nya upphottade keldaprodukterna som jag som bäst äter mig igenom. Färdiga soppor och såser är i vanliga fall främmande fåglar i mitt kök, men vad gör man inte i konsumentupplysningens namn? Först ut är en soppa med thailändsk inspiration och en mager bearnaise.

Kelda Spicy Thai

2,5/5

Soppan är vackert blekgulgrön och har en mild doft av kycklingbuljong som lovar gott. Dessvärre är smaken ganska platt och lite obalanserad. Soppan smakar mycket buljongpulver och har en stickig bismak som jag misstänker är articifiellt citrongräs. Chilin kommer först som en liten hetta i eftersmaken – det är som om man skippat själva chilin och kryddat med några droppar ren kapsaicin. Och om man inte visste att det är Sveriges största mejeri som står bakom den här soppan skulle man förstås kunna fråga sig av mjölk och grädde har i en thaisoppa att göra, men det är lika bra att låta den saken bero och konstatera att Arlas produktutvecklare i alla fall tillsatt lite kokosmjölkspulver som märks allt för lite i smaken – över lag är det en väldigt mild och lite fadd soppa.

Med dessa förbehåll så smakar Spicy Thai inte alls oävet som vardagssoppa, och tack vare den milda smaken går den bra att pimpa den med allsköns smaksättare för att få den att lyfta några hack på skalan. Lisa rekommenderar ingefära och bacon, jag har testat med tillsatt kycklingkött, en skvätt fisksås och lite pressad lime. Andra tänkbara idéer är hackad koriander, mer chili och kanske några skvättar kokosmjölk för att dämpa buljongsmaken. Fast då har man ju å andra sidan nästintill lagat soppa på en spik.

Kelda Bearnaise Delight

0/5

Det här kan vara den läskigaste färdigbearnaise jag någonsin smakat – och då har jag ändå ätit mig igenom större delen av segmentet eftersom jag tillhör den här begabbade gruppen människor som tycker att bakfylla bäst botas av en rejäl bea-indränkt pizza. Kelda har här lanserat en magrare variant med bara 8 procents fetthalt, och man behöver inte vara nobelpristagare för att lista ut om att om fettet ska ut så måste någonting annat in. Och Bearnaise Delight har föga förvånande hela 19 ingredienser, varav den näst största är vatten. Och den här såsen har inte heller varit i närheten av några äggulor, i stället har man pulat i modifierad stärkelse, förtjockningsmedel och stabiliseringsmedel.

Tillsatserna hade dock varit förlåtna om inte såsen varit så förbannat äcklig! Konsistensen är vidrigt slemmig och nästan lite långfilsseg och såsen lämnar en obehaglig hinna efter sig i sig på tungan. Smaken är av någon outgrundlig anledning köttbuljong med rejäla doser natriumglutamat, en alltför uppenbart fejkad smörarom – tänk micropopcorn! – och syran är för låg. En fin dragonsmak har man visserligen fått till, men det är inte tillnärmelsevis nog för att rädda den här häxblandningen. Mitt råd är att skippa lightbearnaisen helt och i stället välja sina stunder med fullfet bearnaisesås med omsorg.