”Hur mycket havre Sjuchov än hade utfodrat hästar med sedan ungdomen hade han aldrig någonsin kunnat ana att han en gång skulle längta efter en handfull havregryn.”

Jag läste under julen Solsjenitsyns ”En dag i Ivan Denisovitjs [Sjuchov] liv” om livet i ett sovjetiskt fångläger under Stalin och insåg snart att jag skulle ta boken på helt fel sätt. Jag läste om vidriga förhållanden i arktisk kyla, om den stalinska paranoia som i förlängningen kunde sända vem som helst till en långsam, permafrostad död. Boken beskriver hur omänsklighet, mutor, tjänster och vassa armbågar kan bli en absolut nödvändighet för överlevnad, hur det då inte finns nån mening i att hjälpa den som inte framgent kan återgälda en tjänst eller gåva. Ändå, trots bokens allvarliga teman och Sjuchovs misär kunde jag perverst nog inte undvika att frossa i beskrivningarna av hans ätande.

Det var det tunna skiktet av havregryn som samlats i botten av skålen där den vattniga middagsgröten slevats upp, svartbrödet han använder för att skrapa rent sin tallrik, de stinkande papyrosserna, soppan på kål och fiskben, den lilla korvskivan han fjäskar till sig från den mer välbeställde Caesar. Fiskögon är det enda han inte äter, och han konstaterar att även i helvetet finns grader: förr serverades oftare magara, kokt gräsfrö, bukfylla utan näringsvärde.

Sjuchov är dömd för brott efter politiska paragrafer i likhet med de flesta andra i lägret men har resignerat. Han lever inte för att få uppleva dagen då han släpps fri, han drivs inte av vreden rotad i den orättvisa anklagelsen och det horribla straffet utan håller sig uppe med tanken på nästa spartanska måltid, för en kort stund av vila och frihet. De stora dragen bleknar då, han är i ätandet helt fokuserad på det som finns framför honom, på tallriken, i handen, i munnen, han tuggar varsamt och smakar på varje smula och gryn. Trots att maten är sämre än djurfoder ger den korta stunder av relativ lycka och människovärde. Jag vågar gå så långt som att säga att han njuter.

Man vill gärna lära sig något av detta, tolka det på något sätt.

Nej, ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” handlar inte om mat och inte heller om acceptans som metod för sinnesfrid. Sjuchov är en enkel, bondsk själ som inget vet om mindfulness eller buddhism, han mediterar inte och söker inga andliga eller högre värden. På mitt vanliga rationaliserande sätt klär jag högtravande metaforer runt det jag dragits till intuitivt. Det filosofiska djupet i det jag fastnade för kanske förklaras bättre av Uncyklopedia: ”why food is much better when you are starving to death”.

Det finns så mycket mer att säga om mat och litteratur, med mer lustfyllda ingångar än svält. Jag hoppas kunna återkomma till ämnet framöver och vill gärna höra vad ni har att säga om det också.