Jag tänker inte säga mer till mitt försvar om bloggtystnaden att jag fick personliga problem av det där värre slaget. Det är inte helt ovanligt. Däremot är det lite ovanligare (och definitivt omognare) att man totalt går under jord, inte svarar på mejl, inte på kommentarer och inte heller telefonsamtal. För detta är jag skyldig alla tålmodiga och förlåtande människor en riktigt fet ursäkt och en kungspudel.

Jag hade egentligen givit upp alla bloggtankar, men idag hade jag outsägligt tråkigt och började läsa mina egna gamla blogginlägg för första gången sedan jag bara tja, försvann. Inte bara skrattade jag högt åt mina egna formuleringar (själv är bäste gycklare) och insåg att jag ju skriver rätt bra trots allt, jag fick också en rätt rejäl klump i magen. Vad jag saknade det, bloggandet! Responsen från er underbara (och, bönar jag: tålmodiga och förlåtande) läsare. Fotograferandet och lagandet. Visst har jag fortfarande lagat mat (äta bör man och gör man även om man är ledsen), men hur många gånger den här vintern har jag inte sorgset konstaterat att tja, det här var skitgott, men jag bloggar ju inte längre.

Men det gör jag härmed! Jag ber återigen om ursäkt och förlåtelse och trodde jag det skulle hjälpa hade jag gladeligen lagt mig på en sådan där hälsokostspikmatta som botgörelse. I stället tänker jag ge er en massa goda recept, dråpliga berättelser och halvkassa foton. Precis som förr, med andra ord.