En vänlig grönskas rika tröst
Karin Boyes droppe som klänger och tvekar släpper till slut taget och anförtror sig åt sitt fall. Det liknar på ett sätt mitt förhållande till min svårtyglade odlingslott. Som jag läst på, som jag studerat fröpåsarna, som jag dragit räta linjer och som jag oroat mig för att gödsling och kompost inte gjorts korrekt. Som jag hackat tistlar, ryckt kvickrot och penningört bara för att se dem stå där igen en vecka senare. Jag har misströstat, svurit åt mina frön som aldrig vill gro, hånats av rädiselandet där två (!) rädisor till slut dök upp. Purjolöken fick jag aldrig se, ogräset liksom rann ner i de dragna fårorna och kvävde alla försök för löken att gro. Och så vidare.
Men det här är mitt läroår. Jag får misslyckas, jag får göra fel. Och när det var som värst, och inget hjälpte, då släppte jag taget. Och föll.
Och vilade i fallet. Struntade fullständigt i regler och förmaningar, föreskrifter och konventioner. Jag började så på fri hand. Spenat här, mangold där, pak choi mellan bondbönorna, jag flyttade plantor utan att bry mig om jag kunde göra det eller inte. Jag började bredså, vattna och gödsla på känn. Bara för att se om det går, och om något händer. Jag tänker göra en hel massa fel resten av den här säsongen. Och lära mig oändligt mycket mer än jag skulle ha gjort om jag följt böckernas råd till punkt och pricka. Det finns mer information i de initiativ jag själv tar och som misslyckas, än i bokliga råd som går halvt väl.
Resultatet lät inte vänta på sig. Det spirar och gror redan långt bättre än tidigare. Planer smids inför nästa år, då snörräta rader ska bannlysas och ogräset attackeras på ett smartare sätt, lockas in i fällan. De ängsliga fantasierna om ett pallkragseldorado har ersatts av tankar på att dra in stockar och låta landen ta en friare form. Och det känns oerhört befriande. Än sen om jag misslyckas nästa år också. Då lär jag mig ju ännu mer. I slutändan är jag spränglärd, och ser ut över ett hav av rödplister och revormstörel. Det är då jag sätter in stöten. Då känner jag min fiende.
Men i väntan på det har skördandet dragit igång. Sparrisen får vila, men sockerärtor, krusbär, svarta vinbär, dill, gräslök, morötter, potatis, allt det där ska upp nu, och hamna på mitt bord. Bondbönorna blommar muntert, och mina salladsland spirar. Det finns hopp.
Och mina barn har fått äta de första, sommarsöta morötterna.
Kommentarer
Mangold!!! Det är allt grönsaker det! Tyvärr inget man kan köpa på torget, man får odla själv. Och det bör man!
Libbsticka bör man också odla. Går endast sällan att köpa. Konstigt eftersom den växer som tusan och borde ge skapliga skördar.
Grattis till dina barn som tidigt får veta hur morötter skall smaka. :-)
Sidor