Salt, sol och sill
För mig är det gråtruten som sätter stämningen på västkusten, med sina oregelbundna böneutrop som kallar mina tankar till semestervila. Det är ett märkligt djur, en skvader om man så vill. Den påminner mig mest om en befjädrad säl, men går som en padda som rest sig på bakbenen och lätet påminner mest om en torterad siameskattas skrik. Släng en bit fiskrens i vattnet, och den kommer, stirrar på dig nonchalant men uppmärksamt med ena ögat, och det andra vänt åt motsatt håll så du inte tror du är nåt. Rätt vad det är viker den huvudet bakåt, och så kommer skriet igen, ur dess kluckande strupe där det förmodligen ligger en halvsmält sill och jäser.
Idag matade jag trutarna med makrillrens. Jag är på västkusten för en solosemester och passade på att belöna mig själv med mitt allra innerligaste nöje, att följa med på en turfiskebåt. Ut ur Smögen, förbi Hållö och sen rakt ut i havet tills man kan träffa på både grindvalar och späckhuggare, om man har tur. Där låg vi och ryckte makrill ett par timmar, det är inte världens mest sportsliga fiske men jag är köttfiskare och vågar stå för det; det jag tar upp ska också ätas. En hink makrill ger en del rens, och jag följde uppmaningen som stod på en lapp i vandrarhemmets kök: "Faaan ta dig om du slänger ditt jävla fiskrens eller dina jävla räkskal i soporna för det stinker så jävligt att inte ens flugorna ids äta skiten!!1!! Släng det direkt i havet istället annars jävlar dumpar vi det i din säng!!1!!" Det är i alla fall innebörden, även om lappen har en vänligare ton.
Ett par minuter var jag västkustens medelpunkt, trutar och måsar cirklade runt mig och snafsade begärligt i sig av renset jag portionerade ut. Det de inte fick tag i singlade ner till krabborna, och till den ål som brukar slingra in mellan bryggpålarna, den har säkert ett namn som jag inte känner till. Efteråt tog jag mig en simtur, spanade efter musslor och ostron, och gudvetvad. Jag simmar bokstavligen i mina barndomsminnen, för jag är på samma plats på västkusten dit vi åkte som barn, trakten kring Ramsvik, en bit innan Smögen. Det är en vansinnigt vacker plats, en udda plats, och jag känner igen många ställen från 30 år sedan och kanske mer, som om jag aldrig ens åkt iväg. Platån där jag tog min första fisk, en urgröpning i en klippa där jag brukade lägga handduken. Trappstegen i klipporna, vikarna, stenarna, skrevorna. Mina barn var här förra sommaren. Om 30 år kanske de går runt och pekar. -Där! Och där!
För en botaniktönt som jag är det en högtid att gå här på saltängar och i klippskrevor och se allt som växer, alla specialväxter som utvecklat specialstrategier för att stå mitt i saltvattnet och ändå kunna överleva både torka och sälta. Speciellt glad blir jag av strandkålen, och strandmalörten. Den senare ska jag göra en ramsviksbäsk av när jag kommer hem. Den förra är fridlyst, och jag skulle absolut inte ta ens en liten bit för att förvälla den och gräddstuva den, hur bra den än passar till falukorv och medtagen färskpotatis (från täppan, givetvis).
Men sitt inte här och läs om min semester, slå igen/stäng av datorn och gå ut och njut av din egen istället, det är bara några få dagar kvar och det finns sol att suga i sig, vatten att hänge sig åt och allt hastigare skymningar som är som gjorda för tungsint grubbel. Seså, ut!
Kommentarer
Det var härligt att hitta den lilla ävjebrodden!
Sidor