Regntunga skyar som klamrar sig fast i talltopparna, råfuktiga dimmor över blänkande cykelbanor. Vildmorotens knutna näve till fröställning i diken och vägkanter, nollornas primalskrik bortifrån universitetet. Det kastar mig tillbaka till min andra höst i Linköping. Jag hade flyttat till en liten studentlägenhet och inlett den hemskt plågsamma processen att börja laga mat på riktigt, inte bara skaka fram något tillbehör till korven innan nådapausen var över och tentapluggandet tog vid igen. Någon riktig student har jag väl aldrig varit, jag har aldrig hängt i grupp, klätt mig i overall eller vinglat runt i Åbro-tält. Jag var rent ut sagt skittrist, men jag hade väl mina sidor även då.

Någon TV hade jag inte heller, så jag läste oerhört mycket. Både av ohejdad vana och som samvetsgodkänd studieflykt - ständig förkovran är väl ändå studentvärdigt? Jag läste övervägande ryskt just då, framför allt Tjechov, allt jag kom över. Alla de där böckerna är nog borta nu, det här var väl något år innan den stora biblioteksbranden. Men jag minns att det åts mycket i hans böcker. Piroger, sur grädde, saltgurka, inlagd stör och framför allt kålsoppa. Just den där kålsoppan undrade jag mycket över. Minns, att det här var innan internet riktigt brutit ut, när en fem minuters googling gör en till expert. Hur smakade den? Jag kunde bara gissa. Så jag gissade. Den hösten åt jag väldigt mycket kålsoppa. Den ena varianten möjligen bättre än den andra, men ingen riktigt bra. Jag lärde ändå mig en del om kålsoppa - och Tjechov - på kuppen, och det är väl alltid något.

Kålsoppan jag gjorde idag var av ett helt annat slag, det blev den godaste jag någonsin gjort. Basen var en buljong på kokt högrev. Lök och grovt skuren vitkål fräste jag långsamt och länge i smör tills allt mörknat brunt, men utan att ha blivit direkt brynt. Sedan i med surkål, kummin och dillfrö, i med buljongen och så fick det sjuda tills kålen blivit riktigt mjuk. Köttet skar jag i försvarliga bitar som fick värmas varsamt i soppan, men inte koka igen. Surkålen var det som lyfte soppan från något menlöst till något helt annat än menlöst. Låt mig frankt uppskatta proportionerna till 25% lök, 50% färsk vitkål och 25% surkål. Sublimt blev det inte, men bonnigt gott, med fettpärlor på ytan och en beroendeframkallande syrlighet. Jag blir kungen i matsalen i morgon, men ingen kommer att förstå mig.

Även om det inte är höst har ändå en sommar gått. Det är en underbar tid nu, men full av vemod. Klockan har tickat, vi stänger snart en dörr till.