Taffel

Jag har varit en dålig bloggare men jag har haft fullt upp med andra engagemang. Men nu har summan av förunderliga ting som hänt mig blivit en så tung börda att bära att jag måste dela med mig. 

“Det får inte bli för svart. Människor måste känna att det finns hopp, att vi är på väg att lösa det här. Konsumenten måste se vad hen kan göra.”

Ja, så där låter det ofta när det handlar om klimathotet, miljöförstöringen eller några andra av våra riktigt stora problem. Och den fråga som man kan ställa sig är – varför det? Problemet är väl snarare att alldeles för många av oss tror att det nog ändå kommer att lösa sig och så länge vi bara lallar runt kommer ingenting att förändras.

För att komma hem skulle jag ha tagit åt höger, men av någon anledning blev det inte så. Istället körde vi vidare rakt fram, och jag svor säkert till lite. Hemrusningen efter jobbtid i Linköping är inte att leka med, alla går efter samma klocka och det kan tjocka till ordentligt på vägarna, och eftersom jag missade min avstickare var jag nu på väg huvudstupa rakt in i en seg massa av bilar i båda riktningarna. Inget drömläge för att kunna slå runt lite snabbt. Barnen där bak tittade lite omkring sig och undrade väl varför vi inte åkte raka vägen hem - kanske vi skulle åka och köpa glass?